attvarabob

En dag till, sedan ska jag vara ledig i tre veckor. Wow. Jag vet inte hur man gör, det var så länge sedan. 2010 hade jag ledigt, efter det har jag varit ledig en vecka här eller där, om man inte räknar föräldraledighet då men det gör man inte . Att vara hemma med skrikbebis, vara gravid och hemma med krävande bebis slash barn och sedan hemma med skrikbebis och krävande barn är inte ledigt. Jag hoppas att jag hinner komma på hur man har ledigt nu, för det behövs. När alla som vet hur mitt liv ser ut kommenterar: " Alltså jag fattar inte hur du orkar! " så brukar jag svara med ett skratt: " Men det gör jag ju inte. " Nu svarar jag samma sak, men utan att skratta, om man säger så. Tre veckor där planen är att äta gott, inte projektleda och inte tänka. Något av det borde jag väl lyckas med. Imorgon river vi av sista dagen med en full patientlista, mycket att hålla reda på och tömning av barnens prylar och kläder på förskolan. Sen ska jag äta pizza och glass. I

För 10 kronor köpte jag en klänning med sommarfeeling. Den fick många komplimanger. Det var väl det som var bra idag. En dag där man får två skivor bröd till lunch/fikarast blir sällan en bra dag. Eller det gör en väl sällan till en människa som är bra på att hantera dagen. Slut på människa och meddelande.

Arvsmassorna är helt galna i blommor. Noggrant frågar de om de blommor de ser är planterade eller vanliga, med vilket de menar att planterade blommor är blommor i rabatter, som man inte får plocka, medan vanliga får plockas. Nu har vi små vaser med sommarblommor utspridda över hela lägenheten. Jag försöker lära dem att plocka blommorna längst ner vid marken så att de har något skaft som kan nudda vattnet i vasen, det går sådär. Jag försöker också uppmuntra dem till att plocka blommor tillsammans så att vi kan samla ihop dem till något som storleksmässigt liknar en bukett, det går också sådär. Alltså står små vaser på inköpslistan. Många små vaser. Som passar tre till fem blommor med tre centimeter skaft. Gårdagens bukett blev ett storartat undantag, de plockade blommor som når vatten och samlade sina blommor i samma vas. Förutom att det är rätt fint och charmigt, så är det ett fantastiskt sätt att få dem att röra sig i riktning hemåt när jag hämtar på förskolan.

Människor drömmer om massor med saker, jag drömmer om en enda: att få drömma lite. Jag vill sova. Tänk att gå och lägga sig och få sova tills man är utsövd. Tänk att få sova en hel natt utan avbrott. Tänk att få sova en hel natt utan att någon sparkar, slår eller knuffar på en. Tänk att få sova på större yta än hälften av en 90 madrass. Tänka sig. Eller det är vad jag tänker på. Från att jag vaknar för sista gången på morgonkvisten, till att jag lägger mig på kvällen. Jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan vilja vara ute och festa halva natten, eller sitta uppe och titta på menlösa program till midnatt, när man istället kan gå och lägga sig mellan svala lakan och få blunda. För min del skulle jag lätt kunna gå och lägga mig direkt efter att ha nattat barnen. Jag gör det inte, jag försöker varva ner, vara social, underhålla mig själv en timme eller så, innan jag ger efter för min största lust. Men jag kan egentligen inte förstå varför jag inte bara går och lägger mig, när

Vi tog en utflykt till Sigtuna, med lunch på Wenngarns slottscafé. Där kunde man lufta barnen genom att få dem att tävla runt fontänen. Strålande motion. Jag och Pyret gick och spanade in en loppis där jag fyndade en sommarklänning i 40-tals stil för 10 riksdaler innan vi åkte hemåt. Eftersom Pyret har varit på ett ganska gott humör, så var det inte direkt förvånande att hon höll sig vaken och nöjd hela bilresan hem. Fast vi blev förvånade ändå. Precis som att man fortfarande blir förvånad när det går att resonera, argumentera, och förhandla sig till lösningar på problem istället för att de ska sluta i storskaliga utbrott efter en minut. Så jag ville belöna henne med ett pysselbord från stora blå huset.  Inte ens ett besök där tillsammans med halva Stockholm gjorde henne på dåligt humör. Vi borde ha anat. Hon har säkert samlat på sig en hel drös med 4 års trots som bara väntat på att få komma ut. Det gjorde det.  Precis innan läggdags.  Men nu är det på en ny nivå, för nu kan

När större delen av landet tar ledigt passade jag på att veckohandla, tvätta och hänga två maskiner tvätt, dammsuga, torka golv, damma, och sen tvätta alla fönster. Jag avrundade dagen med en långpromenad med mammakompisen. Sådant som är min terapi.

Midsommar på Skansen. Efter lunch på Terassen försökte vi titta på själva midsommarfirandet. Men vad har väl blommor på en lång pinne att stå emot saker som ett föl med sin mamma, klappa killingar, åka rutschkana, rida på en ponny och titta på barnföreställning på lill-skansen. Innan vi åkte hem åt vi middag på Vapiano. Kanske inte traditionell midsommar, men det var uppehåll och barnen promenerade utan större protester, så det blev väl bra ändå. Jag gillar ju trots allt varken sill eller nubbe.

Vilka dagar är det halvdagar på förskola? Vilken storlek har barnen på skor? Har vi ägg hemma? Behöver vi kattmat? Har katterna klippt klorna? Har barnens naglar blivit klippta? Vilken är favoritsagan? Behöver vi tvätta? Var är det vi behöver skruva fast en skruv? Vilken trasa använder man till att damma och vilken använder man till badrum? Vad önskade jag mig? Vilka skickar vi julkort till? Allt detta jäkla organiserande. Allt jobb som inte syns, inte märks. Att vara någon slags vandrande Google som ska kunna svara på var allt finns, när allt ska ske, och vad som behövs. Lägger man till städning, matlagning och ett evigt dåligt samvete över att allt inte är fixat och över att man har dåligt samvete, för det ska man ju inte ha, är kraschen nära. Det är så långt ifrån unikt det kan komma, jag känner 6 kvinnor i min egen ålder som någon gång varit sjukskrivna för stress. Det som händer när sjukskrivningen tar slut? Ingenting. De fyller fortfarande i kalendrarna för barnens a

Förutom att jag var lite öm i magen och kände mig lite bakis av medicinen, så gick det rätt okej att jobba idag. Det var väl mest pinsamt och komma tillbaka och folk frågade hur det var, sa att det var skönt att se mig på benen igen, och berättade hur dålig jag sett ut, och sånt. Jag smiter ju helst ut bakvägen liksom. Fast framåt middagstid fick jag den klassiska stela nacken och nu har jag tryckt i mig en massa värktabletter för att döva det där trycket i skallen. Orkar inte få migrän ovanpå allt annat. Vad är det för fel på min kropp just nu? Den känns som en gammal bil som bara harvat på, men där en del har gått sönder och då kan man räkna med att sak efter sak kommer klappa ihop. Läggdags 20.35. Heja livet.

På jobbet ägnar jag en hel del tid med att ta bort sådana här från patienter.  Idag fick jag en borttagen. På tisdagar har vi administrativ tid på mitt jobb. Jag var på plats på mottagningen klockan halv åtta och började med att fika med kollegorna. Men lagom när jag satt mig ner med kaffet började jag få ont i höger ljumske, som mensvärk eller värken jag får av cystor fast mycket värre. Så mycket värre att jag efter en stund började svettas kopiöst och fick domningar i fingrarna. Jag satt en bra stund och försökte hänga med i samtalen och bara vänta ut värken, men den ville inte ge sig. Till sist fick jag erkänna för kollegan att jag hade så jäkla ont, och tårarna kom.  Precis som de påpekade så var jag ändå på rätt plats, så de hämtade en rullstol och skjutsade ner mig till akuten. Efter inskrivning rullade de mig vidare till gynakuten där jag efter bara någon halvtimme fick träffa två ST-läkare som med varsam hand noggrant undersökte mig. Två unga, snygga, manliga läkare. Som no

Det är svårt att lära gamla hundar att sitta. Eller kanske är det mer ett fall av: Vad är det som går och går men aldrig kommer fram. Igår kväll kom det smygande, den där känslan av att jag hade slöat till mig och varit ledig, och jag började inventera vad jag behövde ta tag i nästa dag. Svaret var: ingenting. När man pluggar är det ju alltid något. Något att läsa, något att skriva, något att lämna in, något att åka iväg till, någon tid att hålla reda på. Och man ligger alltid back. Även när jag är klar i tid så känner jag mig inte ledig eftersom man alltid kan börja förbereda nästa inlämning/kurs/grupparbete/presentation. För ligger jag bra till i tid så vill jag ligga steget före eftersom att plötsligt är olyckan framme och några dagars vab måste obönhörligen tas igen. Nästa, nästa, nästa, det tar aldrig slut, det finns alltid en sak till att göra. Men nu är kursen slut. Sista inlämningen är betygsatt. Jag har inget mer att göra förrän i slutet av augusti. Jag kan gå till jobbe

Barnen var taggade till max över att få springa sitt andra lopp, idag var det dags för Sportcamp Run Bamseloppet på 550 meter. Vi kör en hederlig plus/minus. På plussidan: Det var pedagogiskt ordnat med en peppad ledare som körde uppvärmning med lika stor entusiasm för varje grupp.  Utmed banan hade de funktionärer som pekade ut vägen samtidigt som de dansade, delade ut vatten och hejade. Loppet hade en "hare" som sprang med. Banan var rolig och lagom tuff, med såväl utförs- som uppförsbackar. Det fanns möjlighet att inne i hallen prova på hinderbana. Och hallå, Bamse var där! På minussidan. Jag är ganska säker på att jag läste att det skulle var medaljer till deltagarna, men de var utbytta mot diplom. Det tog ner arvsmassornas segerkänsla att gå in i ett tomt mål utan funktionärer/ledare och sedan ställa sig i kö för att få ett diplom. Att någon står och delar ut en medalj när man kommer i mål var tydligen viktigt, och jag förstår dem. De hade ansiktsmålning på p

Att vakna till fint väder är ju problematiskt. Eftersom sommaren onekligen är kort känner man en aning stress över att spendera dagen utomhus. Frågan är bara vad man ska göra som möjligen kan underhålla arvsmassorna. På något sätt kom vi fram till att ta oss ut till Ulriksdal och hänga lite. Vi gick in på slottsträdgården och käkade lunch och fikade, innan vi spatserade runt bland alla blommor för att hitta något som passar vår skuggiga uteplats. Vi hittade! Fuchsia och snowflake. Barnen ville inte åka hem, yey, så vi tänkte att vi kunde ta en promenad runt slottet. I början gick det bra eftersom vi sprang på Blixten och hans company. Vi kunde göra sällskap en bit och arvsmassorna sprang glatt bredvid Blixten och Storasyster där de gled fram på sina sparkcyklar. När vi skildes åt tog det stopp. Pyret kom på att hon ville hem till sin sparkcykel. Surprise. Det ledde, efter den obligatoriska pedagogiska förhandlingen, till den mindre pedagogiska  "När det för en gång skull är va

Igår hade jag hand om behandlingarna på jobbet. Det är ett annat tempo, ett annat flow, mer att tänka på. Idag vaknade jag och hade ont i varenda millimeter av kroppen, har haft frossa till och från under dagen, och kämpat mot en vidrig trötthet. Det var nog ett klokt beslut att se till att kunna gå hem tidigt emellanåt, för kroppen verkar inte hänga med riktigt. Hälsningar från hon som går och lägger sig innan klockan 21 en fredag, med värmedyna i sängen trots 20 grader utomhus.

Där kom den igen, jag trodde jag var av med det efter att ha hört det från alla håll och kanter under hela min uppväxt: " Men du är ju så mager! " Trots en vänlig förklaring om att jag fick höra det hela uppväxten, vilket gav låg självkänsla och en skev kroppsuppfattning, eftersom negativt betonade kommentarer sällan ger upphov till lycka, så fortsatte det. " Men det ska du ju bara se som en komplimang! " Fast vänta. Om du säger till mig att jag är så mager och därför ska äta en smörgås till, så kan det väl för guds skull inte vara tänkt som en komplimang. Om det sägs med mjuk stämma och med längtan i blicken " Åh, du är så mager " (som i Åh vad fint) då är ju personen bara skadad av samhällsnormer. Men när det sägs som en uppmaning till att äta mer, som att det är något jag ska ändra på, som att min kropp är fel, då är det ingen komplimang. Jag kommer heller inte känna att det är en komplimang. Trots det så gled samtalet självklart in på att personen

Enough is enough. Plötsligt är det läge att ta hand om sig själv i första hand. När nu lönen hade justerats upp till att ligga i det övre skiktet för yrkesgruppen, det är gott om personal, examen närmar sig och orken tagit slut så slutade jag att göra andra nöjda. Istället pratade jag med en kurator på jobbet om möjlighet att få gå lite "praktik" hos henne under sommaren, när hon nu ändå visat intresse för hur det går med min utbildning. Hon var genast på och sa att jag kunde hänga med henne när det passade mig. Fick tips om att höra med andra kuratorer på arbetet också. Därför meddelade jag att jag inte är intresserad av att arbeta heltid, utan kommer lite flexibelt jobba deltid. Tiden som blir över tänker jag alltså försöka pumpa duktiga kuratorer på information inför ett möjligt framtida yrkesval, men också att kanske försöka andas lite. Försöka få bort den där ständiga känslan av att vara jagad. Försöka lära mig att inte göra allt så snabbt det bara är möjligt, även nä

Efter knappt någon sömn gick jag upp 4.45, nu är det dags att börja jobba efter sjukveckan. Utanför dörren möttes jag av ösregn. Väl på jobbet möttes jag av beskedet att högtrycket istället flyttat in där, det var ruskigt mycket patienter. Jag tackade för att jag inte skulle sköta behandlingarna just idag och försökte komma ihåg alla rutiner med patienterna. Det kändes något ringrostigt. Efter en sen lunch hann jag sätta mig in i alla bekymmer, eftersom jag inte kunde sätta mig in i alla patienter och därmed bokningarna. Det dröjde till en timme innan jag gick hem innan IT-supporten kunde få ordning på inloggningen. Barnen ville knappt gå hem från förskolan, i alla fall inte Pyret som höll på att lära sig cykla utan stödhjul med hjälp av sin bästis. Det såg lovande ut. Självklart innehöll promenaden hem några bråk, men vi lyckades också roa en snubbe när Pyret plötsligt frågade, högt: "Mamma, när kan jag få en bebis i magen? Och hur får jag en bebis i magen?" Matlagninge

Det var ju inte helt och hållet perfekt sommarväder idag, alltså inte enligt min definition som allra minst kräver att man kan ta av sig jackan. Fast jag är ju rätt frusen av mig å andra sidan. Det kändes i alla fall som läge för att låtsas som att det var sommarlov, så efter att vi följt med herr B.o.B. till pyjamasklubben åkte vi och åt lunch. Och fikade. På en bänk i trädgårdsgrönska, medan barnen lekte av sig i en lekstuga efter att faktiskt ha ätit av maten. Gott betyg åt maten med andra ord, och jag kan inte mer än hålla med. Arvsmassorna fick lite extra myror i brallan efter att ha hängt och klättrat i träden i den stora trädgården, så vi drog iväg till Aspuddens lekpark. Klappade på hästar och kaniner, klättrade och hoppade i flera timmar.  Det som slog mig i den fullkomligt överbelamrade lekparken var den totala motsatsen till bilden av föräldrar som tapetseras på sociala medier och krönikor. Tänka sig, inga föräldrar satt vid sidlinjen och fipplade med sina mobi

Dagen i bilder. Vår lilla argbigga lät sig borstas ordentligt idag. Hon verkade till och med njuta av det. När vi var klara förstod jag varför hon fäller så förbaskat mycket; hon försöker klona sig själv! Det syns ju, det blev ju en halv katt bara av en kort stunds borstning.  Jag tycker dock att det räcker med de två pälsbollar vi har. Jag kom på vad min sanna mening här i livet är, vad jag alltid varit ämnad till att bli: Provsmakare på Hela Sverige bakar. Jag misstänker att det finns människor som tänker: "Det skulle ju bara vara för mycket att smaka på allt det som ställs fram!" Eller: "De måste väl spotta ut mellan smakproven?!" Jag är den som skulle klara trycket.  Jag kanske inte har någon skolning eller speciellt känsliga smaklökar eller något, men jag skulle lätt kunna spendera en hel dag med att bara smaka bakverk efter bakverk och aldrig tröttna. TV4; kontakta mig till nästa inspelning, jag är vad ni söker. "Mamma, gör en häst till mig! Eller,

Tredje kvällen som ensam kapten på skutan "MS Dårhuset". Jag försökte vila under dagen, försökte ha en sjukdag, men i kölvattnet av maskskräcken och inför kalashelg var det lite knepigt som ensam utförare. Tvätten behövde hanteras, sängar bäddas, presentpapper handlas och jag behövde kunna tillhandahålla middag och fredagsmys till arvsmassorna. Så länge jag tar det lugnt känns det som att jag mår bättre, så snart jag tar tag i saker känns det inte riktigt så. Men promenaden hem från förskolan går ju inte så fort om man låter de korta i sällskapet kolla på varenda snigel, sten och gråsugga som fångar deras uppmärksamhet. Till och med jag orkar med den. För att vara lite smart gjorde jag pizza tillsammans med dem när vi kom hem. Då är de sysselsatta medan jag lagar mat, de får smaka och håller blodsockret i schack och är mer benägna att faktisk äta maten de själva gjort. Ibland i alla fall. Dessutom kunde vi trycka in kvällsduschen medan pizzan stod i ugnen. Man är väl projek

"Om du fokuserar för mycket på det du har lämnat, ser du inte allt det du har framför dig." Visdomsord från chef Gusteau i Råttatouille. Tänk att man kan komma på bättre tankar genom Disney/Pixar. Som att man behöver läsa nobelpristagare för att bli lite klokare liksom. 

Efter tio dagar med en halsmandel som var så svullen att den satt ihop med gomspenen och tre dagar med penicillin har det äntligen börjat vända. Tror jag. Hoppas jag. När jag vaknade imorse var jag redo att sätta mig på akuten igen, för då mådde jag sämst av alla de här tio dagarna. Men se, nu är halsmandeln bara dubbelt så stor som den andra, örat gör bara lite ont, jag kan svälja och febern är nästan borta. Livet leker! Eller, jag är på benen. Eller, jag sitter i alla fall upprätt och vill inte gråta hejdlöst över tanken på att promenera och hämta barnen på förskolan senare. Tjohoo!

Runt om i landet pågick firande av nationaldagen, fast jag orkade inte ta mig någonstans. Trots att vi bor så centralt man bara kan, så var det inte så att vi istället kunde njuta av anordnat firande på hemmaplan istället. Om man inte räknar att de anordnade allsång och bjöd på tårta, de höll igång i mindre än en timme. Vi försökte istället roa barnen med ett besök i lekparken, där vi hade turen att några förskolekompisar också hängde. Sen köpte vi lunch och åt ute. Det var vad jag pallade. Eller vad jag försökte att bara palla. Att vara sjuk när man har barn är ju inte riktigt att bädda ner sig och bara vänta på att bli frisk. Fast det är ju ingen känsla man är ensam om att uppleva.

Det där som har gjort ont i halsen i snart en vecka och gett svullna lymfkörtlar, det gick inte över. Igår skärpte det till sig och spred sig ut till örat, käken och ut i kroppen. Så jag fick börja sommaren med att sjuka mig från första dagen på jobbet. Efter två nätter fyllda med skumma mardrömmar och att ständigt vakna med ontsomfan i halsen, så placerade jag mig i soffan idag. Jag lekte den där leken där jag skulle se hur länge jag stod ut innan jag ville lägga mig ner och dö. Till strax innan klockan 16 var svaret. Sen ville jag lägga mig ner och dö. Då började jag få ont i ögat, kinden, ljumskar och bli lite skakis. Herr B.o.B. skjutsade mig till lättakuten. Världens snorkigaste sjuksköterska tog emot i kassan med: " Jaha, vad är du här för? " Gick vidare till att fnysa åt alla svar och avslutade med: " Det är många här så bered dig på att vänta, för tydligen har alla tid att vara här idag.. ." Vänta. Om jag skyller mängden patienter på dåliga öppettider

Jag hade en lärare på Komvux som gav oss rådet att inför prov prata med någon om det vi lärt oss. Genom att sätta ord på den kunskap vi hade, så skulle vi själva förstå vad vi faktiskt lärt oss och därför lättare kunna förmedla detta även på proven. Med den plugg-grupp som jag har haft turen att ha under de här åren på universitetet så har det blivit väldigt tydligt hur rätt han hade. Det är en sak att förstå saker man läser, men om man sen berättar vad man har förstått för någon annan så går det liksom in på djupet. Det gäller även för privatlivet. Att ha turen att ha de där smarta människorna i sin närhet som man kan diskutera och sätta ord på vad man har tänkt på, gör att man plötsligt kan förstå själv vad det är man faktiskt har lärt sig. Jag känner hur det sprider sig ett lugn när saker faller på plats, när jag vet vad jag vill, gör och tycker. Livet blir lite lättare då. Speciellt livet med barn. Idag blev en sådan lätt dag. Vi var på bio och såg Milo månvaktaren . Barnen v

Redovisning under en heldag i skolan. Ägglossning med cystavärk. Svullna lymfkörtlar. Stängt café i skolan. Men. Pluggis köpte med sig kaffe och hade Ipren. Sicken ängel. Greken kom till stan och babblade loss några timmar på en grekisk restaurang med himmelsk mat. En grekisk ängel. Jag lyckades tajma in att hinna ta tapet- och tygprover när Designers Guild butiken hade en låda som man fick plocka gratis ur (till barnens Barbiehus). Inrednings lycka. Det goda vann över det onda. Men nu däckar jag, hög på Ipren och gott sällskap.

Tentan är klar och inskickad! Eller "klar",  jag vet ju i och för sig inte om jag har skrivit det läraren tyckte att jag skulle. Men imorgon har vi redovisning för grupparbetet, sen är skolan slut! Eller "slut" är den ju inte förrän nästa sommar. Men det är sommarlov! Eller "lov",  jag börjar ju jobba på måndag. Men det är ledig helg! Eller "ledig" är man väl aldrig med barn. Men det är fredag! Fredag är det, ingen kan ändra på det!!