attvarabob

Eftersom arvsmassorna har förkylningssymtom men inte är så värst sjuka så släpade jag ut dem i skogen idag. De klättrar på isoleringens väggar redan på dag 2, och det gör jag med. I skuggan och vinden kändes det att hösten är här, men mitt i solen var det varmt och vackert. Pyret ville skapa lunchen denna dag och serverade toast med bär och regnbågsost. Serverad lunch av sina barn, vem kunde tro att det någonsin skulle inträffa?  Pyret har hittat en gammal stekpanna hon tycker om att använda. När jag skulle diska den undrar jag hur den lyckas bli varm över huvud taget.  Jag skyller på att jag inte använt den på länge, men att den ser ut så där under är ju en mindre katastrof. Så jag gick loss på den med allt jag hade, och även om den fortfarande är sliten, så är det en klar förbättring. Mer utomhusvistelse blev det under eftermiddagen med vår Lillfjant. Hon tog allt mindre tveksamma steg på gräsmattan och u

Och med den kommer VAB. Arvsmassorna har helt snöat in på origami och ägnade hela dagen åt att titta på Youtube och vika papper. De kunde ju gjort sämre saker än att lära sig följa instruktioner, använda sitt abstrakta tänkande, sin finmotorik, sin fantasi, sin kreativitet,  och öva upp tålamodet. Men det går åt en rasande mängd papper. Jag tog hand om alla blommor, och titta på den här: Skojsigt. Min lycka var gjord när vår Speedy slog sig till ro nu till kvällen.   Jag är helt kär i detta energiknippe. 

Jag tog den lite längre rundan imorse, den med uppförsbackar halva vägen, inklusive mördarbacken. Jag provade ett tips från en kollega och sänkte tempot lite när jag gick, för att kanske kunna öka intervallerna något. Och ser man på, jag klarade 4 minuters intervaller idag. Det kändes till och med som att jag hade kunnat ta i lite till, och: Jag klarade att springa uppför hela mördarbacken.  Det kan ju vara så att det inte alls hade med något sänkt tempo att göra, utan helt berodde på de nya träningsbyxorna, med färglatt mönster hör och häpna. Men ni ser ju, man riktigt hör hur de låter vroom . Om jag behövde mer träningskläder? Så klart inte. Men om man ligger på 193 i maxpuls när man är ute så lackar svetten kan jag lova och då kan det ju vara trevligt att variera vad som fångar upp all svett.  Så märkligt att orken kan variera så mycket från gång till gång.

En av cheferna hade bjudit hem oss alla på trädgårdsfest idag. Trots att det är människor man träffar varje dag, så kändes det jäkligt ovant att vara social på det här sättet. Det är som att man har glömt hur man beter sig på tillställningar. Sen är det så klart väldigt trevligt att ses i ett annat sammanhang och få äta god mat.  Nu hade jag turen att chefen hade en kelig katt. För precis som arvsmassorna så blir jag helt trånsjuk och tar varje tillfälle att klappa på kissekatter. När det dessutom ger en ursäkt att dra sig undan från samtalet och vila från de sociala uppdragen en stund är det ju än mer tacksamt. Min bordsdam. Den gamla damen hade fått klippas lite akut då hon varit i buskar och skaffat sig tovor. Om någon undrar. När jag kom hem fick jag veta att herr B.o.B. upptäckt att någon gått in på vår uteplats, på vår innergård, och tagit med sig hans låsta (och trasiga) cykel.  Vad fan.  Sådant intrång i den privata atmosfären.  Dessutom så himla mycket besvär för e

Fredag. Jag och kollegan började dagen med att äta tårta som fanns kvar från ett firande igår. Till lunch var det ett annat firande, så då fick jag mer tårta. Till middag hade Polarn beställt våfflor med sylt och grädde och herr B.o.B. hade gjort chokladpudding till efterrätt.  Självklart blev det lite chips framför tv:n till kvällen. En dag för själen. Det balanseras kanske upp av detta: Jag hade också väldigt mycket balans i mitt rum på jobbet. Se så snyggt jag matchade min jacka med inredningen: Balanserad blir jag också av att virka. Och av prydliga mönster. Och av att slutföra projekt. Tänk om allt i livet var så balanserat.

Jag har PMS av den högre graden. Vilket resulterar i humörsvängningar, huvudvärk, mensvärk, rastlöshet, trötthet, sötsug, förvirring, och svullnad. Den enda trösten var att jag fick tårta på jobbet. Ovanpå detta har jag vaknat, eller blivit väckt vid 4:00 hela veckan. Det är min magiska gräns. Om jag vaknar vid den tiden kan jag ytterst sällan somna om. Så jag börjar känna mig rätt sliten.  Det är ren tur att det är fredag imorgon. Katten har fått en utsiktsplats. Båda lurviga skulle älska att få vara på balkongen. Så jag håller på och samlar inspiration för att övertyga herr B.o.B. om idén att näta in balkongen, för han är inte såld på den. Än. 

Jag satte mig på balkongen och klippte min basilika och mynta, för andra gången. Tänkte att de kanske hinner växa på sig för en skörd till innan det blir för kallt för att stå ute. Det här var dagens skörd: Nu är frysen laddad för att göra pastarätter och goda drinkar eller desserter ända till nästa sommar.  Och bara sådär blev det här en odlingsblogg, fast jag inte är någon vidare odlare.  Det är tydligen också en träningsblogg, fast jag inte är så värst bra på att träna.  Och kattblogg, fast jag bara har två helt vanliga huskatter. Och föräldrablogg, fast jag famlar runt i föräldraträsket som alla andra.  Eller jag vet inte vad det här är för slags blogg om jag ska vara ärlig. Jag skriver för att jag tycker om att skriva, tror jag. Sedan hittar tydligen en del in hit utan att jag helt och hållet vet vilka, men det är ju lite roligt att inte alltid veta. Som när jag föreläser via Zoom och inte ens ser vilka jag pratar för eller vet hur de reagerar. Där sitter jag och prata

Instagram är ju ett fantastiskt ställe när man vill hitta söta djur. Dagens sötaste: Man kan välja att följa hets och hat, eller en massa söta, fluffiga saker. Välj de fluffiga sakerna.

Jag ber om ursäkt på förhand om jag är lite väl i bubblan och bara pratar om min nya bebis. Men kolla! Alltså, hon är så sjukt mycket katt att hantera. Hon dundrar fram, kastar sig hejdlöst in och har alltid något på gång. Hon vill ligga i krukor, få gammelkatten att leka (trots tydligt markerat Nej!), stjäl (och släpar iväg) förklädet, skvätter ut kattsand, väcker en på natten, försöker klättra i bokhyllan, och tusen andra hyss.  Men hon kommer också och spinner som en motor, stryker sig emot en, pussar en på kinden, lägger sig tillrätta i famnen och njuter av att man klappar henne.  Och allt är förlåtet när man får hålla en alldeles varm och avslappnad bebis i sin famn. 

Vi har varit i valet och kvalet om vi skulle besöka Astrid Lindgrens värld i år, det kändes tveksamt om arvsmassorna skulle uppskatta det. Men så slog vi till ändå. Förra året var det ju stängt och det kändes som sista chansen vi hade innan de faktiskt är för stora. Det var också sista dagen på sommarsäsongen och skulle vara fint väder. Med viss lättnad var det lite annorlunda föreställningar, lite förnyat här och där och solen gassade, som den alltid gör när vi är där.  Vi hälsade på hos Pippi och Ronja och Bröderna Lejonhjärta I år fick vi dessutom äntligen se Katla som sprutade eld och allt Nils Karlsson pysslings hus, en Emil föreställning, lunch, godis, och varsitt munspel, summerar en härlig dag. Just de där munspelen, som de köpte för egna pengar, kan ju möjligen förstöra stämningen där hemma framöver. De användes flitigt den 3 timmar bilresan hem.  Och jag tror faktiskt att det här kan ha varit

Lillkissen fick idag prova på den stora världen. Det var lite av en utmaning att få på henne selet, och det krävdes lite godis för att vänja henne vid det. Det stora utanför var också lite läskigt, men hon var modig och vågade prova sig fram.  När hon kom hem la hon sig för att sova en lång stund.  Jag tror att hon kommer gilla promenader, med tiden.

Tittut! Igår kväll kom det lilla livet till sängen och började kela hej vilt. Hon lät som en moped i full fart, kröp upp i min famn och gosade tills hon somnade. Man blir ju helt kär. När jag skulle lägga mig tillrätta för natten klev hon ner och la sig bredvid mig, där låg hon sedan kvar hela natten.

En del dagar på jobbet är mer spännande än andra. Just denna morgon klev jag ut i korridoren, letade upp en kollega och bad om hjälp, men fick sedan ragga vidare ett tag innan jag hittade en som var modig nog att assistera mig. Hon lyckades flytta denna kompis från denna plats. Det kändes liksom olämpligt att ha en långbenspindel kravla runt under patientbesöken.  Nu har jag fått öva upp min tolerans för spindlar genom småbarnsåren men orkade bara inte ta itu med det idag. Jag gav mig själv undantag från exponeringsövningar när jag inte behövde visa arvsmassorna att det inte var någonting att vara rädd för. Jag var dock inte ensam om att vilja avstå från uppgiften, hantera spindlar var inte poppis i personalstyrkan. Till och med kollegan som tog sig an uppgiften avslöjade efteråt att hon inte hade gett sig på det hemma, men nu kände hon sig lite utmanad och ville inte säga nej.  Nu flyttade kompisen inte så långt, (hur tänkte vi där?) så möjligen är det bara en

Arbetsdagen började så här: Kollegan bjöd på nybakat bröd som var så varmt att smöret smälte. Då orkar man med dagen på ett så mycket bättre sätt, frukost är viktigt. En annan kollega hade fått en smartwatch och vi började prata olika mätningar vi roat oss med. Jag hade missat den här: Till att börja med får jag uppmärksamma er på meningen "Din konditionsålder är 27". Så roligt. Skulle vara ännu roligare om det kändes så. Sen kan jag inte så mycket om siffran och hur den ska tolkas, men hittade den här informationen när jag grävde ner mig i ämnet: Enligt den så är 39 ett bra värde för blivande tanter på 46. Så mina promenader, intervaller och hemma-styrketräning i lätt amatörmässigt anda är väl alldeles tillräcklig för ge kroppen den energi den behöver. Tydligen. Nu ska jag gräva ner mig i ämnet Heart rate variability. För skojs skull.

...har jag fastnat för The white lotus på HBO. Och idag såg jag sista avsnittet. Så himla bra! Den där lite obehagliga tonen som finns i bakgrunden rakt igenom hela serien, riktigt naglar fast en. Som vanligt är det tomt och trist när en riktigt bra serie tar slut, men jag har fått tips om ett par andra som jag kan ge mig på, tack och lov. Tror att jag, inte först av alla, tar mig an Years and years.

Nu börjar folk återvända till jobbet. Vädret tillåter dessutom att många kan ägna morgonen åt att låtsas vara med i Tour de France. Att cykla superfort till jobbet är ju det största och viktigaste träningsredskapet sedan Susanne Lanefelts gympa. Förutom padel då.  Men jag, som går istället, förstår inte riktigt.  Det är tydligt indelat i gång- och cykelbana.  Jag håller mig på gångbanan.  Ändå är jag på väg att bli påkörd var och varannan morgon.  För väldigt många cyklister håller sig inte på cykelbanan. Titta på det här: Inte en cykel på cykelbanan, många cyklar på gångbanan. Och så där ser det ut även på lååånga raksträckor där inte en cykel går att se. Cyklisterna cyklar om mig på gångbane-sidan, så tätt inpå att om jag kliver ett steg ut så krockar vi. Det har hänt att jag känner hur min kappa slår i cykeln när den far förbi. Min teori är att många håller sig på gångbanan för att kunna släppa förbi de som måste cykla jättefort. Att inte hindra trafiken. Oc

När jag skulle stuva undan kalufsen innan jag gav mig ut och sprang i det morgontomma kvarteret, såg jag detta: Föer grå slingor som små vågor i svallet. Skulle inte falla mig in att färga bort dem, de är ju jättefina. Jag jobbar för övrigt på med min löpning. Fortfarande på glad amatör-nivå, men är i alla fall en regelbunden och ihärdig amatör. Har hållit min utökning under hela sommaren, även fast jag tappade lite motivation när de senaste gångerna varit så mycket tyngre. Men så idag gick det jättebra, jag kände mig pigg och stark och fick ett fint tempo. Styrketräningen flöt också på bättre kändes det som.  Och då undrar jag om det inte har med dessa ytterst oregelbundna hormonsvängningarna att göra. Jag tror att jag har känt av det där extra motståndet och brist på energi på de rundor som inträffat precis innan eller i början på en blödning. Skulle inte vara så konstigt om kroppen har svårt att prestera i den här berg- och dalbanan, den är säkert

När jag vaknade och klev upp först av alla, fick jag sällskap i soffan. Lillkissen började spinna, kelade och la sig för att sova i mitt knä! Och denna händelse upprepade sig igen på kvällen.  Alltså den känslan är obetalbar. Första gången en katt väljer att sova på en är magisk. Eller, nästan varje gång är lite magisk, jag känner mig alltid utvald. Jag fick självklart kramp i benen och ena foten somnade, eftersom jag inte vågade röra en enda muskel i kroppen förrän hon vaknade.  Vinst på Trisslott känslan fortsatte när vi lämnade av arvsmassorna på lekträff efter lunch och fick veta att vi inte behövde hämta förrän vid 20.00. Whaaaat?? Vad ska vi göra med så mycket tid för oss själva? (vi är inte bortskämda med barnvakt som ni kanske märker). Vad valde vi att göra då? Vi åkte till Långbro värdshus och åt en fantastisk sen lunch/tidig middag. For sedan vidare till Härrängens gård för fika.  Åkte hem och tittade på film, som inte behövde stoppas varje