attvarabob

Jag såg ett inslag om vett och etikett för småbarnsföräldrar. En av punkterna handlade om att man skulle förstå att bajs inte var ett lämpligt samtalsämne och inte så viktigt som man trodde. Men hallå!? När man har en liten varelse så är det jätte viktigt . Kanske för att man redan på BB får så mycket information om hur det ska se ut och vara. Kanske för att det är en så enkel måttstock för hur den där lilla högen som inte kan tala om hur den mår, faktiskt mår. Kanske för att man som föräldraledig inte har mer spänning i vardagen än så. När man dessutom har en arvsmassa som stönar, stånkar, skriker och gråter av uppenbara magbesvär dag in och dag ut så är det ännu viktigare. Lättnaden som infinner sig när den lilla högen skriker och kämpar och: Sverige, vi har ett resultat efter 6 dagar, är total. Även hos polarn, som efter långt och hårt arbete ligger på skötbordet och skrattar, ler och jollrar. " Bajs är inte så viktigt " Pyttsan!

Idag: bvc. Polarn hade vuxit som hon skulle och var så snäll att hon uppvisade svarsleende och andra ljud än Uuuuääääähhhäää , vilket visade goda tecken på hälsosam utveckling. Men under ett Uuuuääääähhhäää såg bvc sköterskan att hennes torsk på tungan envist håller i sig så nu ska den penslas tre gånger om dagen. Sen väckte hennes eskalerande finnig-fjortis-på-Justin-Bieber-konsert-fas lite frågetecken: Hormonplitorna har spritt sig till övriga kroppen och fått sällskap av torra eksemliknande partier, hon brakar i brallan allt mer sällan, kräks oftare och har tilltagande magknip. Mjölkallergi - frågetecken. Nu ska lilla damens hud smörjas med Miniderm och stora damen ska undvika mjölkprodukter. Fatta; jag ska inte äta mjölkchoklad. Alltså; I N T E   Ä T A   C H O K L A D. Om det är synd om polarn, då är det i alla fall lite synd om mig också.

Hon började igår kväll, sov hyfsat under natten, började igen klockan 7:45. Sen var det att bära, gunga babysitter, buffa rumpa och bära i Babybjörn tills hon somnade i den sistnämnda vid 14. Hon har sovit i 90 minuter nu, jag väntar på att brandlarmet ska brisera igen, men under tiden bygger jag Duplo med pyret. Boven i dramat är brist på brak i brallan. Eller brakar gör det hela tiden men det är bara luftslott, om man säger så. Annars har det varit resultatlöst i tre dagar. Jag väntar på att det där luftslottet ska sprängas någon gång.

Det är en sån dag, ni vet. Då går jag självklart och bränner mig också. Bara för att jag för en gångs skull ville dricka varmt kaffe och därför micrade  javat som hunnit kallna innan jag ens smakat på det. Jag micrade dock muggen lite för länge så att handtaget på muggen var het som lava. Det är synd om mig idag.

Hon som aldrig är tyst har lärt sig räkna. Eeeeät Tååååååa EeeeeEE! Så nu räknar hon in allt hon gör hela tiden. Hon är inte direkt mer tyst nu.

Det blev en lättare natt och väderprognosen utlovade sol så vi packade en matsäck, tryckte ner barnen i vagnen och drog till Skansen. Planen var att tillgodose pyrets lätt absurda besatthet vid djur och kanske ge henne en hel dag av skoj och uppmärksamhet för att döva mitt dåliga samvete över alla " Du får vänta lite, mamma ska bara mata/byta/trösta syster ." Vädret höll definitivt vad som utlovats och pyret fick hoppa och skutta av glädje över pippi, kossa, gris, toto-häst, kanin, fisk och alla människor. Jag fick tillfälle att öva på att bli en sån där cool morsa som låter ungen springa av sig, utforska på egen hand och lära sig saker alldeles själv. Lite läskigt bara när man har ett barn som kutar iväg som en orädd iller med för högt koffein intag. Hon är ju typen som om man ropar på henne, vinkar hej då och går åt andra hållet så vinkar hon glatt tillbaks och fortsätter bekymmersfritt med sitt äventyr. Jag ser ond bråd död framför mig och håller ett litet tag i luvan

Få se nu. Om jag gick och la mig klockan 22 och somnade efter typ en halvtimme, för att sen vakna av att polarn var hungrig klockan 22:51. Matade i 30 minuter, bytte blöja, lyssnade på polarns obligatoriska efter-matning-stön-och-stånk ett tag. Vaknade igen av att polarn var hungrig klockan 01:03. Upprepade ovanstående procedur. Vaknade av att polarn var hungrig igen klockan 02:53. U p p r e p a d e   o v a n s t å e n d e   p r o c e d u r. Vaknade av att pyret vaknade klockan 5:någonting. Vaknade av att polarn var hungrig klockan 5:56. Utförde min plikt och gick upp. Så tror jag att summan blir: För lite sömn . Det kan vara förklaringen till att jag har haft huvudvärk, illamående, myrkrypningar i hela kroppen, svårt att prata ordentligt och tankeverksamheten på sparlåga. Fast jag kan ju ha räknat fel.

Jag firar lite i några minuter innan jag däckar en aning. Natten var... ...lite kämpig. Polarn, som inte "uträttar sina behov"- om man ska uttrycka sig lite fint- mer än typ varannan dag, ammar som en tok innan det är dags. Så i natt var vi bundis ungefär varannan timme fram till klockan 4 då damen kände sig redo för en tredagars samlad leverans. Det tog ju ett tag. Men istället så har hon idag bara haft några få mindre kolik utbrott som gått att lindra på 10 minuter med Babybjörn-häng. På kvällen fick hon inget utbrott alls! Jeeeeeses. Det betyder ju ingenting alls och imorgon, övermorgon eller nästa vecka, kanske skrikochpanik är tillbaka, men nu ler jag lite nöjt medan jag lägger huvudet på kudden.

Jag blir däremot väldigt stimulerad. Pyret får se sin Duplo konfiskerad av en ivrigt byggande mor.

Nu när polarn börjar växa på sig lite så är det dags att stimulera den ofärdiga produkten av vår genpool för att det ska bli ett färdigt och fulländat exemplar. Men. Pyret. Om vi försöker hänga en rolig mobil över spjälsängen, som polarn faktiskt kan ligga själv i ibland till skillnad från sin syster, så kommer pyret och vill åt den. Om vi tar fram babygymet att lägga polarn under en stund, så kommer pyret och bär iväg på det. Om vi skulle vilja hänga en mobil över skötbordet till polarn, som var så hjälpsamt när pyret var liten, så skulle det vara ett ytterst störande moment just i pyrets blöjbyten nu. Så polarns enda stimulans kommer att komma från att lyssna på pyrets vilda protester angående allt och att bäras runt i Babybjörn. Men bristen på stimulans nu kanske kompenseras när hon blir större, då blir hon väl fasligt stimulerad av att försöka behålla något överhuvudtaget. Houston, we have a problem.

Greken gör de sista veckorna av sin GMU (grundläggande militär utbildning). Förutom att det verkar vara en större utmaning såväl fysiskt som psykiskt än man kan tro, och tuffare än vad gamla lumpen var, så slås jag av hur mycket likheter det finns med att vara förälder. Eller hur likt det är livet i stort förresten. Hon berättar om hur hon tycker att det är spännande och roligt men också så utmanande att hon kommer på sig själv att undra vad det är hon har gett sig in på och att vilja ge upp. Hon berättar om sömnbrist, att somna av utmattning, att sova med andra som stör. Hon berättar om att behöva försöka komma överens med andra som inte gör varken som man ska eller som man vill. Hon berättar om en kropp som får stå ut med mer än den vill. Hon berättar om nödvändiga, snabba men inte så trevliga måltider. Hon berättar om att kunna prestera trots att man är trött, sliten och lite förvirrad. Hon berättar om att aldrig vara ifred. Hon berättar om att inte hänga med i vad som hände

Det där med att ha en syster börjar bli rätt intressant, kanske för att hon kan använda sin lite bossiga sida när det kommer till nya arvsmassan. När polarn skriker, alltså rätt ofta, kan pyret "påminna" oss om att det är läge för Bapp ( napp ; red. översättning). Hon har stenkoll på var systers Bapp är någonstans, så pass att när polarn började skrika på skötbordet i badrummet så hämtade pyret Bappen i soffan i vardagsrummet och kom och lämnade den till mig. Hon har också börjat bli generös och ger syster sina för dagen mest värdefulla leksaker när hon sitter i babysittern. Självklart tar hon strax tillbaka dem, men ändå. Det snacksaliga håller i sig och har nu utvecklats till ett behov av att briljera med sitt ordförråd. Det pekas och utropas genast när hon får syn på något hon vet vad det heter. Jag utnyttjar det till max när det är dags att bråka lite på skötbordet genom att gå igenom halva djurriket och fråga: Vad säger katten/hunden/kossan/pippi/grodan/fåret/uggl

Nästa barn kommer säkert bli lugnare, andra barnet brukar bli lättare/coolare, du kommer orka mer för att du är lugnare/coolare . Ja, alltså polarn har ett något lugnare temperament och ingen falsettröst men från att ha haft kvällskonsert mellan klockan 19 och typ 23-01 så utökas repertoaren ständigt. Nu är det mer att leka fjortis på Justin Bieber skivsignering varenda vaken stund. Så det är väl att återgå till att ha bebis ständigt i famnen eftersom hon lugnar sig när man vankar omkring på de 90 kvadratmetrarna. Armmusklerna växer och värker, huvudet bultar, orken fattas och tålamodet tryter. Inte känns det som att det blev lättare den här gången.

Stackars polarn har fått hela den superlena och perfekta bebishuden i ansiktet täckt av plitor. Hon ser ut som en tonåring i desperat behov av Basiron,  Acnecyl, Pro Active eller Clearasil.  Undrar om det betyder att hon snart kommer börja slänga i dörrar, sucka, ha humörsvängningar, trotsa och äta oss ur huset. Eller om hon överlåter det åt sin syster som redan är väldigt duktig på allt det där.

En liten dikt hittad på nätet som känns fin mitt i ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, elva, tolv och alla tonårs trots. Min lilla arga älskling, du skriker och du svär. Du slåss och kastar saker och ställer till besvär. Och inte vet jag riktigt vad du är ilsken för, men det är bra du visar att du kan ha humör! Men det var mig du klöste, och det var mig du slog, så därför vill jag säga; Nu får det vara nog! Min lilla arga älskling, kom, sitt hos mig ett slag! Så kramas vi. Du gråter, och snyter, det gör jag. - Britt G. Hallqvist

Jag måste säga att jag har haft tur som har träffat så fina människor. Såna som gör det där som är så svårt; som lyssnar när man behöver ventilera, berätta, gnälla och vara ynklig, utan att komma med pekpinnar, förslag eller råd. Såna som bara bekräftar, lyssnar och låter en gnälla av sig, för det är allt som behövs. När man har gnällt färdigt blir allt det jobbiga, tunga, tråkiga, ledsamma eller svåra som nätternas skuggor på morgonen; klara, tydliga och inte alls lika stora. Med lite ventilation inser man att det jobbiga inte alls är så jobbigt, att ens känslor är helt normala, att man vet vad som behövs, att man orkar lite till, att det finns lösningar på alla problem, att mitt i en känsla kanske man överdriver ibland och att det alltid blir bättre. Jag är glad att jag har människor som låter mig vara ynklig i några minuter för jag tror helt och fullt på att man behöver gnälla av sig och få ur sig de jobbigaste tankarna och känslorna för att inte tappa förståndet. Gnäll fyller en

Den fasen har redan börjat. Pyret har bestämt sig för att 16 månader är en lagom ålder för att kunna klä på sig själv och går därför och hämtar byxor och tröjor som hon med stor möda försöker kränga på sig. Nu är jag inte helt överens med henne och försöker lugna det lilla livet med att det är helt okej att inte behärska den konsten riktigt än, varje gång de obligatoriska utbrotten kommer när uppdraget misslyckas. Hon är dock gruvligt besviken när hon bara får in en fot i ena byxbenet eller en arm genom en ärm och bestämmer sig för att världen går under varje gång. Alla argument från min sida i stil med " Men mamma kan hjälpa dig, du behöver inte kunna själv ännu. " bemöts med ilskna skakningar på huvudet och viftande armar. Som tur är så börjar hennes protester bli lite kortare och mer behärskade, så när besvikelsen har lagt sig så hjälps vi åt istället att dra på byxben och ärmar. Det är väl inte långt kvar tills när den där envisa, nyfikna härmapa till unge faktiskt

Tre veckor efter förlossningen kommer jag i en del pre-preggo byxor. Kan ju vara en pusselbit i förklaringen till varför polarn växer så mycket. Att min kolhydrats frossa, kombinerat med osedvanligt mycket soffhäng, under graviditeten resulterade i mindre preggo-vikt än med pyret kan kanske också ha sin förklaring i att polarn är en matglad typ. Hon äter upp mig. Tydligen. 

Jag fick en guldstjärna i boken idag då jag lyckades att ensam få med mig båda barnen till bvc. Inte bara det, jag kom i tid, med torra blöjor och mätta magar . Tadaaa! (Applåder, beröm och hyllningar spank you very mucho) Jag är stolt över min minimala bedrift, fast det kanske mest visar hur fattigt livet som föräldraledig är. Eftersom jag helammar den här gången så har jag ju inget mått på hur mycket polarn får i sig, med pumpad mjölk i flaska och ersättning är det ju väldigt lätt att hålla koll på exakta millilitrar. Därför har jag undrat om hon får i sig tillräckligt, om jag räcker till liksom. En viktkontroll visade att hon väger lika mycket vid 3 veckor som pyret vägde vid 7 veckor. Jag kan nog sluta oroa mig. Så dagens enda händelse på 20 minuter gjorde mig både stolt och lugn. Inte illa.

Grundkursen i hur man agerar bläckfisk har börjat. Jag är inte säker på att jag får mvg den här gången men jag tar mig an övningarna med hängivenhet och ambition. Dagens övningar: Hur man får sina egna morgonrutiner genomföra. Lösningen på problemet ligger i att amma polarn tidigt på morgonen och sen ge sig upp medan resten av familjen fortfarande sover, på så sätt får man arbeta ostört. Kom dock ihåg att kompensera sömnbristen genom att lägga dig tidigare om du väljer denna metod framför skippa frukost, mascara, borsta hår och bo i mjukiskläder metoden. Hur man ammar samtidigt som man lagar mat till pyret. Jag valde att ta en långpromenad för att pyret skulle somna innan lunchen skulle förbereds, på så sätt var det enbart amning och matlagning på schemat medan roa pyret kunde skippas. Att ha en pall strategiskt placerad vid spisen så att amning och matlagning kunde ske sittande var också en del i det lyckade genomförandet. Hur man får i sig lunch. En fortsättning av ovanståend

Middagarna blir spännande, nyttiga och välplanerade så här i början på livet som tvåbarnsföräldrar.

Pyret var ju en liten varulv den första tiden och polarn vill inte vara sämre. Faktum är att hon är snäppet värre, hon har till och med lurviga öron.

Morgonens tävling: Herr B.o.B. och jag "ritar", med tveksam konstnärlig talang, olika djur för att visa pyret och se om hon förstår vad det är. Inte för att skryta men jag vinner med katt, hund och pippi. Yey.

Det var väl otroligt snällt av tjejerna att ta en förmiddags lur samtidigt så här första dagen jag ska rodda skeppet själv. En liten belöning efter att pyret passade på att försöka ta liv utav sig med akrobatiska konster på soffkanten medan jag försökte amma polarn. Följt av att röja på alla centimetrar samtidigt i vårt minimala badrum medan polarn skulle bytas på.  Varför man inte skapades som bläckfisk är ju ett stort frågetecken.

Är det inte lite av en definition av ironi att ungdomar (småbarn egentligen) som ska försöka vara tuffa, coola och vuxna så ofta hänger på lekplatser på kvällar och nätter? Man vill ju bara sno ciggen ur handen på dem och ge dem den kram de egentligen behöver.

Jag har intalat, och försökt övertala, mig själv att om det skulle bli likadant den här gången som det var med pyret så skulle det ändå bli lättare. Skitsnack och självbedrägeri. Igår sov polarn 10 timmar på ett dygn, resten av tiden spenderade hon med att äta, glo i taket, äta på sina fingrar och skrika. Jag tyckte inte alls att det var lättare att handskas med den här gången. Den här gången vet jag ju att det går över. Jo, men jag vet också hur de närmsta månaderna kommer att se ut och det ger känslan av att bli dömd till ett tidsbestämt straff. Den här gången vet jag ju att det inte är något farligt. Jo, men jag vet också att det inte finns något att göra åt saken, att alla tips, råd och knep mest är till för att ge föräldrarna en känsla av att göra något snarare än att verkligen avhjälpa situationen. Den här gången är jag säkert lite härdad. Nej, att höra det skräckslagna ljudet och se paniken i ansiktet på polarn gör det lika jobbigt ändå. Istället för att kännas lättar

Idag för två veckor sedan bestämde jag mig till slut för att strunta i de flummiga och veliga barnmorskorna och ta i för kung och fosterland. Så kom han, den, det, hon, ja det var lite förvirrat där först eftersom barnmorskorna inte ens ville tala om vad det blev " Ni får väl titta själva ". Men entré för polarn. Redan två veckor. Tiden bara rusar iväg. Samtidigt som det känns som en evighet. Sådär märkligt som tiden brukar bete sig. De där nio månaderna kryper ju fram som en snigel när man befinner sig mitt i dem och de saktar in märkbart mot slutet. Nu är de plötsligt över och då känns de som världens kortaste ögonblick. Kanske blir perspektivet lite förvridet när det var så nyligen jag befann mig här, när jag känner att jag inte har hunnit smälta och bearbeta den tiden med pyret, för nu känner jag att jag måste påminna mig själv om att det bara gått två veckor, att det är väldigt kort tid som förflutit. Det kanske inte är så konstigt att amningen fortfarande känns li

Jag vågar nästan inte säga det, jag vill inte riskera att sätta någon förbannelse över det men amningen fungerar. Det har bara blivit små sprickor och sår vid några fåtal tillfällen och bara blödit en gång. Det gör inte ont längre heller, annat än sådär precis de första sekunderna. Polarn fick ju någon fix idé om att bara kunna äta från sin högra sida, idag vågade jag prova den andra sidan igen och det gick ju utmärkt. Jag är inte på något sätt vare sig flaskmotståndare eller amningsförespråkare, man ska göra det som känns bäst och det som fungerar. Barnet ska vara mätt och belåtet, det är allt. Men för mig känns det ändå väldigt skönt att det fungerar den här gången, som en lite revansch över mig själv. Dessutom känns det skönt om jag slipper att krångla med att blanda ersättning, diska hundra flaskor och försöka lista ut om det finns möjlighet att värma de där jädra flaskorna någonstans varje gång man ska lämna hemmet. Det är ju en också en liten tröst när magknipen slår till oc

Morgonrutinerna tar lite längre tid nu, av någon anledning, fast vi vaknar samma tid som vi brukar. Okej, sen stressar vi kanske inte direkt, eftersom vi inte har någon tid att passa, men det känns lite som att världen där utanför dörren är fasligt långt bort. Någon vill amma, sen ska någon annan äta frukost, sen ska man själv äta, sen ska blöjor bytas, sen ska tänder borstas, sen ska någon kläs på, sen ska någon annan kläs på, sen ska man klä sig själv, sen ska någon ammas igen, sen ska någon annan ha mellis, sen ska blöjor bytas igen, sen vill någon sova igen, sen vill någon.... Tick tack, tick tack. Igår kom vi faktiskt ut och handlade, inte på affären här där vi bor utan vi lastade in alla kroppar i bilen och körde till City Gross. Det rent absurda i att sitta bakom ratten i en, i sammanhanget, klyschig Volvo, prata med pyret om bilar, pippi, vovvar, kakor och nappen samtidigt som jag pratar med maken i baksätet via backspegeln, samtidigt som han tröstar polarn och jag ser barn

Sådär. Nu ropade jag Hej lite för tidigt igen. Magknipen har gjort comeback och de blir lite värre och lite längre för varje dag. Härligt. Nej, än så länge är de inte lika jäkligt som med pyret, men det kanske beror på att polarn äter ordentligt, inte har den där falsettrösten och verkar vara en lite lugnare person. Å andra sidan ska den lilla damen tröstas, buffas i rumpan, rapas och vaggas samtidigt som pyret ska avrådas från självmordsuppdrag, roas, hindras från att klättra på syster, ges mat och bytas på. Det lär ju inte bli av att man kommer utanför dörren särskilt ofta. Jag kommer bli tokig.

Amning, gott folk, allvarligt? Hur felkonstruerade är vi egentligen, när något som är så fullkomligt nödvändigt för artens fortlevnad ska vara så krångligt att bemästra? Ja, nu har vi ju fiffiga saker som ersättning att ta till, men i begynnelsen så var det ju inte så det var tänkt. Vi skapades ju inte för att om: -Mjölken sinar. -Barnet vägrar. -Bröstvårtorna bråkar. då kan vi ju alltid gå över till ersättning. Det har ju mer blivit en nödvändig och väldigt tacksam uppfinning för att vi är så dåligt designade. Yey och hurra för ersättning. Att, även när det fungerar, behöva ägna många dagar, ibland veckor, med sjukt ömma bröstvårtor, en frustrerad bebis som inte riktigt förstår vad som ska göras samtidigt som man själv är överöst med " råd och tips " om hur det ska gå till (självklart går hälften av råden tvärt emot varandra eftersom " alla barn är olika "), man ska försöka tolka bebisens signaler och vänja sig vid en lätt drogad (= dimmig i skallen och sju

Mim : Som i min ; att något är i personens ägo, respektive Im ; som i thailändska för mätt. Där har vi pyrets absoluta favoritord i en ganska imponerande mängd ord som bollas runt. Mim som i min gäller tydligen allt. Varenda pinal hon råkar lägga blicken på, eller, ännu hellre, når pekas på eller sträcks fram följt av ett högt Mim! Hon övar flitigt på sina diktator-skills eftersom i stort sett allt som är mim inte alls är hennes. Var skulle hon ha fått stålars till en Samsung Note liksom? När hon däremot klappade mig på knät och sa mim mamma fick hon för en gångs skull rätt. Mim som i Im nyttjar hon duktigt vid i stort sett alla måltider och mellanmål . Ett litet skak på huvudet, ställer upp matskålen på bordet, pekar på sig själv och säger: Im. Korrekt min kära och trevligt att du känner så. Förutom detta eviga habegär så rinner orden allt bättre, fler och fler blir tydliga och rätt uttalade och fler nya ord tillkommer. Förutom att hon har kopplat ihop mim med mamma och

Nej, polarn är inte alls som pyret. Men åh så rädd jag blev när hon fick magknip som aldrig gick över och bråkade i början av varje amning, som förövrigt var aktuell varje eller varannan timme. Polarns magknip gav sig när magen kom igång efter några dagar och även om hon kan vara knepig i början av amningen så äter hon ordentligt när hon väl äter, till skillnad från pyret som bara åt två tuggor och sen gav upp till förmån för ett gallskrik. Men nu förstår jag ännu bättre varför de första månaderna med pyret ger mig skrämselhicka. Polarn kan man lägga ifrån sig. Polarn sover. Polarn äter. Polarn har ett vanligt bebisskrik. Polarns magknip går över med lite intensiv amning. Hon är alltså -peppar, peppar- som bebisar är mest, hon äter, sover och bajsar. Det är inte konstigt alls att pyret körde slut på mig, mammor med bebisar som är som polarn blir ju slutkörda. Det är ju en del att vänja sig vid; den primala hungern och törsten hos både polarn och mig, sömnbristen, kroppens oms