attvarabob

Mitt i skrikkaoset fick jag höra både en och två gånger att jag skulle försöka hålla ut. Med tårarna rinnande, tålamodet utplånat och orken körd i botten undrade jag hur . När jag satt och ångrade mig, ville lämna tillbaka henne, rymma hemifrån, slita mitt hår, göra mig döv, undrade jag hur exakt gör man för att hålla ut . Det skulle bli bättre längre fram, med tiden, men ingen kunde säga hur man gör för att få tiden att gå fortare, hur man inte blir tokig medan man väntar, hur man orkar när man inte har en gnutta ork kvar. Dessutom tvivlade jag. Det var omöjligt att tro att det skulle bli bättre. Det kändes som att skriken aldrig skulle tystna, som att jag aldrig skulle få sova igen, som att jag aldrig skulle få tillbaka mina armar, som att jag aldrig skulle få njuta av att vara mamma. Allt prat om att visst var det jobbigt att ha barn, men det roliga, fina och mysiga stunderna vägde upp allt det jobbiga, kändes som ett hån för det fanns inga roliga, fina och mysiga stunder. Den d

Den nya frillan hon har skaffat sig, lite wild and crazy, gör mig lycklig.

Tredje natten i pyrets-sömn-forskning. Hon studsade, pussade och babblade sig genom kvällen i soffan tills klockan blev för mycket för en bebis, för att förpassas till sängen när hon började gnugga sig i ögonen lite för ofta. Väl i sin säng övade hon på att krypa, lattjade med nappen och snackade sig trött. Efter en kvart somnade hon till på alla fyra med ansiktet i kudden, så jag vände henne och hon sov vidare. Samma sak gjorde hon natten innan. Första natten somnade hon på direkten. Att hon leker sig till sömns i en kvart är så mycket trevligare än att hon skriker sig trött i 30-60 minuter. Ta det lugnt, varva ner och dämpa sig innan läggdags fungerar uppenbarligen sämre än att hoppa sig trött. Mörkt har vi det visserligen i sovrummet, men inte tyst för vi snackar hej vilt och inte lugnt för hon får kravla runt hur mycket hon vill. Att hon skulle ha 12 timmars sammanhållen nattsömn är tydligen inte heller hennes grej, 9 funkar fint. Antingen är det för tidigt för att dra nå

Mammakompisen har äldre syskon med barn och en mamma som samlat. Jag läser på  Kittys  blogg om saker de ärver till sitt pyre. Jag blir lite avis. Det är så fantastiskt charmigt att höra " Den här koftan hade jag när jag var liten. ". Det är så mycket finare med gamla möbler än högblanka IKEA möbler. Det är så mycket roligare med leksaker med historia. Jag har några gamla leksaker kvar från min barndom, handgjorda saker från min farmor och farfar bland annat, som pyret ska få sen, och har fått fina barnstolar av föräldrarna, men jag önskar att jag hade mer 70 och 80-tals saker. Om jag bara hade tid och ork skulle jag dammsuga second hand marknaden efter gamla, använda, charmiga saker och inreda hela hennes rum med det. Jag skulle inreda hela hemmet med det. Kan det vara för att jag själv är gammal som jag gillar och uppskattar gamla saker? Man måste väl gilla och uppskatta sig själv liksom.

Ni vet när man bara älskar att hata något. Så där när man blir skitirriterad, frustrerad och arg bara vid tanken på det, men man kan ändå inte låta bli det. Pyret har en sån. Med största iver, flit och envishet ska hon prompt ha den, hon sliter som ett djur för att få den. När hon har den bankar hon livet ur den och kastar den hit och dit med växande irritation tills hon får ett mindre utbrott. Som domare känns det som att matchen är slut då, de tävlande kan återgå till respektive ringhörna. Men nej, tar jag bort den blir det vilda protester och en imponerande kamp för att få tillbaka den. Sen upprepas proceduren med allt kortare intervall tills jag dömer ut matchen och gömmer motståndaren. Allt för en jäkla glassbytta.

En definition på galenskap är att göra samma sak gång på gång och förvänta sig ett annorlunda resultat. Vi har länge kämpat med pyrets nattningsrutiner, där har det varit blandade resultat men få åt det positiva hållet. De senaste dagarna har det varit utförsbacke. När vi började sovkampen tänkte jag att pyret kanske var gjord för att studsa in i sängen, full fart framåt tills hon stupade. Det kändes så, i maggropen. Men på BVC och genom rådgivande läsning fick jag veta att det skulle vara tydliga rutiner, lugnt och stillsamt, mörkt och tyst innan läggdags så skulle pyret inom några veckor lägga sig fint. Yeh right. Igår hade vi en aktiv dag som gjorde att pyret sov på andra tider än vanligt, vilket gjorde att hon somnade på mindre lämpliga tider, som fem minuter innan middag. Självklart gjorde det att hon satt som en munpruttande galning under hela kvällspromenaden och studsade som en flinande studsboll i soffan vid läggdags. Hon skrattade, fånade sig och var så ljuvlig att vi l

När jag vill ha det skönt om fötterna på min promenad så tar jag mina Ecco-gympaskor. Not.

Sådan mamma sådan dotter.

Jag gick in i affären för att köpa trosor till mig själv. Dum som jag är gick jag förbi barnavdelningen. När det är rea. En skön sommar-overall och ett par haremsbyxor till pyret landade i näven. Men jackan tog jag i lite större storlek till hösten, för jag försöker köpa med lite vett också, inte bara med hjärta. Även om coolhets faktorn styr (alltför) mycket.

Vittne till ett... ...Mord! Jag hörde skriken från offret. Jag hörde skriken från förövaren. När jag närmade mig bilen som ljuden kom ifrån såg jag skuggor som fladdrade. För att se vad som hände fick jag gå runt bilen och titta in under den. En stor skata stod och krafsade och hackade frenetiskt på en liten svala som kämpade för livet. När jag tog ett steg närmre backade skatan ett steg, jag tänkte att jag skulle skrämma bort den, rädda svalan och få dagens kharma fixad. Men när svalan blev fri skrek den, spretade märkligt med vingarna och hackade sitt huvud mot asfalten. Det var helt uppenbart att den var förlorad. Med ett rys ända in i själen backade jag, såg att skatan klev försiktigt framåt och jag tänkte att det var mest barmhärtigt mot svalan att låta skatan avsluta jobbet, annars skulle den få dö långsamt i sina plågor. Fy. Nu är det ju sådan naturen är och även skator måste äta. Jag är inte heller vegetarian så vem är jag att döma ut naturen. För den skull är jag inte

Herr B.o.B. ska ju snart vara pappaledig. Jag köpte en mugghållare till honom så han kan vara äkta latte-pappa.

Så skuttar jag glad och lättad gatan fram för att jag var hos tandläkaren och inte hade några hål. Sådär med facit i hand så blir det tre hål på tjugo år. Ändå är det torr mun, hjärtklappning och ont i magen. Dumma tandläkarskräck och vara ologisk och svår att övertyga. Dumma första tandläkare som jag hade som pytteliten som gjorde mig så skrajsen. Men oh happy day idag.

Pyret kommer nog aldrig krypa. Den envisa lilla diktatorn står gärna och gungar på alla fyra och tar ett par krypsteg framåt lite då och då, men är till största del jobbar hon på att ställa sig upp. Från sin start position (händer och knän i backen) vevar hon med ena armen rakt ut i luften för att hitta något att greppa tag i, vilket förvånansvärt ofta blir mig. Sen tar hon ordentligt med stöd med de små nävarna, häver sig upp till knästående och fortsätter lagom graciöst att sätta ena foten i golvet och sen resa sig upp. Bara så där. Med landets stoltaste flin står hon sen där och svajar, reser sig på tå och i ett visst mått av övermod tror hon sig kunna släppa taget om det som håller henne uppe. Eftersom det alltså oftast är gamla morsan så går inte det riktigt hem, även om hon kämpar för att slita loss sin lilla hand med sin vanliga envishet. Så hon intresserar sig inte så mycket för att lära sig krypa, inte ens när vi lockar med det mest fascinerande vi har i hemmet; en Sodastr

Det är ju banne mig näst intill omöjligt att inte göra sitt barn till stans coolaste.

Priset för Mest passande klädsel på en bebis går till pyret. En body full med monster som säger: OH NO. Kan det bli bättre?

Men saknar du inte Facebook? Kan du inte gå med igen? Nej, jag har inte saknat det. Det hade sin charm, men i slutändan var det inte för mig. Jag trivs bättre med enskild kontakt med vänner och bekanta, det blir mer av allt och mindre av ovesäntligheterna. Facebook är som att kallprata med grannen i hissen. Det personliga, det privata sker även på FB vid sidan av, antingen genom den privata chatten eller genom telefonen. Men stressade som vi alla är luras vi att tro att vi har koll på varann om vi tittat på allas statusuppdateringar, fast det inte alls är kontentan av någons liv. Precis som man kan luras att tro att man har koll på mitt liv genom den här bloggen, fast här bara presenteras axplock ur mitt liv och mina tankar. Så det enskilda samtalet vann i min tävling, även om skriklisas ankomst har begränsat det en aning. Att få ett sms eller mail är så mycket trevligare än en like på fejjan. Det tycker väl ändå alla.

Att vakna mitt i natten av att pyret låter Host! Vvvvääääääässss , som att hon har satt något i halsen och inte kan andas var ju lagom otrevligt. Snabbt som attan fick jag upp ungen, lutade henne över ena handen och dunkade henne i ryggen med den andra. Hon suckade, lutade sig mot mig och... ...sov. Jag dog en smula. Alla smulor jag har dött det senaste halvåret skulle räcka till en smulpaj. Det kan aldrig vara nyttigt, men är ett bra argument för att hålla kroppen i form. Den ska tåla en hel del adrenalin påslag, orsakat av plötslig stress, under åren som kommer.

Vi band kransar. Vi åt god mat. Vi satt under presenning när det regnade en stund. Pyret träffade sin första vovve. Pyret kollade in när herr B.o.B. spelade krocket. Pyret skrek. Med andra ord; vi fick en riktigt trevlig midsommar. Så nu önskar vi att ni alla också har en Glad Midsommar.

Jag bäddade nytt i sängen och valde något som passade kalendern. Sött som socker. En romantisk dröm. Lite shabby chic. Inte en gnutta min stil, men det kändes passande på något sätt.

Jodå, visst skulle jag gilla föräldragruppen. Om jag bara gav det en chans så skulle det säkert vara trevligt och ge nya bekantskaper. Nej, men ja. Jag behövde inte ens anstränga mig för att slippa ha fel om gruppen och få mina fördomar bekräftade. Jag behövde inte ens vara mitt vanliga B.o.B. (jag ansträngde mig faktiskt för att vara öppen och positiv). Det började med att jag blev inbjuden efter start och missade två av sex träffar, sen blev deltagandet allt mindre, för att slutligen bli inställt på grund av för få intresserade. Det hjälpte inte gemenskapen att det i gruppen var en klick som kände varann genom vecka 20 gruppen och som umgicks i den konstellationen. De släppte inte in andra, trots att jag frågade. De flesta som deltog verkade vilja hålla skenet uppe, så riktiga samtal kring det svåra med att vara nybliven mamma lyftes aldrig upp. Det som yttrades kändes mest som klyschor tagna från informations broschyrer eller påståenden hämtade från Lilla husmorsboken 2013; fö

Vi köpte en Emmaljunga begagnat och blev väldigt nöjda. Den tog sig genom snödrivor, snöslask och oplogade vägar utan minsta bekymmer och den vaggade gnällig bebis till sömn många gånger. Vi hade vagnen med stort V. Så efter fem månader började den gnissla. Tvättning hjälpte inte. Silikon spray hjälpte inte. Pappas insats hjälpte inte. Gnisslandet blev värre och värre och värre. Så irriterande. Så opraktiskt. Så hamna-på-hispan-varning. Jag började spana på Blocket efter ett nytt fynd men med Speedy chiliostbågen på armen kändes det smått omöjligt att ge sig ut och leta fynd. Lösningen blev Babyland som har nätets snabbaste leveranser. Nu ska pyret fraktas runt i en Brio Go. Jag hoppas vi blir lika nöjda, men längre.

Hejdundrande pms, en trasig rygg och en ytterst energisk bebis. Det går sådär.

Pyret jobbar hårt på att ta sig framåt. Hon jobbar varje tillfälle hon får, till och med i sömnen. Ibland byter hon arbetsuppgift och ägnar en stund åt att öva på att resa sig från alla fyra, det går bra, eller så går hon på rast och snackar bort en stund, kramas, ger världens blötaste pussar (läs: sugfisk) eller somnar lite grann. Men det är framåt som är den huvudsakliga arbetsuppgiften. Förutom några enstaka steg i rätt riktning så lägger hon dock fortfarande oftast i backen. Resultatet är ju mindre viktigt, att hon har roligt på jobbet och försöker så entusiastiskt är väl ändå huvudsaken.

Det är dags att tvätta fönsterna. Det är dags att rensa avloppet. Det är dags att klippa kattens klor. Det är dags att plantera om ett gäng blommor. Det är dags att rensa på vinden. Det är dags att rensa skåp. Det är dags att gå till frisören. Det är dags att kolla synen. Det är dags att kolla tänderna. Av alla saker som jag behöver ta tag i så har jag bara bokat tid hos tandläkaren. Resten vet jag inte när jag ska få gjort, speciellt inte nu när ryggen är paj och maken ska vara hemma en vecka mindre i sommar. Jag som avskyr att ha saker ligga och vänta på att bli gjorda drömmer om en hel dag av bocka-av-på-listan så att jag kommer ikapp och slipper skjuta-upp-till-morgondagen-stressen.

Här sitter jag. I soffan. Med benen utsträckta på schäslongen. På mina ben vilar små fötter, på min mage ligger en liten hand, mot mitt bröst lutar sig ett mörkt huvud. Ett litet pyre har somnat medan hon satt och vilade på en kudde bredvid mig. En stor liten tjej. Min dotter som sover bort en stund vilande mot sin mamma. Jag lutar mig fram och drar in hennes doft, lutar min kind mot det rufsiga håret och kan knappt förstå. Min dotter . Så stort, så vackert och jag är så stolt.

Att få barn innebär att man får en drös ångest på köpet. För de flesta i alla fall. Det är inget jag tycker är särskilt märkligt, viktiga saker ska man oroa sig över, de ska ge en ett visst mått av nervositet, annars tar man kanske inte saken riktigt på allvar. I just den här situationen är det olika vad man får ångest över. Jag hör många prata om att de får svårt att hitta sin nya roll, att de oroar sig för att inte göra rätt, att de är rädda för att inte kunna knyta an. Personligen tycker jag inte att det fanns en ny roll för mig att hitta, jag är ju fortfarande jag. Jag tror heller inte att jag kommer göra alla rätt, det gör väl ingen, vi får alla prova oss fram, famla i mörkret så gott det går och det gör man säkert med bravur. Inte räknade jag med att knyta an på en gång heller, jag älskade från första stund, men anknytningen tänkte jag att den får ta lite tid för man kan väl  inte lära känna en helt ny människa hur fort som helst. Min ångest dyker upp över andra saker. Som

Vi åt brunch på Haga Forum. Så fräscht, så gott, så trevligt och vi blev så mätta. Så där så att man har varit i halv koma resten av dagen. Eller, jag hade väl varit i koma om det inte var för ryggen som gör mig gråtfärdig vid de flesta rörelser.

Sådär. Då var ryggen helt paj igen. Lite aouch igår kväll efter pyrets drama, som utvecklades till fullfjädrat kabrak när jag försökte mig på en promenad i det fina vädret. Ahahahaaaaajjjj.

Det är himla konstigt att livet liksom går vidare som om ingenting har hänt fast en del av familjen är borta, för gott. Det är också lite otäckt och orättvist. Det är väldigt klantigt att glömma att stänga av ljudet på mobilen när en trilskande bebis inte vill sova, och väldigt orutinerat. Det är en himla tur att jag lyckades vara ute på barnvagnspromenad och ute-i-det-fria-fika med en mammakompis i tre timmar utan att det föll en endaste droppe regn en sådan här dag. Det var premiär för barnmaten med smaken torsk med potatis och morötter , den gillade inte pyret. Hon gillade inte den till den höga grad att hon började gråta efter tre skedar. Kanske nästa gång. Det är påfrestande att ta hand om en överaktiv liten dam ensam från morgon till sovdags. Varför fick man inte en sover-för-det-mesta/protesterar-inte-så-mycket bebis? Istället för en jag-tänker-inte-sova-och-du-kan-inte-tvinga-mig-fast-jag-inte-sovit-sen-klockan-ett-och-ögonen-faller-ihop-och-jag-faller-i-gråt-hela-tiden

Efter lång tids vånda tog vi det vedervärdiga, omöjliga och ofantligt svåra beslutet att säga farväl till vår katt Cleo. Även om hon mådde dåligt, även om personalen på djursjukhuset är fantastiska, så är det bara... ...för jävligt. Ibland är livet bara trist och jobbigt. Vissa saker står efter alla men- men hon mådde dåligt, men hon har haft ett långt och bra liv, men det var rätt beslut, men vad annars kunde ni göra - fortfarande skrivna som sorgliga. Så idag sörjer jag.

Vi började dagen med att åka och möta upp maken, pyret och jag, för att bli mörbultad av naprapaten. Jag kommer nog ha svårt att vänja mig vid den uppmärksamhet som pyret för med sig. På tåget blev hon ivrigt uppvaktad av åtta tonårs tjejer som lekte tittut, vinkade och pratade med henne och en kvinna som försökte läsa sin bok. Naprapaten kom med dagens första överraskning: jag var ganska mjuk! Hon fick upp en låsning som hon försökt få bort varje gång utan att lyckas (min förra naprapat lyckades aldrig). Så nu blir det nog bara en behandling till. Till lunchen kom maken med nästa överraskning: ett presentkort från Upp & Ner Upplevelser på en 3 timmar och 20 minuters spabehandling. Han tyckte jag behövde det. Jag visste inte att jag såg så sliten ut. Men det ska bli trevligt. Dagens sista överraskning stod O'Learys för. Jag ville ha deras Bobby Orr-burgare till middag, men med skrikbebis så valde vi take away. Fast när jag väl börjat äta så var hamburgaren utan hamburg

Det är min födelsedag idag. Alltså är det pyrets halvårs dag. Mitt i snöstormen på BB var det en evighet till de varma sommardagarna. Mitt i pyrets evighetsskrik de första veckorna var det en omöjlig väntan på att hon  skulle bli så stor. När vi här. Fantastiskt. Jag sitter och tittar på henne när hon sover. Hennes hand kramar kudden, precis så som jag brukar göra. Hennes ena ben ligger högt uppvikt mot magen, medan det andra ligger rakt, precis som jag brukar ligga. Den runda, mätta magen rör sig när hon andas tungt. Ibland får hon en rynka mellan ögonbrynen och hon suckar djupt, jag undrar vad hon drömmer.  Jag känner mig otroligt lyckligt lottad. Tänk att vi hade sån tur. Att hon finns här är så stora tankar att jag inte riktigt kan greppa dem, som att fundera över hur stort universum är. Det får mig att tänka på Cecilia Vennerstens fina sång Det vackraste och eftersom det finns människor som är bättre poeter än undertecknad så snor jag friskt och önskar med det min chilios

Som pr-grej delade 7:e AP fonden ut chips; " Chilla Pernilla-chips ". Det var vansinnigt goda chips. Chips man gärna vill äta igen. Jag blev lite kär. Så jag gick in på deras hemsida och skrev och frågade vilka som tillverkat dom. Och de svarade! Svenska LantChips var det. Så nu vet vi. Nu kan vi ha fredags mys. Massor med mys. Jag borde nog inte ha frågat när jag tänker efter...

Pyret klarade sin 6 månaders kontroll utan anmärkning. Det är ju inte högskoleprovet direkt och vi har ju inte haft någon anledning att tro att det skulle vara några problem, men det är ändå skönt att det gick bra. Speedy visade till och med upp några trix som hon inte behöver demonstrera förrän på 10 månaders kollen. Visst är det bra att veta att hon utvecklas utan några svårigheter men samtidigt oroar det mig lite, hennes brådska. Jag var själv en speedy, därför satt jag i första klass och var uttråkad eftersom jag redan lärt mig läsa, skriva och räkna. Så jag hamnade utanför, blev en udda fågel, skolan blev 9 år av plåga och smärta. En smärta som höll mig borta från studier i nästan 20 år. En smärta som ibland hindrade mig från att leva till fullo i många år. Det oroar mig att pyret i sin utvecklings iver ska få samma bekymmer. Jag önskar att hon kan börja ta det lite lugnt. Men det är svårt att stoppa en liten orkan i sin framfart så jag får väl linda in mig i bomull och vara

Framåt eftermiddagen började jag känna av dessa rackarns cystor igen. Som tur var så var pyret lite småtrött, så vi softade en timme i sängen hon och jag. Jag fick ligga ner och "vila" (det begreppet känns relativt nu för tiden) och hon kunde ligga, stå, öva på att krypa, suga på tårna, öva på att ställa sig upp, öva på att sitta utan stöd, rulla, och trumma. Perfekt övnings miljö. Men det blev väldigt mycket gos också, för pyret har kommit in i en mys-period. Hon vill pussas, klappa, krama och trycka in näsan i huden och sniffa sig hög på livet. Vi fick en vansinnigt rolig och mysig timme som ibland gjorde mig tårögd av tacksamhet. " Är du bara hemma och myser? Ja, efter sex månader, med regnet smattrade mot rutan hela dagen, så var vi faktiskt det.

Min nya kaffemugg. Den rymmer mycket kaffe.

Alla meningar som börjar med: Har du hört/sett att... får automatiskt ett N ej till svar. Liksom: Kan du påminna mig om... För har jag sett eller hört det så har jag knappt registrerat det och för att påminna måste jag komma ihåg. Sånt funkar inte just nu. Jag glömmer bort vad jag ska handla, vad jag ska säga, att jag tänkt ringa någon, nära och käras födelsedagar, herregud jag glömmer vad jag gjorde för en timme sen. En överlevnadsstrategi i det läget är att skriva upp, göra listor och markera en påminnelse i mobilen. Fast då ska jag göra det innan jag blir avbruten, för annars glömmer jag, och jag blir alltid avbruten. Jag har ett visst mått av kontrollbehov,  jag var den med god planering, jag glömde inte. Förut alltså. Jag känner att jag har svårt att vänja mig vid detta nya ständiga tillstånd av förvirring. Fördelen är att jag glömmer bort att jag har glömt.

Alldeles runt hörnet blir jag ett helt år äldre. Samma dag blir pyret ett halvt år. Så hon fick presenter, det bortskämda lilla livet. En aktivitets boll (som faktiskt är lika mycket en present till mig eftersom det håller henne sysselsatt) och en Brio gå-vagn, som speedy säkert kommer nyttja fortare än kvickt (hon är ju redan 6 månader liksom). Hon tackade mormor, morfar och morbror med att mosa majskrokar på bordet och börja gnälla. Hon är så väluppfostrad.

Pyret har utökat sitt ordförråd. Numer är det inte bara enstaka ljud utan en variation av en drös läten som kommer ur den lilla pussmunnen. Det är en positiv utveckling, för det innebär att hon alltmer släpper falsettskriket när hon blir glad, ledsen eller arg. Istället låter hon: dadanjathiii nnnnnaaAA dudammma med ilsken eller upphetsad ton. Så mycket mer behagligt. Så mycket mer underhållande. Så mycket mer lätthanterligt.

Dagen har präglats av bröllopsyra. Prinsessan fick sin bal på slottet och en ungdomsvän blev fru. För oss har det gått 14 år. Det är inte utan att jag blir sugen på att göra om det. Fast jag vill ju inte ha en ny karl, herr B.o.B. är nog den enda som står ut med mig och som jag står ut med. Inte vill jag förnya bröllopslöfterna heller, det känns för pretentiöst. Men en fest där man får vara sitt allra vackraste, fira det bästa man har och dela det med nära och kära det skulle vara underbart. Ännu mer nu när vi kan dela det med pyret. Så vi kanske borde haft någon namngivnings ceremoni. Vi hade tänkt ha någon slags "Hon är här; kom och träffa pyret." -fest. Men så var ju inte pyret så... ...social i början. Sen var inte jag så social. Sen drog tiden iväg. Men det skulle vara härligt. Eller kanske vill jag bara få känna mig riktigt vacker.

Jag hör ett surrande och tänker inte mer på det, en fluga, vem bryr sig liksom. Sen tittar jag mot fönstret där jag i ögonvrån ser något röra sig. En geting. Med bebis i famnen och en katt bredvid mig, som visar ett ohälsosamt intresse för surrandet, får jag lite panik. Pyret lägger jag på schäslongdelen av soffan med tydliga order om att ligga kvar, inte rulla av (åhå, tror jag att hon lyssnar eller?) och katten ges order om att stanna (hon blev en hund tydligen) medan jag rullar ihop närmaste tidning och ger mig ut på jakt. Första försöket: miss. Varpå den randiga faran ger sig ut på färd i rummet; aaaaaaaaaahhh! Andra försöket: miss. Varpå den randiga faran ger sig ut på golv nivå där katten befinner sig; aaaaahhhh! Tredje försöket; halvträff. Varpå den randiga faran bestämmer sig för att gömma sig bakom blomkrukan. F@n. Fjärde försöket; halvträff. Varpå den randiga faran försöker gömma sig bakom elementet. Det var väl självaste f@n. Femte gången gillt. Jag som just hade k

I vår park ser det ut som i spökhuset. Häggspinnarmalen har slagit till igen. Blä. Men coolt. Men blä.

Precis som sin mor saknar hon rumpa att fylla ut dräkterna med. Allt bara hänger. Men mest sitter jag och häpnar över att en liten blöjrumpa försöker krypa bredvid mig på soffan. Min alldeles egna lilla blöjrumpa.

Ibland suger det att vara vuxen. Som när man får tråkiga besked. Som när man måste ta tuffa beslut. Som när man måste ta ansvar för omöjliga situationer. Ibland vill man bara sätta sig i en hörna,  knipa ihop ögonen, hålla händerna för öronen, skrika bingobingobingobingo och så är allt löst när man tittar fram igen. Men så fungerar det ju inte. Ibland suger det att vara vuxen.

Att hitta sommarskor som inte ger mig skavsår är omöjligt för jag har världens kinkigaste fötter. Dagens skörd fick jag av tre år gamla Ecco-sandaler.

Jag och pyret hade en heldag med ljuva E. Promenader i solen, lunch på uteservering, lite shopping och fika på en uteservering till. Kan ni fatta vad lycklig jag är? Pyret gnällde här och där och visst kunde jag oroa mig för att något av hennes åskmoln skulle dra in, men det gjorde de inte för jag lyckades parera utbrotten. De kom visserligen när vi kom hem, men vad gör väl det. Jag har rört mig utanför vårt dagliga snäva område, jag har fått umgås med en härlig människa, jag har fått sitta på uteserveringar en solig sommardag. Så underbart. Det känns som att det finns hopp om att kunna leva lite mer som förr, som att pyret har mognat tillräckligt för att kunna tas med i sociala sammanhang och det gör all skillnad.  Jag känner mig mindre isolerad och utesluten. Att pyret har varit lite mer mammig idag och igår och verkar ha ett lite större behov av närhet igen blir så mycket lättare att orka med om jag får leva lite av ett liv under tiden som hon leker klängapa.

För hela 165 kronor. Tillsammans.

Det här föräldra" ledig "-jobbet är inne i en svacka och en topp, på en och samma gång. På topplistan finns många fler stunder där hänga-med-pyret uppgiften är underhållande och givande. Dessutom börjar jag få lite pejl på den delen av arbetet och kan därför handskas med de mindre givande stunderna på ett relativt effektivt sätt. Här om dagen sa jag till en vän " Hon är ju så härlig nu! Alltså, hon är fortfarande skitjobbig på sitt sätt, men så jädrans härlig! " I svackan finns hushållsarbetet. Blä. Jag är så less på att dammsuga, damma, plocka, kamma katter, laga mat, vattna blommor, handla, diska, badrumsstädning, ge katten medicin, tömma sopor, sortera tvätt... Knäpp som jag är så gillade jag städning förut, nu tycker jag bara att det är så tråååååkigt. Men alla arbeten har ju sina svackor, även drömjobbet med bästa lönen, så det är väl bara att härda ut.

Såg en intervju med  Neil Patric Harris  där han pratade om hur han blev firad när han fyllde 40 och kände mig lite avundsjuk. Hans kille hade ordnat en överraskningsfest följt av en snillrik sju dagar lång skattjakt, fullt av äventyr, genom olika städer, vilket toppade hans 30-års firande där vännerna hade ordnat en dags skattjakt i stan. Jag vill också vara rik.

Jag har väntat och längtat efter en gladare pyret. Nu är hon här. Förhoppningsvis för att stanna. Efter så många månader med skrikochpanik är det fantastiskt, underbart, njutningsfullt, glädjande, värmande och en lättnad att få den där njutningen alla har tjatat om. Nej, pyret har inte helt vänt om, några dagliga ilskna utbrott får man handskas med och de är vansinnigt jobbiga ibland, men det är inte långa dagar av förtvivlan längre. Stor skillnad. Alla pussar hon vill ge, alla skratt man kan locka fram, allt prat hon har börjat med, alla framsteg hon gör, det var ju hit man vill komma. Jag häpnar över allt hon plötsligt gör, det är ju makalöst att se hur hon alldeles själv kommer på vad hon ska börja öva på, att alla steg i utvecklingen är som förprogrammerade. Nu vågar jag se fram emot  faser som kommer längre fram. Som att jag  längtar efter att få läsa godnatt-sagor, att få höra hennes tankar, att se henne krypa mot mig, att få hålla handen när hon går... Speedy-chili-ostbå

Plötsligt är det dags för lilla damen att börja kinka med maten. Igen. I alla fall mat i flask-form och gröt. Kanske är det dags att byta nappstorlek. Kanske är det värmen. Kanske är det för att hon har fått smak för puréer. Kanske har hon fått en av sina idéer. Vem vet. Även om hon har strulat med maten förr och efter någon/några dagar börjat äta bra igen, så är det något extra frustrerande över en unge som inte äter. Det är i stort sett omöjligt att bara låta henne hållas och vänta ut vaddernuärhonharfåttförsig. Fast jag vet att det ger sig. Fast hon bubblar, babblar, fnissar, skrattar, skuttar, vrider, vänder, pussar och visar på alla sätt att hon inte mår dåligt på minsta sätt. Men med hennes starka vilja så gissar jag att det inte är sista gången hon kommer protestera vid måltiderna.

En tjurig och trött pyret som inte vill sova vaknar till med gråt och skrik varje gång grannen spikar. Kanske lite bittert far tanken att det är bäst att det är sista spiken i egna kistan som spikas där uppe. Rackarns vad ilsk jag blir när något stör pyrets försök att somna. Det kan aldrig vara bra för hjärtat. Eller grannsämjan.

Imorse tog jag det - för mig - modiga beslutet att sätta på mig klänning, utan leggings under. För en gångs skull tog jag rätt beslut. Sol, värme och vindstilla hela dagen. Livet är så mycket mer underbart då.

Kombinationen glasögon och bebis är ingen höjdare. Ständiga fingeravtryck och kladd gör att jag för jämnan ser världen som i en dimma, vilket kan vara ytterligare en förklaring till den ständiga huvudvärken (förutom låsningar och spänningar i ryggen som stackars naprapaten jobbar ihjäl sig över). Om pyret inte kladdar ner glajjorna jobbar hon på att slita dem av mig. Linser borde vara bättre, inte sant? Förutom att preggo-torra-ögon inte har gått över, så linserna kliar, sticks och irriterar innan de fastnar på ögat (!). Dessutom passar jag i glasögon. Egentligen. De ger mig karaktär . Men det eviga putsandet, knuffa tillbaka dem när pyret drar ner dem och hålla i dem när hon vill slita dem i bitar är ett irritationsmoment i vardagen som jag kunde vara utan.

Klockan är sju en lördagsmorgon och det här är de stora små bedrifterna hittills: Pyret sov nästan till klockan 6. Jag kunde duscha medan pyret roade sig i babysittern (långdusch, inklusive benrakning!). Vi har ätit frukost; gröt och en flaska ersättning till lilla damen, youghurt med müsli och en kopp kaffe till stora damen. Allt utan en endaste sur min. Vi lever i en helt ny värld.