Gör vad man kan.

Imorgon är det dags för en ny embryoåterföring.
Den sista i den första omgången.
Jag kan inte låta bli och undra om det finns något jag kan göra för att förbättra oddsen för att den här gången ska bli vinnaren.
Fast jag vet att det gör det inte.
Om det fanns något att göra, så skulle det betyda att jag gjort något fel de tidigare gångerna, att det är mitt fel att det inte fungerade.
Det är det inte.
Det vet jag.
Men ändå.
Det är lättare att sparka på sig själv än någon annan.
Jag försöker istället fästa mitt hopp till att den här ägglossningen var överjävlig, med så mycket värk att jag blev soffliggnade hela dagen igår.
*Bara så ni vet så är soffliggande bättre än sängliggande när man mår blä, för då finns allt nära till hands, såsom tv, dvd, och betjänt (läs: make).*
Inte för att supervärk vid ägglossning i sig är bra, utan för att jag tänker att det kanske betyder extra hormonell, vilket kanske, möjligtvis, med lite tur, skulle förbättra oddsen.
Så är det säkert inte heller.
Det är nog som så; att om man sköter sig, tar hand om sig, gör det man kan, så är det slumpen som avgör.
Och slumpen går inte att påverka.
Så det bästa att göra, är väl det jag gör varje gång; hålla tummarna.