Vi var rätt ensamma i skolan klockan 7.00 imorse. Det var vi och städaren. Fast jag tror att hon knappast höjde ögonbrynen eftersom det brukar vara hon och jag i studierummet på morgonen, innan alla andra dyker upp.
Jag har ännu ingen aning om vi gjorde bra, dåligt eller mittemellan ifrån oss, men vi lämnade in vår uppgift i tid. Dessutom varken började vi gråta när det var tre timmar kvar till deadline, eller väsa "Fuuuuck!!" efter att ha fråga en klasskompis om något en halvtimme innan inlämning för att sen kliva tillbaka till vår dator. Det såg jag hända.
Märkligt ändå, att skriva ord på papper och ge till någon annan kan skapa sådan otrolig press och ångest.
Vi firade inte, istället åt vi en halvtrist lunch och tog itu med nästa uppgift. Vi firar med lunch på bästa kinabuffén på fredag istället, när nästa inlämning är klar. Fast då måste vi å andra sidan ta itu med uppgiften till seminariet på måndag. Ingen rast, ingen ro.
Jag fick i alla fall en kvällsfika med mammakompisen, så lite firade jag att inget är klart, inget är över eller i mål förrän den slutgiltiga deadlinen i januari.
"Dricka kaffe på kvällen?! Men hur kan du sova då?!"
Förut förstod jag inte frågan för att jag sov ändå. Nu förstår jag inte frågan eftersom jag ändå inte får sova.
Kommentarer