attvarabob

Jag klev upp extra tidigt för att hinna med morgonens bestyr. Arvsmassorna skulle vara utklädda på fritids och till kvällens bus eller godis. Deras första bus eller godis.  Ett skelett skulle målas och en emo-vampyr skulle få sitt hår fixat. Ni hör ju själva vilken utmaning. Jag hade senare den stora lyxen att få gå från jobbet hem till arvsmassornas kompisars familj och bli serverad lite snacks, middag och kaffe. Arvsmassorna och deras kompisar ville efter maten ge sig ut, på egen hand. Det var ett villaområde med hus i prydliga rader där alla kände alla och området gemensamt bestämt reglerna för Halloween-firandet. Det var många som dekorerat husen, det var många barn i arvsmassornas ålder som var ute och många mindre barn ute med föräldrar, det kändes tryggt. Efter en timme så kom alla barnen in och några av dem grät förtvivlat. Mellan hulkningar berättade de att en person de tror var vuxen, i alla fall väldigt lång, gick runt med en mask och riktig motorsåg (inte påslagen) och jaga

Jag var ute och sprang imorse. Allt för sliten för 5 km, men tillräckligt pigg för rekord. Jag tar vad jag får och gör vad jag kan i dessa lägen. Någon annan som är bra på Carpe diem är Lillfjant som också är kreativ när det gäller att aktivera sig. Man kan ju till exempel sno en av arvsmassornas marshmallow. Hon har haft fantastiskt kul med den där. Själv hade jag fantastiskt kul när jag hittade dagens secondhandfynd. Arvsmassorna letade upp några byxor, tröjor och en jeansjacka, men jag hittade varsitt set med skidbyxa och vinterjacka, som de godkände. Vintern är fixad!  Till mig själv hittade jag en jättefin kappa: Vintage från ett engelskt märke; Rodex, som verkar vara fint som snus.  Hela stora kassen med allt för vintern gick på 270 riksdaler. Hur kul som helst. Om ni undrar så är jag fortfarande orolig för att bli sjuk. Tänk om det är något nytt ovanligt virus som har tre dygns inkubationstid oc

" Ni får ha en läsa, sticka, pyssla dag! " skrev en kompis. Och ja, det var det vi fick göra idag. Pyret mådde bra men ville knappt röra sig eftersom hon kände sig lite öm i halsen och yr. Jag lyckades få med henne på en promenad efter att försiktigt informerat henne om att det känns så när man varit sjuk, för hon är ju så ovan vid att behöva återhämta sig. Men annars satt vi mycket i soffan och tittade halvdåliga barnfilmer. En tröttsam effekt av Covid är att det kommit så få filmer den senaste tide, för visst måste det ha med pandemin att göra? Jag orkar bara engagera mig halvhjärtat i filmerna arvsmassorna vill se, men måste ändå visa visst engagemang, så jag satt med den här: Jag fortsätter nöta tekniken för att komma förbi att sticka så hårt att maskorna knappt går att få av, fingrarna knappt går att räta ut och axlarna sitter fast vid öronen.  Nackdelen med att träna varje dag är att kroppen vänjer sig vid det. Den här veckan har jag missat flera av mina dag

23.30. Jag vaknar av ljud och går tydligen upp, minns det inte ens, men jag minns väldigt väl hur Pyret hängde över sängkanten och kräktes. Över sig själv, över sängen, över golvet, ner i sänglådorna.  Jag ägnar en god stund att sanera först henne, sedan olycksplatsen, sedan badrummet sedan mig själv. Under tiden har Pyret bäddat ner sig i soffan. Medan jag skrubbar golv kommer Polarn fullt påklädd med tandborsten i högsta hugg, jag informerar att det är mitt i natten och att hon kan gå och lägga sig igen. Jag ligger klarvaken i två timmar och har precis slumrat till när Pyret sätter sig upp och upprepar proceduren. Efter en ny sanering säger Pyret att hon inte vågar somna om, så vi sätter oss och tittar på tv. Polarn kommer upp fullt påklädd, åter igen redo för skolan, blir igen ledd tillbaka till sängen.  Efter ett par timmar och några till incidenter somnar Pyret, jag slumrar halvdant genom natten. När det är dags att till sist väcka Polarn för den skoldag hon inte ville missa så sä

Chefen hade haft roligt igen: " Har du fyllt i årets medarbetarenkät,  Japp, Bravo, du är Tiptop, du förtjänar *medalj* " Medaljen var egentligen en peng, men man får ju ge utrymme för kreativitet. Förutom en påse för varje medarbetare så fanns detta: På en arbetsplats där man hanterar svåra och tunga ärenden är det viktigt med små saker som lyfter stämningen.  Det är också viktigt att få möjlighet att ständigt utvecklas och få medel att hantera sina arbetsuppgifter. Så nu är det dags att plugga lite igen: Jag har gått många utbildningar i ämnet Våld i nära relation, men det behövs ständigt mer. Jag hoppas på en givande höst. 

Vi klarade oss tydligen. Men det borde jag väl inte säga för då blir vi väl smittade allihop. Jag försökte roa det lilla livet så gott jag kan. Vi spelar spel klockan 9 på morgonen, tittar på film tillsammans, leker med den lika rastlösa katten och tar en promenad. Till lunch får önskemålen trilla in för att hon ska återfå aptiten, det kan ju hon ha lite svårt med. Hon var bombsäker på att en fluffig omelett med jordgubbar och en ostfralla var grejen.  Sen ville hon måla. Inte färglägga, var hon noggrann med att förklara, utan måla. Det ville Pyret också vara med på när hon kom hem, så det blev skapande verkstad i vardagsrummet. Jag gav mig på svart canvasduk igen. Det känns som att det är lättare att skissa upp motivet innan på den. Sen är det så himla roligt att leka med färgerna mot det svarta. Vi satt i 3 timmar och kladdade innan vi fick ta en paus. Nu står motiven och väntar på att avslutas. Jag tackade Polar

Klockan 23.30: " Maaaammmaaaa " Polarn står utanför sovrummet och ser ynklig ut, jag hinner bara fråga: " Vad är det hjärtat? " och resa mig så börjar hon spy. Över golv, garderobsdörrar och våra fötter.  Sedan mår hon omedelbart bättre och håller mig sällskap med oavbrutet småprat den halvtimme jag ägnar åt att torka, tvätta med såpa och torka med ytsprit, så där lagom frenetiskt. Efter en vända till sponedkastet tvättade jag händerna ett par, tre gånger också. Eller fyra. Fy fan.  Hon somnade bredvid mig och sov lite rastlöst under natten. Jag sov knappt alls eftersom jag vaknade av varenda lite suck hon gav, redo med en plastpåse i högsta hugg.  Idag har hon mått bra och jag har gått och känt efter om jag har blivit smittad eller inte.  Ännu mer fy fan.  Och jag har genomfört den obligatoriska saneringen där toaletterna spritas och sängkläder och handukar tvättas. Lite magiskt tänkande och böner till gudar jag inte tror på kan också ha förekommit.  Ett trevligt v

Dagens lunchföreläsning: Ett helt irrelevant ämne för mig, men man får ju en god lunchsmörgås, så vad tusan! 

Det är så himla märkligt. Jag känner mig helt slut, som att jag knappt orkar ta mig ur sängen och alla muskler gått i vinterdvala. Som att tankarna glider ur händerna på mig och kroppen gett upp. Men även om den långa rundan kändes motigt att ge mig på imorse och jag stundvis kände mig illamående, så blev det ett personbästa. Hur går det ens ihop? Jag märker detsamma när jag går hem från jobbet; jag är helt slut och avstängd, men känner att kroppen jobbar på alldeles utmärkt.  Det gör också att jag inte kan bestämma mig för om jag ska gasa eller bromsa. Borde jag lägga in mer vila, eller hålla samma tempo, för att ta mig ur det här? Det känns som att jag provat båda strategierna till viss del, utan att känna någon skillnad, och nu är jag rädd för att göra fel. Kanske skulle jag egentligen behöva en allmän hälsokontroll, men det finns ju typ inte längre.  Idag valde jag ändå mestadels vila, tillsammans med världens mest kelsjuka katt; Lillfjant. Hon vill ständigt vara där ja

Jag har känt mig lite extra trött den senaste veckan. Jag tror att det är en allmän höst-dipp kombinerat med järnbrist, som förvärrades av mensen, som förde med sig en edometrioskänning. Det ena ger det andra liksom. Därför var jag lite tveksam till att orka med en kväll ute på en fredag.  Jag fick denna bild imorse: Tycker den sammanfattar läget bra. Jag vill påpeka att jag drack ett glas cava, ett , så att jag kände mig så här hade mer koppling till att vara vaken länge. Jag tänkte att det inte gick att känna mig tröttare, men det gick ju faktiskt.  Så idag blev det vila, typ, med veckohandling och veckotvätt som undantag, för hushållsarbetet tar inte ledigt. Jag roade mig med att ta hand om Lillfjant som blev fri från tratten. Hon fick inte glädjefnatt, som jag trodde hon skulle få, förrän till kvällen, under dagen ville hon bara vara i famnen eller knät. Jag påbörjade också ett nytt projekt: En ny stickning alltså, inte chokladen. Choklad är inte

Middag med vänner. Efter jobbet. På en fredag. Vi skulle ses först klockan 19.30. Maten hann jag äta upp men jag förevigade efterrätten. När man är tre personer som ska hinna prata om allt mellan himmel och jord så är man tydligen kvar tills de stänger, då är det fint att de inte tog betalt för väntan. Jag känner mig inte alls varken van eller kompetent nog för att vara vaken så här sent. Men det är väl spännande att få återuppleva stan en fredag efter klockan 23.  Om 4 minuter kommer tåget, om en kvart är jag hemma, om 20 minuter kommer jag sova.

Lillfjant "hjälper till"  Så himla effektivt rörelsepass efter löprundan med denna assistent. 

Dagens uppgift på jobbet: Brandutbildning med virtuell praktisk övning. Japp, släcka bränder med VR-glasögon. Jag är inte ett dugg lockad av ny teknik och att prova nya saker. När jag provar nya saker så är det för att jag har något att vinna på det eller för att jag inte kommer undan. Det här kom jag undan genom att veta att säkerhetsinstruktören gillar att prata och att vi hade begränsat med tid. Jag behövde därför bara vänta och låta andra prova före mig, så fanns det plötsligt inte tid för alla att prova. Det är väl det man alltid säger; man måste planera sitt arbete. För de som undrar så vet jag hur man använder en brandsläckare, jag missade ingen viktig information. 

Lillfjant behöver inte smärtstillande längre, fast hon behöver mycket sällskap. Det där med att ha tratt faller henne inte i smaken. Hon verkar mest söka sällskap för att hon känner sig obekväm och skamsen. Men hon behöver bara stå ut några få dagar till. Och eftersom jag ändå behövde hoppa över dagens träningspass kan hon ligga kvar i knät. Jag vilar efter en rejäl endometrios-smäll i förmiddags, hon vilar från att gå in i alla möbler.

Man lär sig så mycket när man har barn. Polarn kom och visade upp denna: Jag kan inte påstå att jag är lika duktig på att betrakta naturen som hon är, så jag utgår ifrån att jag missat en del genom åren. Men med det sagt så har jag haft några år på sistone där jag intensivt fått betrakta nyckelpigor, på grund av arvsmassornas fascination. Jag har aldrig sett en sån här förut.  Tack vare Google bildsök fick jag veta detta: Fyrfläckig tallpiga alltså.  Men, den här hade ju bara två? Wikipedia gör en inte besviken: Så Polarn hittade inte bara en Fyrfläckig tallpiga, utan en sällsynt sådan. Här går man omkring och tror att det är tålamod, glädje och kärlek man lär sig av att ha barn. Men nä, man lär sig om olika sorters nyckelpigor. 

Dagens aktivitet var ett besök på Stadsteatern för att se föreställningen " Nassim flippar ur " med Nassim Al Fakir. Efter att ha behövt kapa en halv kilometer på morgonrundan för att jag bara känner mig så satans sliten, var det imponerande att spendera en timme med detta otroliga energiknippe. Hur orkar människan? I ett rasande tempo revs flera musiknummer av, blandat med sketcher och hyss. Det var till att hänga med i svängarna och öva på sin egen koordinationsförmåga i vissa delar.  Jag har fortfarande ingen, den lilla koordniationsförmåga jag haft har med all tydlighet sakta men säkert börjat lämna mig. Balansen har för övrigt också börjat göra klart att den är på väg att dumpa mig. Ett så sorgligt litet förvirrat och ostadigt knippe som kommer bli kvar, men framåtrörelsen går stadigt bättre, som i löpning.  Sidospår, förlåt. I alla fall. Det stod att föreställningen var för alla mellan 4 och 104, och så kan det nog vara. Men Pyret i sin pre-teen

Pyret skulle iväg på kalas hela dagen, då kändes det rimligt att låna kompisens lillasyster. Summan av barn i respektive familj blev på så vis den samma.  Den lilla tjej-trion drog iväg till Naturhistoriska och detta: Cosmonova . Det var ett tag sedan.  Vi valde att se Superpower dogs . Fullt av fina exempel på fantastiska samarbeten mellan hund och människa. En av räddningshundarna som presenterades var denna: En Newfoundland! Jag fick akut saknad och begär. Det var så att jag kunde känna vår nuffes päls under fingrarna. När jag går i pension, då ska jag banne mig ha en nuffe! Till kvällen, när barnutbytet skett och kvällsmyset var igång fick jag detta härliga meddelande i träningsappen: Jag ligger på 15000 steg eller mer alla andra dagar. Känns som en algoritm i appen som skulle kunna förfinas. Jag tänker att det kan vara lite vanskligt att appen rekommenderar ständigt högre aktivitetsnivå, oavsett vilken nivå personen registrerar, ell

Så kom då "Tidöavtalet" och förstörde helgkänslan, framtidstron och tron på medmänsklighet.  Jag träffar patienter som redan med den nuvarande migrationspolitiken utvisas, trots redan ohyggligt lidande, mot garanterad misär, på oförståeliga grunder. Jag möter människor som oavsett svenskt eller utländskt påbrå inte ges möjlighet att ta sig ur social utsatthet, då vårt samhälle inte är så generöst som en del låter påskina. Den syn på utsatta människor som framkom i det här avtalet förvånar mig inte, men skrämmer mig likafullt. Vi har aldrig haft ett samhälle där människor levt på lika villkor, eller ens stått lika inför lagen, men nu kommer vi ha en regering som aktivt jobbar för att individer ska bedömas så olika som möjligt. Borta är all strävan mot att utjämna skillnaderna I samhället. Nu ska vi sträva mot att etablera en skillnad på "vi" och "dem". Wisti får till det, som vanligt: Jag kavlar upp ärmarna och kör mitt styrketräningspass. För j

Tempot har ökat på arbetet, såsom det brukar emellanåt, och det gör mig lite trött. Stress och vilda hormoner är väl inte en strålande kombination, vilket märktes idag, flera gånger om. Jag hade precis stängt ryggsäcken och var på väg att gå när jag kom på att jag glömt packa ner lunchlådan. Jag hade stängt ytterdörren och tagit två steg när jag kom på att jag glömt mina hörlurar. Jag och Polarn var precis framme vid hennes skola när jag kom på att jag glömt mobilen hemma. Fick gå tillbaka 1,5 kilometer innan jag kunde gå de 4 kilometrarna till jobbet.  Jag hade precis lämnat fikarummet på jobbet och var på väg till ett långt möte när jag kom på att jag glömt fylla min vattenflaska, jag fick gå tillbaka. Jag hade just tänkt att det var dags att gå hem när jag började skriva på en grej, så kom en kollega och bad om hjälp att korrekturläsa, sen kom en annan kollega och bad om en konsultation, sen kom en annan kollega och bad om hjälp med några utskrifter. Sen hade jag glömt gå hem och jo