På SVT har det kommit en dokumentär om Staffan Hildebrand.
Pojkarna - Regissören & sanningen.
Nu har bara ett avsnitt av tre släppts så jag vet ju inte hur den här kommer utveckla sig framöver, men det jag vet är att den väcker ett vansinnigt obehag.
Jag sveps tillbaka till en tidsanda som i dagens blick känns så okunnig och aningslös, så många skygglappar överallt för att ingen ville se. Vad kan vara fel med att en man har unga pojkar hos sig konstant, det är ju som en ungdomsgård.
På min låg- och mellanstadieskola fanns en idrottslärare som alltid gick igenom tjejernas omklädningsrum och "skämtade" genom att hålla spretande fingrar framför ansiktet och sa "Jag tittar inte!" samtidigt som han svepte med blicken genom omklädningsrummet och in i duschen. Visste alla att han gjorde detta? Ja. Gjordes något åt denne man? Nej. Det var inte ens ett ämne som kom förbi att han bara var "jobbig".
Jag känner mig osäker på om det är rätt att göra en dokumentär där fokus ligger på en förövare som så uppenbart inte vill ta något ansvar för sina brott, oavsett hur många gånger han säger att han gjort det. Men kanske kommer fokus skifta i kommande avsnitt. För med min grundskola i åtanke så ser jag att det verkligen inte är rätt taktik att veta om vad en person gör utan att rikta uppmärksamhet mot det.
Kommentarer