attvarabob

Det är ju ett helt projekt att få arvsmassorna att klä på sig när man ska gå någonstans. Extra mycket vid den här årstiden. Fast plötsligt händer det, storasyster hjälper lillasyster och lillasyster låter storasyster hjälpa henne. Helt otroligt.

Jag hade hoppats att det skulle dröja innan arvsmassorna fattade hela grejen med Halloween. Förra året hade de ju ingen aning och det uppmärksammas inte särskilt stort på förskolan. Jag hade fel. Det känns inte långsökt att misstänka att kompisars storasyskon har avslöjat lite. På väg hem idag var besvikelsen i alla fall total när de fick veta att jag inte ordnat något Halloween-firande. Inte helt lätt när jag inte ens visste att de visste vad det var, men sådant tas ingen hänsyn till. De köpte möjligen förklaringen om att vi inte firade det när vi var små. Ingen fara dock, de ordnade eget firande. Det bestod av att tejpa upp de fladdermöss och pumpor de målat på förskolan och att dekorera väggarna med pinnar och löv. Sen skulle de ha "Dansstopp" (dansa till musik som pausas emellanåt). Bra att de nu för tiden vet hur man firar Halloween.

Så härligt nu när barnen ibland sover ända till 6.00-6.30 på helgerna. Skönt med lite sovmorgon liksom. Fast just denna morgon väcktes jag någon gång innan klockan 6.00, kanske redan runt 5.30, i alla fall. Inte av barnen, utan av bagare. För det är marknad och det säljs tunnbröd, som då ska börja kavlas i god tid med den där "rutiga" kaveln, på träbänkar, i en jäkla vagn precis utanför vårt fönster. Ett ihåligt, dovt mullrande när räfflat trä rullas över ihålig bänk. Rull , rull, rull, rull .  Tyst.  Rull, rull, rull, rull, rull .  Tyst.  Rull, rull, rull, rull .  Tyst.  Rull, rull, rull, rull, rull .   Tyst. Nu står morgondagens bröd på jäsning i vagnen utanför fönstret. Trevligt med helg, så man får sova ut lite och vila upp sig.

Vi lämnade in idag. Bra eller dåligt, rätt eller fel, skitsamma, vi lämnade i alla fall in. Avslutningen på den senaste tidens mentala maraton började firas med att äta en härlig kinabuffé. Vi har väntat på den hela veckan, den har svajat framför oss som ett rött skynke varje gång nervsammanbrottet har varit nära. På så sätt har tjurrusningen kunnat fortsätta. Sen shoppade jag en tröja och åt godis innan jag firande lite till med ett besök hos min frisör. Hon var glad för att jag valde att följa med henne till den salong hon jobbar på nu. Om man har en frisör som lägger 4 timmar på att fixa ens hår, mellan klockan 16 och 20, ägnar ytterligare en halvtimme åt att snicksnacka, erbjuder att skjutsa en till tåget och säger hejdå med en kram, då är det väl klart att man följer med. Innan jag däckade för dagen avslutade jag med att börja på säsong 2 av "Stranger things". Hoppas jag inte blir besviken, andra säsongen brukar alltid vara lite av en besvikelse. Nu, helg.

Det händer inte mycket här. Barnen lämnas på förskola, där Pyret leker förskolefröken och lyckas vara ensam lekledare till 12 barn i en lång, lång stund. Fröknarna var imponerade över hur hon sprang runt på gården och höll ihop gruppen, låtsades hjälpa dem på toa, fick alla att leka samma lek, utan att de tappade intresset eller började gnabbas. Polarn röjer och ramlar runt i samma rasande tempo som alltid. Sen sitter jag och Pluggis hela dagen med att få ihop en uppgift ingen riktigt fattar, inte ens lärarna om man ska tro svaren de skickar ut på frågor elever ställer om uppgiften. Kontentan är att de får mejl om att: " Vi fattar inte vad den här instruktionen till uppgiften betyder ! " De svarar: " Läs instruktionen , lycka till med uppgiften !" Vi tar paus genom att promenera genom skolans korridorer och upp- och nedför trapporna. Vi äter. Vi dricker kaffe (jag mer än hon, men jag är å andra sidan nästan dubbelt så gammal och hon är barnfri så...) Sen åker

Vi var rätt ensamma i skolan klockan 7.00 imorse. Det var vi och städaren. Fast jag tror att hon knappast höjde ögonbrynen eftersom det brukar vara hon och jag i studierummet på morgonen, innan alla andra dyker upp. Jag har ännu ingen aning om vi gjorde bra, dåligt eller mittemellan ifrån oss, men vi lämnade in vår uppgift i tid. Dessutom varken började vi gråta när det var tre timmar kvar till deadline, eller väsa " Fuuuuck!! " efter att ha fråga en klasskompis om något en halvtimme innan inlämning för att sen kliva tillbaka till vår dator. Det såg jag hända. Märkligt ändå, att skriva ord på papper och ge till någon annan kan skapa sådan otrolig press och ångest. Vi firade inte, istället åt vi en halvtrist lunch och tog itu med nästa uppgift. Vi firar med lunch på bästa kinabuffén på fredag istället, när nästa inlämning är klar. Fast då måste vi å andra sidan ta itu med uppgiften till seminariet på måndag. Ingen rast, ingen ro. Jag fick i alla fall en kvällsfika med mamm

Pyret har hittat en ny besatthet: Memory. Eftersom hon är ruskigt bra på det så vill hon spela hela tiden. Det är ju alltid roligt att spela när man vinner.   Jag vet att mina föräldrar brukar berätta att Memory var ett spel som gjort för mig när jag var liten, att komma ihåg saker var min grej liksom. Även om jag hört senare att Memory tydligen är en sådan sak de flesta barn har talang för, så kan jag hålla med om att jag var bra på att komma ihåg saker. Med betoning på "var". Inte "är". Längre. Jag borde sova nu, men kan inte. Imorgon ska vi sätta oss i plugget kl 7.00 för att hinna klart med uppgiften som ska vara utprintad och lämnad kl. 12.00. Det kommer kräva en del att få ihop det. Jag funkar inte så bra med att veta att det är en stor dag som väntar, eller att jag behöver gå upp extra tidigt, eller att jag ska jobba under tidspress. Det får mig att bli lite som myrornas krig i huvudet (om någon i dagens digitala samhälle kommer ihåg när det blev myrorna

Vi har varit och fått en okejstämpel på arvsmassorna igen. Utvecklingssamtal. Pyret var riktigt bra på att vara kompis. Hon hjälpte de andra barnen, såväl stora som små, med praktiska saker som påklädning och att medla vid konflikter. Pedagogerna hade, liksom vi, uppmärksammat att hon växt och utvecklats mentalt i en rasande takt under sommaren. Hon vågade ta mer plats och var inte alls lika blyg som tidigare. Under hennes sista år på förskolan skulle de fortsätta att hjälpa henne utvecklas med det hon är mest intresserad av just nu; att läsa och skriva. Polarn hade visat sig allt mer självständig, hon valde mer saker utifrån eget tycke snarare än efter Pyret och skaffat sig ett gäng egna kompisar. Pedagogerna hade, liksom vi, uppmärksammat att hon har humör och något av brist på tålamod. Hon var säker på vad hon ville och hade inte svårt för att ta plats. Det närmaste året skulle förskolan fokusera på att hon skulle få vara mycket fysiskt aktiv, för det är vad hon gillar bäst, och a

Det tar aldrig slut. Denna måndag ägnades åt samma sak som förra veckan; att lista ut vad sida upp och sida ner av forskning vill säga. Och sen översätta det till svenska. Och omformulera det. Mina ögon går i kors och min hjärna blir till mos. Jag kan konstatera att ungefär en 6 timmar är vad jag klarar innan jag blir ruskigt ofokuserad och fnittrig. Vilket är lite av en obekväm sanning när man har en deadline som rusar mot en och man behöver varenda minut och lite (eller mycket) till. Jag försöker att inte stressa upp mig. En biverkning av att läsa så mycket om forskning och så mycket forskningsartiklar som vi gör under den här utbildningen, är att forskning verkligen tappar sin mening. Jag visste ju redan att vad som helst kallas för forskning utan att egentligen vara det, men den "riktiga" forskningen har lika mycket säga-väldigt-mycket-om-ingenting som den man läser om på Aftonbladet eller Facebook.  "Ju mer man lär sig desto mer förstår man att man ingenting

Barn behöver röra på sig för att må bra. I alla fall våra barn. Så eftersom vädret var som gjort för utomhusaktiviteter packade vi dem i bilen och for till skogs. Fast innan skogen blev utforskad utfodrade vi arvsmassorna på värdshuset. För inte så länge sedan var det Polarn som åt mycket och gärna, det gör hon inte just nu, nu är det tydligen en kinkig period. Istället har Pyret tagit över stafettpinnen. Hon som varit ointresserad av mat sedan minuten hon kom ut, äter plötsligt dubbla portioner och smakar på nya saker. Vi uppmuntrar och hoppas det håller i sig.  Något Polarn är bra på är istället att springa. Alltså freaky bra. Hon springer fantastiskt långa sträckor utan att bli trött. Hon är också sjukt stark i överkroppen och har en otrolig balans. Kan det vara en blivande friidrottare kanske. För att söndagen skulle vara lite rolig bestämde jag att vi skulle låtsas att katterna fyllde år så att vi fick låtsas ha kalas. Vi gjorde tårta och svidande om till kalasklänningar.

Jag fick äntligen en stund över för att inviga min nya symaskin. När jag satt där märkte jag vad jag saknat det, nu var det ju flera år sedan jag sydde något senast. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör att jag känner mig rofylld när sömmarna matas fram en efter en annan. Kanske är det att det hela tiden går att se ett resultat, jag gillar ju sånt. Jag tänker i alla fall att jag kanske skulle försöka ägna mig mer åt att sy igen. Lite enkelt började jag genom att sy om några panelgardiner till läskuddar till sängen. Till det ordnade jag ett överkast av två gamla sammetsgardiner, det är ju så himla svårt att hitta överkast som är lite bredare, för oss få som fortfarande har 180 säng.   Så himla mycket lättare att leka lite med inredningen nu.

" Så här mamma: Jag hoppas att de har torkat, men jag tror inte att de har gjort det. " Det här med ynnesten att få följa en människas hela utveckling; från en liten skrikande hög i ens famn, till en reflekterande individ, är ju helt makalöst. Meningen, utslängd i ett samtal om att barnen har fått göra Pyjamashjältarna (barnprogram) i trolldeg i förskolan och nu spänt väntar på att de ska torka så att de får måla dem, gör att man får en glimt av utvecklingen. Plötsligt förstår hon skillnaden mellan att hoppas och att tro . Hon reflekterar och gör en bedömning. Sådana saker imponerar på mig.

Välkommen in i min värld. En stund av genuin lycka uppstod i femtioelfte timmen av läsning av granskade forskningsartiklar. På riktigt. Lycka. Varför då? Undrar man kanske, fylld av förväntan. Vi hittade en artikel skriven på svenska (herrejösses, bara det) som var lättläst och tog upp massor av det vi är intresserade av. Så. Wow. Nu ska vi ju traggla vidare bland alla andra artiklar vi inte tagit oss igenom än. Sen ska vi summera det vi hittat och skriva ihop en sådär tvåtusen ord (på riktigt) om det. Och tvåtusen ord om det där andra, som våra teorier, metod, inledning, problemformulering, syfte och annat gött. Men just idag fick vi vara lyckliga för en liten stund, över kanske sisådär en 20 sidor av sånt här: Roligare än så har jag det inte egentligen. 

Pyret har ritat en teckning av hela familjen. Mamma, pappa, syster, sig själv, katterna, mormor, morfar, Bobbo (morbror), farmor och farfar. Och en massa hjärtan. Den fick inta hedersplats i hallen, inramad och allt.

Det fanns en tid när man ville att helgen skulle bli rolig för att man gick på bio, åt brunch eller åkte iväg på en weekend. Det fanns en tid när man drömde om att bli överraskad med guld och diamanter. Det var då. Nu blir helgen lite trevligare och känns lyxig när man köper sig en ny dammsugare så att städningen blir lite mer effektiv (och tystare), och en ny symaskin så att man kan sy kuddfodral av det där tyget som legat och väntat. Vem behöver mer spänning än så här? 

Så är det igång. Uppsatsskrivandet. För de som inte upplevt det så beskrivs det (även från lärarna) så här: Vi ska idag lämna in ett underlag till den som vi förhoppningsvis ska ha som handledare. Alltså satt vi i skolan mellan 8.00 och 19.30 igår och försökte formulera vad vi kommit fram till att vi ska undersöka. Låter inte så svårt va? När det ska göras enligt konstens alla regler, och inte bara förklaras rakt av, så får man till ca 3 sidor text på de timmarna.  Nu ska vi hålla på att leta, förstå, fundera, formulera, omformulera, slita vårt hår och ha allmän ångest fram till januari. Vad mysigt vi kommer ha det, Beckis och jag. Dessutom kommer tydligen en något förhöjd stressnivå vara ett ständigt sällskap framöver. Varenda minut känns livsviktig, antingen för att hinna plugga, eller för att hinna vila från plugget. Jag blev försenad på morgonen igår för att en tjej svimmade på stationen och vi var några som hjälpte till att ringa ambulans. Jag blev stressad. Jag behövde dra

Det vet jag inte om hon kan, men Pyret har lärt sig. Så hon visslar. Hela tiden. Alltså; H.E.L.A.  T.I.D.E.N. För några veckor sedan föll hon i tårar över att hon inte kunde och aldrig skulle kunna vissla. Så kan det gå.

De har fått mersmak, så nu vill de spela brädspel mest hela tiden. Det är ju trevligt. Men de är ruskigt dåliga förlorare och jisses vad de fuskar.