attvarabob

2025 var inte så mycket att hurra för så jag lägger gärna det året bakom mig så snart jag bara kan. Jag lägger också gärna julen bakom mig fortare än kvickt. För någon som känner sig klar med julen redan på juldagen är det väl ändå rätt bra jobbat att vänta ända till nyår med att packa ihop allt.  I år investerade jag i en julgransväska, för det är hur lyx ser ut när man är 50.  Nu börjar vi på ny kula.

Vi roar oss alla på olika sätt. Arvsmassorna fick roa sig med Mammakompisens Arvsmassa genom att gå på bio. Mammakompisen och jag roade oss med att fika. Ännumindrefjant roar sig med vatten: Hans robotfisk har gått sönder så vi har i flera veckor bett om ursäkt när han kommit rusande till badrummet så fort han hört rinnande vatten. Men så testade jag att lägga i en annan leksak i ett vattenfylld handfat och att han kunde fiska upp den var precis lika underhållande. Faktum är att det var underhållande även utan leksak, bara att plaska vatten var skoj. Så nu behöver vi inte längre be om ursäkt för att hans robotfisk är trasig. Som sagt, vi roar oss alla på olika sätt. 

Om man inte har något bättre för sig så kan man alltid äta något gott. Det tycker jag är ett bra motto. Så vi åkte till staden och åt lunch på Älskade traditioner : Herregud liksom. Arvsmassorna var smarta och beställde en matvåffla och en efterrättvåffla och sen delade de. Det bästa av två världar liksom. Jag tog en matvåffla och min favoritkaka i hela världen: Strass. För att värma oss på väg mot butiker där Arvsmassorna skulle se om de kunde nyttja sina julklapps-presentkort gick vi på secondhand. Jag tycker det var snyggt så kanske kommer jag våga testa lite annan stil: Liksom lite av en lack-kjol från H&M Edition, funkar det ens i verkligheten? Men också en bedårande tröja som dessutom passade så fint till kjolen. Nytt år, nya möjligheter typ. Efter många steg i staden åkte vi hem, parkerade oss i soffan med varsin Ben & Jerrys och tittade på film: Good fortune med underbara Keanu Reeves, helt klart sevärd. En fil som är smålustig, char...

Omelett med potatis, salami och mozarella, tillsammans med avacado och spenat. Varje gång jag äter omelett undrar jag varför jag inte äter det oftare. Det är lättlagat, lätt att variera, lätt att fylla med massor av bra näring och framförallt barnsligt gott. Ändå glömmer jag mellan varbävem bort hur bra det är. Kan det ha med hjärndimman att göra? Jag skyller allt på hormoner och vad de ställer till med, det är vansinnigt praktiskt. 

Om det nu är så att en secondhandbutik har halva priset i hela butiken, då är det självklart att jag och Cous-cous gör en utflykt.  Och efter några fynd: Tröja från ZARA Kjol från MANGO Kjol från MICHAEL KORS Blus vintage från IRRINGER Skor från GABOR Summarum 160 kronor.  Så behövde vi lunch: Vod det här laget har det ju gått några timmar och det kan vara aktuellt med ett toalettbesök. Men där fick man granska sig själv: Vi bestämde oss för att vi tillhörde de trevliga gästerna och sparade 10 kronor.  Det kan hända att vi utflyktade vidare för att titta på det ena och det andra och lite blommor också, för det var precis vad vi behövde. 

Polarn har haft ont i en fotknöl, väldigt oklart varför, det liksom bara började. Knölen började sedan bli svullen och smärtan spred sig uppåt i benet. Efter ett sällsynt effektivt besök på lättakuten konstaterades att det var en inflammation. Foten lindades och ska lindas varje dag i två veckor, kombinerat med Ipren tre gånger om dagen.  Jag känner mig lite splittrad av alla turer.  Men fint då att både Pyret och Polarn ger mig uppdrag att fixa i deras rum så här under jullovet. De vet vad jag gillar att distrahera mig med. 

Dagens film: The Roses Smart, mörk humor med fantastiska Benedict Cumberbatch . Inte mycket kvar från originalet War of The Roses , så de hade egentligen inte behövt kalla det för en remake.  Dagens tv: Taylor Swift; The end of an era  Dokumentären om den gigantiska turnen med fokus på hur den avslutades. Man kan inte bli annat än imponerad av drivkraften, visionen och produktionen. Jag skulle önska en droppe av den energin. Dagens bok: Mina vänner av Fredrik Backman . Det har dröjt men äntligen en ny bok av favoritförfattaren. Typ det jag unnade mig i Ullared, för där fanns den för bara 149:-

Det blev ett lite annorlunda julfirande i år. Bobo och jag åkte först och hälsade på lilla mamsen på sjukhuset, innan vi hämtade papsen och åt julmat hemma hos oss.  Jag tror att alla var lite trötta och trots det lilla, tunna lagret av snö var det svårt att få den där riktiga julkänslan.  Men det blev risgrynsgröt till frukost, Bobo hade med sig Blossa 2025-glöggen, jag gjorde några halvdåliga varianter på mamsens lådor till julbordet och chokladasken från Lindt stod på bordet. Vi såg sista avsnittet på julkalendern på morgonen, Kalle på eftermiddagen, Grinchen till kvällen och jag la klart adventskalender pusslet. Arvsmassorna blev nöjda med sina julklappar och Ännumindrefjant var stilig i både tomtedräkt och fluga. Nu är det ett helt år till nästa gång, det är ju rätt skönt ändå. 

Jag behövde eskortera Pyret till provtagning på morgonen, i övrigt var planen att inte behöva gå utanför dörren och på så sätt slippa julstressen. Mitt mål är alltid att vara klar med allt långt innan julafton och på så sätt kanske kunna känna en gnutta av den där julefriden. Men så var det ju nästan så att man knappt kunde tro sina ögon, det var blå himmel och sol idag. Jag gav mig ut och tittade på den. Hälsade också på ekorrarna som var som frusna i tiden: Imorgon är det julafton och Arvsmassorna är sjukt taggade. Jag kommer aldrig kunna leva upp till förväntningarna. 

Medan jag städade så ordnade Polarn middag: Hon tycker det är viktigt med presentationen, det kanske märks.

Jag fick min hotellfrukost: Var inte oroliga, jag la till croissant, saffransbulle, och frukt också. Jag känner att livet har återvänt nu, men också att jag måste fokusera på långa, goda frukostar under jullovet. Annars kommer livet kännas så här:

För att jag gillar utmaningar (det gör jag ju egentligen inte) så spenderade vi denna mulna dag 3 timmar på Gekås. Det var många år sedan jag var där och det kommer dröja många år tills jag åker dit igen. Jo då jag hittade några saker jag ändå behövde, till lite bättre pris, som vattenkokare, bambutrosor och hårinpackning. Men butiken är för stor, det är för många människor och jag gick runt med en övertaggad Arvsmassa så det var inte direkt en angenäm upplevelse. Kan man inte förbjuda kundvagnar tänkte jag, tillsammans med en massa andra tankar. Efteråt landade vi i ett juligt Göteborg: Även om vädret inte direkt matchade dekorationerna: Liksom finn många fel: 8 plusgrader klockan 21:36 den 20 december. Det är ju galet. Middagen var inte heller så mycket julfeeling, den intogs i form av tapas på Mañana   Det var gott, särskilt den friterade getosten med honung. 13000 steg senare säger jag godnatt och förbereder mig på att i alla fall...

Jag sa hela dagen att jag var medveten om att jag hade orimliga krav på dagen efter klockan 15:30. För klockan 15:30 gick jag från: Till: Jag stämplade ut och kommer inte stämpla in igen förrän den 7e januari. OM ARTON DAGAR. Det är magiskt. Det finns ju alltid en risk med att hajpa upp fredag eller dag innan ledighet på det här sättet, men den här gången blev det precis så mysigt som jag önskat. Vi mötte upp Mammakompisen med Arvsmassa och köpte med oss mat hem, så kunde Arvsmassorna roa varandra medan jag och Mammakompisen roade oss. En utmärkt start på jullovet.

Idag tog jag med mig några kollegor och passade på att få vaccin för årets influensa. Jag har hört att den ska vara en rysare så när jobbet bjussade på ett stick på en uppstyrd drop-in vaccination kändes det som en bra förmån. Med lite tur har inget virus hunnit få fäste och det annalkande jullovet är räddat. För mig i alla fall.

Idag valde jag min outfit helt själv. Passar bättre för en trött klimakterietant, tycker jag. 

Pyret fick för sig att hon ville välja min outfit för dagen. Jag är modig så jag sa ja.  Man kan väl säga att vi har lite olika idéer om hur man kan kombinera de kläder och smycken som finns i min ägo: Det hade verkligen kunnat bli värre. Jag har ändå valt mina kläder till morgondagen alldeles själv. 

Ibland behöver man ett avbrott i vardagen och nära jullovet behöver man många avbrott i vardagen. Jag jobbade hemifrån idag för att kunna packa ihop och ta ut flex så snart Arvsmassorna kom hem från skolan. Då åkte vi in till Storstaden.  En hamburgare till "luddag" (lunch/middag), en tur i några butiker och sedan en promenad ut till Kungsholmen. Polarn var bokad på ett modelljobb. Ansvarig på produktionsbolaget hade jobbat med henne tidigare och därför efterfrågat just henne som en modell för detta jobb. Hon blev också bokad sist på dagen för att " om det var några bilder de var ute efter som de andra inte fick till riktigt, så visste de att Polarn skulle sätta dem ".  Jag vet ju inte riktigt hur hon gör det, Polarn, som har någon slags naturlig talang för det mesta hon tar sig för. Som att idag var plåtningen avklarad på en halvtimme för att det bara flöt på. Jag skulle som en kvalificerad gissning säga att det beror på att hon tycker att det mesta hon...

Jag är van vid att använda lördag eller söndag när Arvsmassorna är hos deras pappa till att ta hand om hemmet. Vi pratar om givande helgaktiviteter såsom att dammsuga i hörnen, damma, göra rent kakel, handfat, badkar och köksbänk, ta ut sopsortering, storhandla, putsa speglar eller fönster, laga saker och så vidare.  Det är ju kanske dumt. Dels får jag ägna väldigt mycket av min "egentid" till att göra det jag inte vill, dels tror jag att det ger Arvsmassorna skenet av att sådana saker inte behöver göras. För idag var de hos mig en extra dag och jag hade ju inte hunnit med någon vård av hem igår, med teaterbesök å allt. Det uppstår då alltid en viss besvikelse över att dagen inte blir mer spännande än att vi tar paus i städandet med att fika.  Kanske borde jag ägna helger med Arvsmassorna till att städa för att lära dem hushållsnära tjänster och ägna helgerna utan dem till att ja, inte det.  Tåls att tänka på. På semester på en strand behöver man inte städa, d...

Ännu en sen kväll. Jag är inte säker på hur många sådana till jag har i mig. Idag var det efter en heldag på stan med Cous-cous som vi gick till Kulturhuset för att se En berättelse om smärta. Om jag skulle beskriva vad pjäsen handlade om så skulle jag säga att det handlade om en överbelastad kvinna som drabbas av smärta i kroppen. Vården hittar ingen orsak, hon tappar allt mer funktion i vardagen, hon söker efter mening på fel ställen, hon lämnar sitt äktenskap och sitt barn, förlorar sitt jobb, förlorar sin bostad, förlorar allt. Och det var en så himla rolig pjäs. Det låter ju inte riktigt kompatibelt, men så var det. Härliga karaktärer, träffsäkra iakttagelser och otrolig scenografi, dessutom Ronja Rövardotter- vårskrik i en person på bristningsgränsen tappning.  Det blev en härlig dag trots ett riktigt uselt väder.

Det är ju ytterst märkligt att plötsligt vara mamma till en tonåring .  Med tanke på starten av att bli förälder så har det någonstans alltid varit lite svårt att vänja mig vid tanken att vara mamma. Det dröjde så länge, det var så osannolikt att det alltid har känts lite som att det bara var en önskan som aldrig skulle bli.  Men det blev det och nu har det gått 13 år. Det är också något att vänja sig vid att vara mamma till någon som allt mindre är ett barn och att försöka balansera relationen vartefter den behöver förändras. När man ska vara mamma med allt större avstånd, men ändå alltid vara tillgänglig och tillgodose det mest basala behoven samtidigt som hon ska klara av allt mer avancerade saker.  Det är en knepig balans. Men idag firade vi att hon kliver in i tonåringarna värld. Jag vet inte om jag känner mig redo för utmaningen det innebär men jag kommer antagligen den, för jag gör allt för henne.

På väg hem från teatern i tisdags kunde jag visa kollegan vad jag fnissar åt när jag är i city till jul. Förra årets miss i placeringen är tillbaka. Barnsligt, jag vet, men det där hjärtat passar inte så bra att ha framför glaspelaren. Tillsammans lurar de ögat på oss med en viss typ av sinne. 

Man måste ju ändå älska Spotifys algoritmer. Deras analys utifrån mitt användande detta år visade att: Gulligt. De skulle behöva lägga till aspekten att ju äldre man blir, desto latare blir man, alltså lyssnar jag mest på det som serveras. Så egentligen visar min lyssningsstatistik att deras topplistor domineras av musik för 17 åringar och jag domineras av deras topplistor. Man kan också utläsa att dessa topplistor domineras av musikstilar jag inte alls gillar: Svensk pop kan jag uppskatta, men resten - inte så mycket. Jag tror att årets sammanfattning visar att jag behöver engagera mig lite till och i alla fall leta upp bättre topplistor. En sak prickade de rätt ändå: Det är ju inte så svårt när jag inte riktigt har fastnat för någon annan podd. Jag ägnade ju många, många månader att lyssna igenom Flashback forever från start. Nu är jag i kapp och konsumerar bara det där avsnittet per vecka, så nästa år är de nog fortfarande toppodd, men inte med nä...

På något magiskt sätt fick jag och kollegan biljetter till Dramatens iscensättning av Pelicot-rättegången. Som tur var visste vi inte att det skulle vara en 4 timmar lång föreställning utan paus , för då hade vi nog inte gått. Och den här 4 timmar långa käftsmällen hade jag inte velat missa.  De sa att man fick komma och gå under föreställningen, man kunde när som helst gå till baren eller toaletten eller bara ut och ta luft, vilket många gjorde. Men grejen var att den var uppbyggd på 39 olika uppläsningar av olika tidningsartiklar, vittnesmål och beskrivningar, så man ville ju inte missa något. Alltså satt vi där. Det var en föreställning som inte värjde för det grova eller brutala utan att bli våldsporr, som hyllade och stärkte,  som redovisade flera sidor och lyfte absurditeter. Det var riktigt bra. Det är lite synd att det bara var en föreställning, men SVT var där och filmade så den lär gå att se för fler så småningom. Och då ska ni göra det, för d...

Ljuset i slutet av tunneln

Tillsammans med Mammakompisen åkte vi till Skansen för att gå på julmarknad. Jag vet inte varför egentligen. Kanske är hoppet det sista som lämnar människan. Kanske är det omöjligt att lära en gammal människa att sitta. Kanske är viljan att tro större än tron i sig själv. För jag vill att julmarknader ska vara mysiga. Jag vill att julkänsla ska infinna sig. Men det gör det inte. Inte så många grejer hör till julen, allt är svindyrt och det är jättemycket folk. Det enda som säljer är ju mat och den är också sjukt dyr. 160 kronor för en svamprulle, alltså tunnbrödsrulle med potatismos och svamp.139 kronor för 4 minicupcakes, alltså cupcakes i storlek av en tugga, alltså 139 kronor för samma storlek som en normalstor cupcake, om ens det. Nu var det inte många jag såg som handlade, men vad vet jag, det kanske är många som köper tovade figurer, julgransprydnader i keramik eller handstöpta ljus. Vi åt lunch på en av restaurangerna istället och sedan fikade jag och Mammakompisen m...

Jag är fostrad i traditionen att julgranen ska kläs dagen innan julafton. Men jag har också blivit mätt på det där med jul och tillräckligt gammal för att förstå att traditioner ändras genom tiderna. Så jag bryr mig egentligen inte när den där granen ställs upp. Arvsmassorna har tjatat och idag skulle jag ändå upp på vinden, resultatet blev därför: Julgran. Vem vet, kanske kan jag hinna få lite julkänsla innan julafton nu då.

Minns ni Banan-gate? När Regionen meddelade att de skulle dra in på gratis frukt till medarbetarna. " Är vi inte ens värda en banan? " frågade någon. Det tog inte många timmar förrän det beslutet revs upp och vi anställda kunde njuta av vår banan mer än någonsin. Häromdagen meddelade chefen att nu hade det från högre upp beslutats att möjligheten att ta ut en friskvårdstimme per vecka skulle dras in, redan från årsskiftet.  Det uppskattades inte heller bland vårdpersonalen tydligen: Så då backar de. Jag kan inte låta bli att undra, helt cyniskt, om Regionens ledning gör så här lite då och då för att vi ska uppskatta det vi har. Nu går vi här återigen och är glada över att vi "fick" något vi redan hade, istället för att vi lägger vår tid och energi på att protestera mot större hinder i verksamheten.  Kanske jobbar de på att deras nya slogan ska vara: " Var tacksam för det du har ." Eller: " Ni ser, det kunde ha varit värre ....