attvarabob

Och eftersom svärfar har fyllt år så går smaklökarna från det japanska till något väldigt svenskt.

Middag på japanska. Sukiyaki, när man betalar för att tillaga maten själv. Så gott, och jag är så mätt.

Om jag tittar på Let's dance? Självklart. Om det faller stora snöflingor utanför fönstret? Absolut. Om jag ska sova snart? Snaaaark.

Så har ännu en politiker klantat sig och avgått. Då ska väl en stressforskare gå ut och förklara att jobbet är så svårt, krävande, slitsamt och dessutom med ganska lågt betalt (...) att det inte alls är konstigt att politiker knäcks. Ska vi börja från början? 1. Precis som de flesta politiker som avgår så knäcktes inte den här snubben, han gjorde fel i arbetet. 2. Den låga lönen jämför han med näringslivet, men om han ska jämföra med andra jobb så kan man ju jämföra med andra yrken med högskole- eller universitetsutbildning och då är den rätt hög. Vi kan läsa på regeringens hemsida att en riksdagsledamot plockar ut 57000 i grundarvode, sen tjänar en del aningens mer än så eftersom du kan plocka ut tillägg ju mer ansvar du har, upp till 37000 pix. Detta plus reseersättning, plus tekniska hjälpmedel (mobil, data), men framförallt så får han eller hon inkomstgaranti. 3. Men att jobba på annan ort är slitsamt för familjen, sägs det. Det vet alla som har en partner som arbetar på a...

Maken blev äldre än mig idag. Presenter blir svårare och svårare för varje år, men i år tycker jag att jag prickade rätt. Fullkomligt onödiga, men riktigt roliga Kymera Magic Wand . Maken blev också nöjd.

En vän berättade att hon fått höra att hon skrattar jättemycket i sömnen. Jag har inte kunnat sluta tänka på det. Låter det inte härligt, att skratta jättemycket i sömnen?

Det blev prat om att bli äldre. Jag kallar mig själv för gammal käring och tant, men det är med glimten i ögat för jag har ingenting emot att åren går. Jag får inte panik, oroar mig inte, (möjligtvis över hur tiden påverkar våra IVF-chanser då) och tycker inte att det är hemskt. Det finns fler fördelar med att bli äldre än det finns nackdelar, som att självkänslan växer tillsammans med kunskapen och visheten (jag är inte så fräck att jag tycker att jag är vis, men definitivt visare med åren). Fast det är märkligt att följa kroppen genom livet, hur den byggs upp, för att redan börja brytas ner. Det går ju så långsamt samtidigt som det sker så fort, små förändringar som smyger sig på utan att man märker dom, men som plötsligt bara finns där. Jag har upptäckt att jag börjar få rynkiga knän. Alltså att huden på ovansidan av mina knän börjar hänga över knäskålarna. Ögonbrynshåren; plötsligt är det fler och fler som inte håller sin längd utan drar iväg utan att verka vilja sluta växa. ...

Jag får höra om bekantas charmiga barn och fylls av den där längtan. Den där som svider. Så börjar jag tänka på de som jag har följt på hela resan, från singel, till par, till föräldrar. Eller från par som bestämmer sig för att skaffa barn, och gör det. Under tiden som jag har längtat. Den är ju så naturlig och självklar den där vägen, den är så välmarkerad på kartan. Så kommer jag in på de där hopplösa tankarna om varför den inte kan vara så där naturlig och självklar för oss. Varför skulle det vara just vi som inte bara kunde bestämma oss för att skaffa barn, och så göra det. Om det hade varit så självklart för oss, om jag hade blivit gravid efter det där genomsnittliga året som det tar för att bli gravid, och sen väntat de där 9 månaderna, så hade vi varit föräldrar till en 10-åring idag. Istället så ska just vi iväg på läkarsamtal efter fem misslyckade insättningar och 12 års längtan. Varför ska det vara så? Varför ska just vi vara ett av de där paren som måste leta efter v...

Äntligen har vi sett alla 20 avsnitt av utmärkta danska serien "Brottet". Säsong nu två kanske?

Jag träffar vackra E. Hon berättar om nya vanor och bra rutiner. Jag blir så jedrans inspirerad! Hon får det att låta så självklart, så enkelt och jag tänker att jag är inte så långt ifrån. Så nu, nu jedrans ska jag bli lika duktig, och vacker, som E. Inga ursäkter, bara belöningar. För det är är det som är grejen med att träffa människor som inspirerar, de får saker som kan kännas trista och motiga att låta roliga och fördelaktiga. Mitt nya, bättre liv började nu.

Jag är inte säker, men jag tror att jag inte riktigt gillar att jag får rejäla yrsel-attacker med jämna mellanrum. Även när jag sitter eller ligger stilla. Det börjar bli lite jobbigt.

Jag tar ett brejk från skolböckerna och öppnar garderobsdörren. Jag har bestämt mig för att de där tjocka, kliiga, stickade halsdukarna får gå i sommardvala nu. Ja, redan. Ja, jag kommer ångra mig när våren tar tre steg tillbaka. Men de tunnare, mjuka, scarves-halsdukarna är mycket finare. Så jag lyckas trycka ner de vintriga i två kartonger och får två kartonger kvar till de tunnare, för när de snart ska sova sommar-sömnen. Inte stora kartonger, inte flyttkartonger, utan förvaringskartonger från IKEAs kontors-serie. Men jag slås ändå över hur någon skulle kunna säga att jag har förbenat mycket halsdukar. Fast om denna någon skulle säga något så skulle denna någon, kanske inte dö, men lida mycket. Jag gillar uppenbarligen halsdukar, fast de är ett otroligt irriterade plagg som alltid är i vägen.

Skvaller!!Jag läser i tidningen att Madonnas dotter, 15 år gammal, har tjyvrökt. Det finns en bild också. Missförstå mig inte på något vis nu, det är dumt att flickebarnet röker, jätte-jättedumt, och skadligt på alla de vis när en kropp som växer får i sig sånt skit. Men. Jag tänker att det är lite befriande att se att den här jäntan, som måste leva ett märkligt liv med en mor som är så super-duper-mega känd, som redan själv designar kläder och verkar manas in i kändislivet, göra något så typiskt tonårsrebelliskt som att smygröka. Hon har en mor som framstår som en aning fanatisk när det gäller hälsa, och vad gör en 15 åring då? Röker. Det är ju klassiskt. Så även om det är dumt, så kändes det så normal-tonårings-dumt att jag blev lite förvånad. Kanske för att man på något hemskt vis förväntar sig att tonårsbarn till super-duper-mega kändisar ska hamna på bild med tyngre saker än nikotin. Sen kan man ju inte låta bli att undra vad mamma säger.

Vi skulle vara snälla mot  kissekatterna så vi köpte en leksak till dom igår. Idag har de hunnit ha sönder den. Otacksamma monster.

När jag tränade imorse märkte jag att det gjorde ont. För jag hade väl träningsvärk efter biljarden i lördags. Inte alls patetiskt. Men det var det värt.

Så var det den tiden när man ska komma ihåg att snurra på alla klockor. Där har vi kontentan av vad jag tycker om sommar- respektive vintertid. Det är jobbigt att komma ihåg att ändra på klockorna. Därför står jag lika förvånad varje gång inför allt ojande och gnällande om hur trötta folk blir, hur det känns i kroppar, hur det sliter, och forskare hävdar till och med att ändringen leder till fler hjärtinfarkter. Jag förstår det inte. Så alla resor till tidzoner med en timmes skillnad förstör hela semestern för att det tar flera dagar att ställa om sig? De som pendlar till England, eller Finland, kommer kola vipppen snabbt som attan med tanke på att de ställer om tiden inombords hela tiden. Jag känner flera som hävdar bestämt att det inte blir ordning i kroppen förrän vi är tillbaka till vintertid. Men som åker utomlands. Hur funkar det? Jag känner av tidsinställning när vi pratar om flera timmar, men när det gäller en timme märker jag inte ett skvatt. Jag sitter inte nu och tänk...

På tisdag är det min och herr B.o.B.s bröllopsdag. Det har hunnit gå 13 år sedan vi stod i kyrkan och fnissade, vilket är helt sanslöst, åren fullkomligt rusar iväg. Eftersom att andra saker ibland kommer i vägen, och vi är två vansinnigt upptagna människor (jo, visst, eller hur) så har vi inte möjlighet att fira detta på den aktuella dagen, så vi firade igår. Vi gjorde inget stort spektakel av det hela utan hade bara en helt vanlig, mysig lördag tillsammans. Precis som då, för 13 år sedan så kunde vi njuta av härligt väder. Jag minns så väl hur dagen vi gifte oss fullkomligt badade i sol och hur prästen blinkade och sa att han hade ju minsann lovat fint väder och han hade ju kontakter som kunde ordna sånt... Igår njöt vi genom att ta oss en långpromenad i solen i vår huvudstad, åt årets första mjukglass på en parkbänk, tittade i affärer och fikade. Tyvärr, får jag säga, så var det halva reapriset på Akademibokhandeln och när böcker kostar mellan 30 och 50 kronor kan jag int...

Så var det fredag. Jag har varit i skolan och avverkat en redovisning. Nu har jag inga inlämningar, inga prov, inga redovisningar på nästan 3 veckor, om det inte görs några ändringar i planeringarna. Hur skumt som helst. Jag behöver inte plugga någonting alls i helgen, jag kan bara slöa, och i veckorna kan jag bara lyssna uppmärksamt på lektionerna och läsa kapitel i respektive kursböcker. Det känns som rena semestern. Så nu ska jag ut på balkongen med en kopp kaffe och bara njuta av solen.

Nog är det konstigt att när jag tränar så blir vår kronprinsessa så trött att hon måste vila ett tag. Sympati-trött då eller?

Med risk för att bli mordhotad, några tankar kring tv-programmet "Så mycket bättre." Jag har inte tittat förut för att jag inte haft något intresse, men nu körs den i repris lagom när jag slår ihop böckerna och slänger mig i soffan för en stunds stänga av hjärnan. Jag har ingenting emot hyllningar, jag är heller inte alls förtjust i "mobbnings-tv" och undviker konskvent typ Big Brother, Idol, och liknande där man ska vara elak för sakens skull. Däremot kan jag uppskatta idiot-tv, alltså Lyxfällan och Sveriges värsta bilförare där människor bara är korkade och glatt visar upp det. Ja, det är en hårfin gräns, som helt bestäms av hur obehagligt jag upplever programmet. En parantes bara. I alla fall. Nu har jag sett bitar ur de olika "Så mycket bättre" och ryser av obehag där med, bara för att det smöras så obehagligt. Det är lite läskigt när alla ler och diggar, kramas och gråter och tycker att varandra är helt fantastiska. Varje gång någon uppträder oc...

Jag rotade runt i skafferiet för att jag var sugen på något. Inte hungrig alltså, utan bara sugen. På något. Något som vi inte har. När jag rörde vid vitlöken, rörde den tillbaka. En klyfta hade ruttnat och små levande saker hade flyttat in i den utdömda platsen. Jag dog. Efter jag hade dött hämtade jag papperskorg, papper, svamp och klorin. För säkerhets skull så rev jag ur hela skafferiet, gick igenom allt, kastade alla öppna förpackningar (inte så många, jag har redan nästan allt i täta burkar och påsar) och skrubbade skåpet med klorin. Det var bara vitlöken som hade fått hyresgäster, så det kan anses som lite överdrivet, men när det gäller saker som kryper i närheten av ätbara saker är jag lite hysterisk. Nu doftar hela köket klorin. Och jag är inte längre sugen på något.

Jag får hela tiden för mig att det är fredag idag. Det lär ju leda till besvikelse imorgon.

Genom en rättvis fördelning av hushållssysslorna har det fallit på min lott att rensa tvätten. Detta är en relativt tråkig syssla som jag utför när jag vill ta en paus från min vanliga hjärngympa; vika t-shirt, vika byxa, hänga skjorta, lägga in, hänga in. Easy peasy. Sen kommer vi till strumporna. Jag har tjej-strumpor med roliga färger, små figurer, något mönster, ni vet? Maken har tubsockor (japp), svarta sådana. Dessa sockor är inköpta vid olika tillfällen under livets gång, och är därför inte likadana. Någon är längre, någon är kortare, någon har bred resår, någon har kort resår, någon är urtvättad, någon är djupaste svart och mjuk som en kattunge. Ni fattar? Jag får hjärnblödning varje gång jag ska sortera dessa tusentals monster. Lösningen var enkel, jag köpte en hel drös med nya strumpor, riktiga strumpor, med någon diskret rand, ruta, eller figur placerad någonstans på strumpjäfelen. Alla olika såklart. Det blev årets julklapp, och jag svarade ärligt "ja" när ...

Jag tittar längtansfullt på de söta små gatu-sopar-bilarna som irrar runt på vägarna. Många delar i mitt område är vårsopat, med rena och tomma gångvägar som liksom lyser i dagens vårsol. Andra är det inte. Som hela låga vägen till min skola. Det är sopat utanför min port och på skolgården, däremellan är det rena grusfloden i ca 15 minuters promenad. Jag hoppas att få gå på ett jämt underlag i alla fall till nästa vecka, hur ska man annars kunna plocka fram alla fina vårskor som kanske har en liten klack på sig?

Livet är dagarna som är dagar som dagarna... Härligt med reklam som fastnar i skallen för resten av livet. Något som inte är lika härligt är att försöka få information från diverse kursmaterial att fastna i skallen när den hamrar och bankar på ett mindre angenämt sätt. Att en del av det materialet ska sitta som en smäck inför ett prov imorgon känns inte heller som en höjdare. Att få det att fastna trots spännande huvudvärk (ni har väl läst journalgrodorna och skrattar åt min lilla vits nu?) är ännu svårare när duktiga arbetar jobbar med något som låter som en borr eller såg utanför fönstret. Det viner, surrar och brummar konstant på ett ytterst enarverande sätt. När det plötsligt upphör och tystnaden lägger sig känns det som att ha hållit andan under hela wwwrrrrrrrrr tiden och plötsligt få luft igen. Tills de börjar igen efter några få sekunder. Jag får trösta mig med att jag har läst inför provet både en och fjorton gånger och därför borde klara mig hyfsat. Dessutom kan jag för...

Om ni, liksom jag, tittar ut denna vårdagsjämning och misströstar, får vi väl tänka att vi betraktar snöflingornas dösdsdans innan de tvingas ge vika för våren, som tydligen ska komma med besked imorgon. Jag brukar också trösta mig med att jag inte bor längre norrut och därför hade behövt vänta ytterligare en evighet på vårens ankomst. Men nu känner jag att det är dags. Det kliar i fingrarna över att få plantera blomster i krukorna på balkongen, jag piffar bort alla mörka färger i hemmet för att lyfta fram det ljusa och jag börjar kika på fönsterrutorna med tanken "putsa" ringandes i bakgrunden. Bort dumma snöflingor,

Jag tittade ut imorse och tänkte att det var en perfekt dag för att sitta inomhus och plugga hela långa dagen. Vem vill gå ut i snöstorm när man inte behöver? Men så kom ett sms om att makens födelsedagspresent hade landat på posten (oooooo vad nyfiken han blir nu). Jag tänkte då att den kan jag ju hämta imorgon, efter plugget, så slipper jag ge mig ut i det härliga vårvädret. En timme senare torkar jag snön från glasögonen och förbannar min egen nyfikenhet. Inte kan jag väl vänta ända tills imorgon för att kolla in världens coolaste present!? Bara en dryg vecka kvar tills maken får kolla in världens coolaste present.

När man öppnar sitt hem för att släppa in ett husdjur tar man sig inte bara an uppgiften att älska och ta hand om det lilla livet, man tar sig också an det omöjliga ansvaret att bestämma när det är dags att ta farväl. Även när alla tecken på att det är dags finns där, även när djuret själv visar att tiden är inne, även när man rationellt vet att beslutet är rätt, så är det ett ansvar som är omänskligt. För det är absurt att boka tid med döden. Att vänta på att säga farväl till någon som ligger i ens famn. När tiden är inne är sorgen övermäktig, stunden smärtar så vansinnigt djupt även när personalen gör den så fin de är i sin makt att göra. När jag tänker på att hon inte finns här hos mig längre kan jag knappt andas. Inte för att det inte var rätt att låta henne gå när hon led så, utan för att jag ville ha 17 år till. Jag har haft henne hos mig så länge att jag vill ha henne här för alltid. Jag inbillar mig att katten har varit extra go under helgen, men jag antar att hon var l...

För 17 år sen hämtade jag hem denna skygga varelse. Jag döpte henne till Julia. Hon var fortfarande smutsig och tovig efter att ha blivit hittad övergiven i en buske, och bosatte sig genast under min soffa. Jag lockade henne varje dag med en borste hon så gärna ville kela med, och det tog en hel månad innan jag lyckades locka fram henne från under soffan. Någon vecka efter det gav hon sig självmant ut från sin trygga plats medan jag tittade på tv. Jag kommer ihåg ögonblicket, hur jag höll andan för att inte skrämma henne fast jag egentligen ville skrika av glädje, och hur jag kände mig så enormt utvald och privilligerad när hon efter sin promenad bestämde sig för att hoppa upp i mitt knä. Det var ett ögonblick av total lycka när jag insåg att hon valt att lita på mig. Efter den dagen var hon min allra mest kärleksfulla kompis. Hennes favoritlek när hon var liten var att apportera en plychklädd skumgummiboll som småbarn brukar leka med. Jag kastade, hon bet tag i...

Det är snurrigt nu. Jag glömmer bort vad det är för veckodag, jag har därmed lite svårt att hålla reda på vilka lektioner jag ska gå på. Hittills har det gått bra, men jag väntar med spänning på dagen när jag sitter hemma när lektionen pågår, för att sen sitta utanför något klassrum och vänta på en lektion som inte alls kommer starta. Lite irriterad stressade jag runt innan jag skulle till plugget idag, för att hitta mina handskar, som jag alltid lägger på samma ställe, som nu var spårlöst försvunna. Tills jag märkte att jag stoppade något jag har hållit i min vänstra hand i min jackficka, för att kunna leta i lådan. Handskarna. Medan jag satt och knackade på min laptop tyckte jag att jag var löjligt kissnödig för någon som alldeles nyss hade besökt toaletten, tills jag kom på att jag hade tänkt gå, men sen tänkt att jag bara skulle formulera klart tanken i huvudet, en timme tidigare. När jag senare hade ätit en middag bestående av makens-världens-godaste-köttbullar-i-tomatsås och ...

Jag har haft det stora nöjet att djupdyka ner i tre ämnen idag. Hopp, hopp, kors och tvärs, hitan och ditan. Lite läsa här, lite skriva där, lite samla information. Tangenttryck för tangenttryck så betar jag mig närmre att avsluta en uppgift till. Två inlämningsuppgifter, en presentation med power point och två prov att klara av inom veckan framöver. Mitt i allt så känner jag att det var jädra dumt att jag inte gjorde det här för 20 år sen, då, när jag orkade hur mycket som helst. Istället för nu, när hjärnan klappar ihop efter nio timmars plugg. När tonåringar funderar på att inte gå gymnasiet, ta sabbatsår, göra det sen, senare, om några år, då borde de ringa tant B.o.B. Så kan hon förklara ett och annat. Men inte just nu kanske, för nu ska hon snart gå till sängs tanten, och läsa lite till, innan ögonen bestämmer sig för att vila helt för dagen.

Geni i arbete. Eller något liknande. Kan någon förklara varför maken har ett gigantiskt skrivbord med lika stor bokhylla, när jag, som pluggar 6 ämnen med alla böcker och papper som därmed ingår, får fläka ut mig över hela matbordet för att sen packa ihop allt i en liten hög i mormors sekretär? Undrar bara.

Dagens mantra, som spelas ofta och högt, i mitt eget huvud efter en helg där förkylningen lindrades med Ben & Jerry's och smågodis: Frukt är naturens godis, frukt är naturens godis, frukt är naturens godis, FRUKT ÄR NATURENS GODIS!!! Det fungerar inte. Inte ens efter en banan, ett äpple, ett päron och en kiwi. Jag vill ha riktigt godis.

Man skulle kunna tro att det som följer är påhittat, men eftersom jag läser journaler med jämna mellanrum så satsar jag på att de är på riktigt. Det går fort när tant och farbror doktorn knappar på tangenterna. Skratta inte för högt. * Inkommer med kvadratmeterstor sårskada på lillfingret. * Som preventivmedel har patienten använt oavbrutet samlag. * Patienten arbetar som elektriker. Inga kända proppar i släkten. * 12 cm långt, sårigt underben. * Vi ordnar med mat, hemkört och rollator till pat. * Söker för fästingbett i huvudet. Huvudet borttages med pincett. * Poängterar att det är viktigt att patienten håller sig ren mellan fötterna. * Smärtan i ryggen kommer när patienten ligger raklång med båda benen på rygg. * Blöder ibland från vänster näsa. * Patienten måste sova högt under kudden. * Hon beskriver huvudvärken som spännande. * Kräkningarna försvann på eftermiddagen, likaså maken. * Lastbilschaufför med god kondition som åker en mil utan att bli andfådd...

Tiden rusar iväg. Vad som verkar vara en lång paus försvinner i dagar man inte hinner med, och korta inhopp inbokade i väntetiden. Idag kom kallelsen till läkarbesöket på fertilitetsenheten. Om en månad ska vi dit och planera för nästa omgång. Hjärtat skuttade till, men jag kan ärligt talat inte avgöra om det var av skräck eller förväntan, jag antar att det var en blandning av båda. Det är bisarrt att vilja något man så gärna vill undvika. Det är också bisarrt att göra något en del inte får eller har möjlighet att göra, eller något som en del inte behöver göra, eller en del under inga omständigheter vill göra. Det är som en liten påminnelse om hur olika vi alla är.

Jag är en bokmal, en stor, lurvig, blek, surrande bokmal med vingarna utbredda. Att läsa är som andas, jag måste få läsa och har alltid en bok på gång. Jag läser på pendeltåg, bussen, rasten, flyget, i väntrummet och alltid innan jag somnar, för att överhuvudtaget kunna somna. Så har det alltid varit, jag satt med Stephen King och Grottbjörnensfolk i lågstadiet och dissade skolans lilla bibliotek eftersom de bara hade barnböcker (när vi var tvungna att låna en bok vid ett tillfälle, för när jag växte upp så tvingade lärare elever att göra saker de inte ville, så hittade jag med biblotikariens hjälp Maria Gripes "Tordyveln flyger i skymningen" som till min stora glädje inte var fånig och lättläst). Inte är jag kinkig, det mesta slinker ner, deckare, skräck, chicklit, biografier, romaner, fakta, och jag avslutar alltid böckerna, även de som är hysteriskt och plågsamt dåliga. Jag är också fantastiskt lättpåverkad och har ett sjukt behov av att läsa det andra rekommenderar, vi...

Jag är helt frälst i animerat. Här slukar vi pixar-filmer på löpande band, med stora leenden i fejjan. Men allt animerat håller inte hög klass, det finns bättre och sämre, så klart. Idag såg vi en som var sämre. Eller, nej, den var usel, superdålig, tröttsamt värdelös, skräpfilm. Säger bara "Savannens hjältar", se den inte.

När man har halsont är det nyttigt med glass. Det vet väl alla. Eller något åt det hållet.

Ibland blir det väldigt tydligt att det är gymnasienivå jag pluggar, för precis som tonåringar växlar mellan att vara väldigt smarta och väldigt barnsliga, så växlar uppgifterna mellan förvånansvärt avancerade och...ja, lite barnsliga. Som att jag har gjort jäsningsexperiment, färglagt ekosystemets kretslopp, och tittat på allehanda märkliga filmer. Idag var det dags för ytterligare en tveksam uppgift; att dissikera en räka. Jomenvisst, det får jag bidrag från staten att utföra. För några dagar sen skulle jag beskriva Descartes resonemang kring Guds existens. Lågt/högt. Lätt/svårt. Eneklt/komplicerat. Fast eftersom förkylningar oundvikligen gör en korkad, så är det tacksamt att få lätta uppgifter att utföra. Jag är i alla fall inget geni med febrig-snor-hjärna. På tal om högt och lågt så är det melodifestival-final ikväll. Bästa låten? Loreen. Skämskudde, jag går ut i hallen, går på toa, går och kokar kaffe, går och ta Alvedon? Flink och Ranelid. Fast Ranelid ska ha en eloge ...

Min panna blänker. Mina ögon är lite glansiga, och rödsprängda. Min näsa är röd och sönderskavd av pappersnäsdukar, trots ett lager av fet salva i ett försök att minska sårbildningen. Munnen är ständigt lite öppen, för jag kan inte andas genom näsan, vilket har gjort läpparna torra och fnasiga, och det ger ett lite korkat uttryck i ansiktet. Huden är torr, och något åt det grå hållet i färgskalan. Rösten är mörk, nasal och avbryts av snoriga inandningar eller små hostattacker. Dessutom har jag hormoner som svallar upp och ner, som i sin tur ger mensvärk, som gör sitt för att påverka humöret. Kan ni förstå att maken skyndar sig hem och tänker "Äntligen helg!"? Vem vill inte ha lite fredagsmys med det här liksom?

Har ni sett reklamen för "Smart eyes"? En smilande brud i olika glajjor? Jag tror varje gång att det är reklam för tandkräm eller tandläkare. Dessutom får jag alltid kalla kårar av såna där stela fejk smil, dom är ruggigt obehagliga. Brrr.

Jag vaknar med att förkylningen har gått från förkylning till manlig förkylning, ni vet, en sån man dör av. Snart upptäcker jag att månadens blodgivare har kommit på besök, fast hon inte var varken välkommen eller inbokad förrän på söndag, om hon promt ska vara ute i god tid brukar hon dyka upp en dag för tidigt, max. Jag petar i mig frukost och sätter mig för att repetera inför provet, och konstaterar att jag nog är lite febrig, vilket gör mig lite vimsig, vilket gör att jag knappt känner igen den text jag har tragglat senaste veckan. Samma text jag strax ska komma ihåg och förklara. En mindre koma senare tar jag Alvedon och nässpray och ger mig iväg. Jag har ingen aning vad jag svarade, men till skillnad från halva klassen så svarade jag på frågorna, eller försökte, kanske får man poäng för att man försöker? Väl hemma igen tas ett sista steg mot ett tungt beslut (berättar en annan dag). Jag spiller lunch på soffan. Näsan blöder och har redan blivit sårig även på utsidan, säkert...

Färdigkokta ägg, 2 stycken för 13 kronor. Allvarligt? Väldigt dyrt för något som är väldigt billigt, och enkelt, att fixa själv. Trams, tycker jag.

För trettio minuter sen var jag frisk. Nu är jag förkyld. Mina förkylningar kommer alltid som en mindre trevlig överraskning, snabbt som attan kastar dom sig över mig när jag håller på med något annat. På ett sätt är det rätt bra, jag slipper gå omkring och känna hur något är på gång, vänta på att det ska bryta ut, våndas över hur det kommer bli. Nu går jag från pigg och alert till snoret rinner, halsen svider, huvudet börjar krympa och muskler värker, på en kafferast. Det innebär också att jag får en möjlighet att dela med mig av min förkylning så mycket mer, för jag har säkert varit en rejäl smitthärd hela dagen i skolan, utan att ha en blekaste aning om det. Det bjuder jag på. Jag tänker inte klaga och gnälla, jag har klarat mig fint, trots bufféer, flygplansluft, skola, och hela landet som konstant nyser och hostar. Det ska vara om det var flyget hem som satte spiken i kistan, det stämmer rätt bra tidsmässigt, i så fall vet jag nog till och med vem boven i dramat är. Lite ot...

Så var man inkastad i verkligheten igen, inte för att jag egentligen lämnade den, jag var bara i en annan dimension av den kan man säga. Jag har fortfarande speedos fastbrända på näthinnan. Förutom de två lektioner jag har haft på förmiddagen så ska jag ta mig igenom ett matteprov till kvällen, utan att somna. Jag har laddat så gott jag kan med ett träningspass på eftermiddagen, ordentligt med mat och lite extra energi i väskan i form av dextro energy och en vitamindricka. Socker på socker kan man säga. Inte så nyttigt, men om det är någon gång man får slänga i sig stora mängder socker så är det när man ska ha matteprov på kvällen. Dessutom så ska jag skriva klart en inlämningsuppgift som ska tryckas iväg senast imorgon. Och plugga inför filosofiprov på torsdag. Och litteraturprov nästa tisdag. Och stor biologiuppgift som ska in nästa onsdag. Även om jag har pluggat under vår semester så känns det som att det kommer bli mycket läsa den här veckan, men skönt att ha sysselsättning...

Jag presenterar bästa Taekwondo-matchen någonsin. Här

När jag sover vill jag vara ifred. Jag behöver utrymme. Att dryga fyra kilo kissekatt sparkar, knuffar, buffar och trängs tätt intill under natten är vad jag pallar. Jag kan inte sova om jag ska slåss om platsen med en vuxen människa hela natten, det är därför vi har 180 cm säng, och maken får gärna hålla sig på sin sida. Jag vill vrida, vända och sträcka på mig, vilket jag gör, mycket. Men. Den senaste veckan på hotell var det inte dubbelsäng, det var två enmeters betongsängar med ett stadigt nattduksbord mellan. Varken kissekatt eller make envisades med att försöka sno åt sig min halva av sängen, och när jag drömde mardrömmar (om kackerlackor) så kunde jag inte sträcka ut tårna och känna att jag hade sällskap. Alla regler har dessutom undantag, undantaget från min "låt mig sova ifred" regel är att om jag har drömt läskiga eller sorgliga saker så får jag fritt unyttja makens sida av sängen, och maken ska hålla om mig. I alla fall tills jag känner mig lugn och trygg, d...

Sådär, då var man tillbaka i landet. Ni har ju varit hyfsat duktiga på att ta fram våren, men lite kallt är det fortfarande. Vi har alltså varit i Las Palmas, närmare bestämt en sömnig liten del som heter Playa del Ingles, som mest består av stängda butiker och restauranger. Och väldig många tyskar. För att ta oss till detta paradis satt vi i nästan 6 timmar på ett plan, ett plan som tävlade med Ryan Air ifråga om benutrymme, Orbus tror jag bolaget hette. Självfallet så tog man betalt för allt, till maten vi redan betalat för ingick inte någon dricka, och till filmen de visade på minimala skärmar tre rader framför oss fick man håva upp 60 kronor för två par hörlurar. Men fram kom vi. Vi kom till ett hotell sent på kvällen, där vi fick våra All-inclusive-armband och en nattmacka. Nästa dag kunde vi kolla läget. Det blåste svinkalla vindar, vilket självklart innebar att jag brände mig redan första dagen, för solen var ju lika stark för det. Snacka om blek amatör. Men hot...