attvarabob

Polarn är väldigt förtjust i sina nappar. Jag är dock lite fundersam över om hon faktiskt gillar dem eller om hon mest gillar att hon kan säga Bappen och därmed få mig att leta rätt på det där hon kan benämna. Egentligen är det struntsumma, för problemet ligger i att hitta de där napparna. Polarn gillar nämligen att slänga dem omkring sig, eller kasta dem med full kraft, lika mycket som hon gillar att efterfråga dem. Bappen? Bappen? Bappen? låter det, eftersom hon inte kan nöja sig med att fråga en gång, hon måste ju härma en trasig skiva. Så klart. Pyret gillar allt som är smått. Ett pyttelitet Bamse-klistermärke, en liten häst, två små katter, pyttesmå pärlor och kulor, eller vad som helst annat som är mindre än fem centimeter stort. Hon gillar också att efterfråga sina pyttesmå saker, inte för att hon kastar dem omkring sig utan för att hon lite disträ lägger dem var som helst. Med det emellanåt tveksamt ärofyllda uppdraget att vara mor till dessa ligister blir det så klart

Morgonträning. Stretcha efter morgonträningen. Duschen efter stretchingen efter morgonträningen. Frukosten efter duschen efter stretchingen efter morgonträningen. Ni vet känslan.

Polarns nya favorit grej att göra: Jag läser en bok om barnuppfostran skriven av Petra Krantz Lindgren som heter "Med känsla för barns självkänsla" Den är full av tankeväckande saker och kan säkert ge många ledtrådar till varför de där korta människorna gör som de gör. Med de råden i bakhuvudet tycker jag mig känna att Pyret är på lite bättre humör till exempel. Men den där boken förklarar inte alls hur man handskas med att ha fått barn som är rätt knasiga i allmänhet och på gränsen till heltokiga.  Fast å andra sidan kom Pyret och jag överens om att vara lite knasig var ett krav för att ingå i vår familj, så vi kanske inte behöver en handbok om just det då.

Förskolestart kombinerat med höstkänslor kombinerat med barn som spurtat under sommaren kombinerat med vetskapen om att snart kommer jag knappt komma ihåg vad jag heter. Alltså körde jag en djupdykning bland höst- och vinterkläder och försökte lista ut vad de där pseudotvillingarna kan tänkas behöva. Det är fasiken ingen lätt uppgift när de är så snarlika i storlek, vem kan ärva, vem kan behålla och vilken storlek ska man chansa på nu. Men tiden gör moderskapet lite kaxigare så jag höftade lite och skrev en lista. På den listan stod vinterskor och vinter ytterkläder till Pyret, höstjacka till Polarn och inom parantes önskemål om dubbla uppsättningar av regnkläder till dem båda (för att slippa frakta mellan hem och förskola). Eventuellt skulle det vara önskvärt att ha dubbla uppsättningar ytterkläder till vintern för att kunna ha en uppsättning ständigt i tvättmaskinen medan de båda arvsmassorna är upptagna med att skita ner den andra uppsättningen på en slaskig förskolegård. Jag ser

Från ingenstans, eller säkert från förskolan eftersom man skyller allt på den, har Pyret fått ett nytt favorit-uttryck: Underbart . - Men åh, lilla mamma, vad vacker du är! - Tack hjärtat, det var snällt sagt. - Mmm, du är så underbar. - Tycker du det? Jag tycker att du är underbar också. - Åh mamma, tack så mycket! Så mellan allt tjat, gnat och bråk får man såna här guldstunder, för Pyret och jag är två små tanter på kafferep tydligen.

Idag har jag nästan inte haft ont alls. Några enstaka hugg och lite molande men inget märkvärdigt. Är det inte lite märkligt att man kan få så jäkla ont att när man ligger där och kvider och vrider sig i smärtor så känns det som att det bara måste bli så att Sigourney Weaver kommer slänga sig in genom dörren med en eldkastare för att ta hand om den alien som uppenbarligen kommer spränga sig genom bukväggen vilken sekund som helst. Sen går det över. Och man har inte en blekaste om vad det rörde sig om. Vi har ju åkt till månen, klonat får och kommit på att man kan fritera glass men plötslig smärta i klass med grå, slemmig varelse på väg ut genom magen, det kan man få utan att doktorn kan veta varför, på annat sätt än att sprätta upp en. Jag vill varken bli uppsprättad av en alien inifrån och ut, eller av en doktor utifrån och in. Två gånger räcker, tack, det är tänkt att bli mitt personbästa. Nu håller jag tummarna för att den där alien har självdött, skrumpnat och gett upp hoppet o

Sådär ja. Nu har hela högen med böcker man ska ha till terminens första kurs anlänt. Men som vanligt så är ladida-Stockholms universitet sega som attan och släpper inget detaljschema för kursen som alltså börjar på måndag. På. Måndag. Hela veckan är full av föreläsningar och seminarium som man helst ska ha läst på inför om man vill hänga med på bästa sätt. Fast ibland släpper de detaljschemat på fredagen, sådär så att man är tvungen att läsa på under helgen. Kalla mig tjurig men jag ser en viss skillnad på att studenter väljer att förlägga sin studietid på kvällar och helger, och att skolan tvingar elever att läsa på kvällar och helger. Som ny student får man möjlighet att gå på en föreläsning om bästa studietekniken, fast universitetet själva ser till att man inte har en chans att följa de råden, sånt kallar man väl ironi eller? Tänk jag kommer nog aldrig vänja mig vid att stora organisationer har så ofantligt svårt med att just organisera. Det ger mig en känsla av att vi ordnin

När jag gick upp denna morgon tyckte jag att det kliade lite på benet. Men när jag rev av lite med naglarna så var benet inte sådär rakt som det brukar. Skenbenet var minsann samma form som vaden, för så lite tål jag tydligen myggor nu för tiden. Efter att jag lyckats lämna båda barnen på förskolan gick jag in på affären och köpte mig lite kaffebröd. Här skulle njutas av solen och den stora balkongen vi knappt utnyttjat. Men eftersom det var Polarns tur att bli av med sin napp och snutte så fick jag investera i ytterligare en sån här också. Nu är väl Inte jag sådär jättekänd för att kunna slappna av och ta det lugnt. Igår var jag barnfri i två timmar och då hann jag fixa en laddning tvätt, hänga nämnda tvätt, tömma diskmaskinen, dammsuga, plocka, vattna blommor, fika och äta lite lunch. Eftersom värken var aningens bättre idag så kunde jag väl inte vara sämre än så. Alltså flyttade jag på prylar.  MEN HERREGUD JAG ÄR JU LIKSOM HELT LEDIG, INTE MINSTA LILLA BARN RUNT FOTKNÖLEN

Man hinner ju knappt blåsa ut ljuset på 40 års tårtan (som jag inte hade) förrän de skickar kallelsen. Och folk säger " Du som fortfarande är ung ". Det känns ju inte så.

Jag vill inte skryta eller så, men när maken såg att det satt en liten fästing i knävecket på Pyret så höll jag mig kolugn. Ingen panik, inget skrik, inget springa snabbt åt andra hållet. Jag tog en skrikande Pyret i famnen och sa resolut att till skillnad från stickor så hade hon här inte möjligheten att välja att låta den sitta kvar. Den skulle bort. Jag höll henne och maken tog bort den på första försöket och spolade ner den. Sen tröstade jag Pyret som erkände att det gjorde inte ont det var mest läskigt. Hon var under omständigheterna duktig. Fast då vill jag påminna om att till skillnad från mig så vet hon inte vad en fästing är, hon trodde att det var typ en sticka. Alltså kan vi konstatera att under omständigheterna var jag superduktig. Jag har aldrig, vad jag vet, peppar peppar, tvi tvi, haft en fästing utan bara kommit i kontakt med de jäklarna när vi hade vår hund. Och nu när vi har barn. Jag säger inte att det är samma sak, jag kanske än en gång bara påpekar att det finns

När vi kom till förskolan idag tog Polarn mig i handen och rusade in. Hon stampade runt i ena sandlådan en stund med de andra innan hon trampade iväg till den andra sandlådan där hon hämtade platstkannan hon hade öst vatten i och ur i fredags. Sen drog hon iväg till kranen med en uppfordrande blick på fröknarna, som genast drog igång vattnet. Efter en stund bestämde vi oss för att ge det ett försök, så jag sa hejdå till Pyret, som knappt brydde sig för hon var upptagen för guds skull, och hejdå till Polarn, som bara tittade upp och sa Hejjå . Personalen ringde och talade om att det gick bra, hon hade varit lite ledsen men gick att trösta och snart var det lunch så då var hon ju väldigt glad. Personalen ringde igen och talade om att de hade fått henne att somna på fem minuter genom att vagga henne i famnen som jag gjort. Och det trots att ett annat barn hade sin första inskolningsdag och var ytterst motvillig till att sova. Jag gick dit till att hon vaknade och det var en pigg och g

Små stampande fötter kom springande in i sovrummet och väckte oss och jag kände mig söndags pigg. Lite mys med två glada tjejer och jag bestämde mig för att vi skulle ha pannkaks frukost. Sagt och gjort, ny blöja, ett toalettbesök och sen vispade jag ihop en smet och började steka. Tjejerna väntade tålmodigt tills det var dags att sätta sig och avnjuta lyxfrukosten med lite sylt och grädde. Själv hann jag precis sätta mig till bords när jag kände hur det högg till i magen. Värken tilltog snabbt, en inte så mysig kallsvett bröt ut och jag hann inte ens sippa på kaffet innan jag fick ge upp och gå och lägga mig. Det gjorde ont, där i den delen av magen som alla tjej-delar sitter, riktigt jäkla ont. Nu säger jag det ur perspektivet av någon som haft regelbunden mens i 29 år, besvär med cystor i 20 år, haft ett utomkvedshavandeskap och fött barn. Det gjorde så ont att jag gick med på att åka in på akuten. J.A.G. Jag som kör på "om det är något allvarligt så märks det väl" för d

Jodå, Polarn rör sig sakta i rätt riktning. Idag höll jag mig i bakgrunden så gott det gick och lät de härliga fröknarna göra sitt. Polarn vandrade iväg lite här och där och då passade de på att flirta lite med henne med sådant de märkt att hon dras till. Uteleken blev en blöt historia då hon fick springa och hämta vatten med en av fröknarna för att göra geggamoja i sandlådan. Big hit. Efter lunch och sovstund var hon lite kramig tills en fröken råkade sätta sig vid andra bordet med en burk trolldeg. Som små lämmlar drog en kort varelse efter en annan sig till bords och Polarn ville minsann också dit. Hon satt med ryggen mot mig och fröken lyckades hålla henne kvar vid bordet varje gång hon började vända sig om för att kolla av vad jag gjorde. Vi avslutade dagen med lite häng på gården, mini-fight om dockvagnen och utbrott över att jag sa att det var dags att gå hem. Sen stod hon kvar vid grinden och sa hejjå till en av fröknarna tusen gånger. Vem vet, någon gång kanske jag faktisk

Man kan väl lugnt säga att Polarn håller sig skeptisk till personalen på förskolan. Hon har i och för sig vandrat iväg på egen hand några gånger under dagen och vågade sig på att titta på en av fröknarna för att senare gå till henne när hon förberedde lunchen (surprise, hon går att muta med mat). I övrigt har väl dagen inte levererat några större framsteg.  Personalen närmar sig henne som om hon vore ett vilt djur de gärna vill klappa och hon reagerar ungefär som ett buttert vilt djur som inte vill att någon ska komma här och försöka vara social.  Så det blir heldag för mig även imorgon och sen ska vi prova om det skulle fungera med en lämning på måndag eller tisdag. Det nämndes även att det för en del barn är så att det inte går att börja med heltid utan man får öka på tiden successivt. ..... Ja min skola drar ju defenitivt igång på heltid den 31:a så vi är väl rökta allihop då. Jo, Polarns trygghet kommer först, men verkligheten tar ju inte alltid hänsyn till sånt. Pyret kom dock

Polarns första förskoledag är avklarad. Pyret var till en början mer tveksam och ville inte riktigt iväg medan Polarn började hoppa i vagnen när hon såg huset. Sen blev det ombytta roller. Pyret hängde snabbt med sin BFF medan Polarn lite suspekt inspekterade omgivningen och gömde sig i sandlådan. Innan hela byggnaden skulle fyllas av barn inför samling och lunch så skulle vi i lugn och ro titta igenom huset, då hängde Pyret och BFF med. Polarn tinade upp lite blan allt spännande där inne men ilsknade till igen lagom till samlingen och visade det med en full blöja. Men efter ett byte kunde jag göra henne nöjd igen med det bästa hon vet; mat. Hon hoppade av glädje i stolen och dansade loss i hallen efteråt. Lite förundrat tittade jag på hur Pyret satt och åt med god aptit hon med, som hon tydligen alltid gör där. Dagens kritiska punkt nåddes vid vilan, men se Polarn slocknade i famnen på 5 minuter och Pyret somnade bredvid mig 5 minuter efter det. " Det gick ju bra det där! &qu

...och i år har väl verkligen det mesta regnat bort. Idag var det dessutom barnens sista sommarlovsdag innan vi ska sladda in på förskolan. Jag kände att jag ville hitta på något kul med dem idag av dessa anledningar: Det skulle vara skönt om de var trötta och därför sov gott i natt och därför uppträdde som något annat är rabiessmittade haft-ledigt-för-länge-barn. Det skulle vara trevligt att minnas sista dagen som en härlig och rolig dag tillsammans istället för en svettig uppförsbacke som man bara måste ta sig igenom för att nå sin fristad (plugget). Det skulle vara bra att sysselsätta både dem och mig så att vi inte hamnar i luven på varann i genomsnitt två gånger per timme. Så tidigt på morgonen ringde jag den enda andra människan som frivilligt är vaken tidigt samtidigt som hon är ledig; min mor, och frågade om hon ville följa med till Skansen. Det ville hon. Så cirkusen packade en massäck och drog iväg. Barnen var på vad man kan räkna som ett gott humör, eftersom att smågn

"Polarn! Jag behöver vara ifred! Jag är kanske lite super-arg!" Om jag vore som du skulle jag lyssna på Pyret nu Polarn, för det där är verkligen lite super-arg och du vill inte att hon ska bli mycket super-arg. Ingen av oss vill att hon ska bli helt säker på att hon är mycket super-arg. Polarn svarar med sitt nya favorit ord: " Titta!! " Och det säger hon om allt, hela tiden men struntar självklart i att man svarar eller vad man svarar.

Det är svårt det där med gränser. När blir mycket till för mycket egentligen? En endaste liten droppe kan få bägaren att rinna över. En tugga till kan få magen att vända sig. En öl till kan bli en öl för mycket. Och det behöver ju inte alls vara så att den senaste droppen, tuggan eller ölen är så särskilt stora, de kan vara ack så obetydliga, men sammantaget är mängden inte längre varken behaglig eller hanterbar. Så när bägaren väl rinner över är det värt att komma ihåg att det inte är den sista droppen som egentligen orsakade översvämningen, utan det faktum att det fortsatte att fyllas på med små droppar innan de tidigare hade hunnit dunsta. Därför är det också svårt att klargöra vilken droppe som är ansvarig, man kan bara konstatera att gränsen är överskriden. Så det kanske är så det är med gränser, de går ofta inte att se förrän de har passerats.

Jag brukar försöka att undvika svordomar här på bloggen men idag gör jag ett undantag. Den här jävla dagen kan fan dra åt helvete.

Jag har PMS xxl, inklusive finnar, flottigt hår, vätskefyllda fingrar och mage och det där humöret som pendlar mellan storgråt och argsomettbi. Jag har för tredje natten i rad sovit 5 timmar, ihoptjänad tid utspridd mellan 22 och 05. Barnen har tydligen också PMS. Och ikväll ska vi iväg på bröllop till sent på natten. ..... Klänningen är ju fin i alla fall.

Jag sov mellan 22 och 01 och igen mellan 03 och 05. Sen åkte jag till ett jobb där jag stod upp, gick runt, skjutsade britsar och var trevlig mot patienter i ett rasande tempo mellan 7 och 12. Sen åkte jag hem till barnen. På grund av detta har jag ingenting övrigt att rapportera. 

Vi pratade om känslor på jobbet, vilket kanske är ofrånkomligt på ett jobb där man pratar känslor mest hela tiden. Främst pratades det om de känslor man får för sina barn. När jag fick frågan om hur jag skulle beskriva det sa jag att det är som den där känslan när man blir förälskad i någon, fast upphöjt i hundra. Så där så att jag inte kan låta bli att pilla, peta, klappa, krama, pussa, röra och hålla i dem. Från den där första euforiska stunden de lades i min famn till idag har ett beroende funnits där. Jag måste röra vid dem. Precis som en förälskelse så kan jag bli arg, irriterad, sur och less på det de gör, eller det de får mig att göra, jag kan känna att jag inte orkar med, och jag kan undra över hur vi ska få våra liv att gå ihop. Men sekunden senare så vill jag krama, hålla och pussa, för den där enorma kärleken ligger ju kvar. För mig har det kanske vuxit i takt med dem, för den där första tiden kanske inte var präglad av kärleken så mycket, den gömdes bakom allt som var tuf

Det är fyra månader kvar till Pyrets födelsedag men hon börjar väl i god tid. Herr B.o.B. försökte få henne att säga att pappa är bäst vilket hon inte gick med på hur han än försökte, för enligt henne: Nä! Mamma är bäst ! Jag bockade, bugade, nickade instämmande och konstaterade att hon trots allt har greppat det mest grundläggande. Fast så smart som den där ungen är så misstänker jag att det rör sig om tidigt presentfjäskeri mer än några uppenbara sanningar.

Bäst idag. Pyret hade ätit pommes frites till lunch men tagit en tugga för mycket. När hennes mormor såg att maten växte i munnen på henne sa hon att Pyret fick spotta ut om hon ville. Pyret spottar ut den tuggade pommesen, tittar på den och utbrister: - Titta! Jag har gjort potatismos! Jag älskar henne.

Hemlagad mat? Hej. Det var länge sen. Även om du är rätt pestig att ha att göra med nu för tiden, du tar ju till exempel minst dubbelt så lång tid att laga med två arvsmassor i hälarna och du blir rätt fantasilös ibland, också till följd av envisa små familjemedlemmar, så har du ändå varit saknad. Under semestern har du fått stå tillbaka för alldeles för mycket takeaway men nu är jag så evinnerligt less på pizza/kebab/indiskt/thai/hamburgare/sallad/tunnbrödsrulle att jag hellre vill svälta än att äta det igen på ett tag. En pestopanna serverad med pasta och grönsallad känns som rena lyxen. Så tack för besöket, jag är så nöjd över att vi ska umgås regelbundet nu igen.

Trots att Pyret är inne i någon fas som gör henne rätt gratis emellanåt så bestämde vi oss för en favorit i repris idag. BAMSE!! Vi hade rabatt på inträdet, Pyret är inte gratis längre nästa år, det skulle vara sol och uppehåll, resten av helgerna i augusti har vi svårt att komma iväg. Så. Det visade sig vara ett bra beslut, det var nämligen inte alls så mycket folk som det brukar. Att det fanns plats till att se Bamse-föreställningen och det var korta köer till åkattraktionerna i Bamses värld var rätt skönt, om man säger så. Förra gången vi var där så var Bamses båt trasig så Pyret var rätt taggad på att åka den idag. Jag trodde hon skulle banga när vi kom närmre och hon såg hur den var, jag ville att hon skulle banga, men icke. Så vi åkte upp och ner, fram och tillbaka, sida till sida, jag höll god min men ville helst kliva av. Först vid läggdags avslöjade hon att båten var " jätteläskig ". Så vi var lika bra skådisar båda två tydligen. Den här gången var Pyret sugen

Nej. Inte. Jag vill inte. Du får inte. Det går inte. Jag kan inte. Inte så. Inte nu. Ungefär så är det just nu, kombinerat med en väl utvecklad strategi för att förhala alla situationer samt selektiv hörsel. Jag kan väl påstå att Pyret testar vårt tålamod en aning för tillfället. Polarn passar på att glänsa genom att vara über-charmig och på ett makalöst gott humör. Hon skrattar, busar, flirtar, dansar, pratar och springer sig genom det världskrig som pågår vid sidan av. Jodå, ett makalöst humör och bestämda åsikter finns där också men i en mikroskopisk mängd i jämförelse. Dessutom har hon lyckats kissa på pottan flera gånger, det lilla livet. Vi kan säga att det är lite av motpolernas högkvarter här hemma just nu.

Jag och Polarn hade en eftermiddag för oss själva idag. Det märks att både hon och Pyret behöver få vara ensamma med sina päron emellanåt, de blir så annorlunda när de är soloartister.  Till skillnad från sin syster så är inte Polarn så mycket för att " göra " saker, hon kan pilla lite på något pussel, peta på lego, plocka i deras spis, köra lite bil, bära runt på prylar, men hon ledsnar fort. Det hon helst " gör " är att jaga/bli jagad, dansa till någon hipp musik (idag poppade vi loss till Louise Hoffstens gamla pärlor i Rythm and blonde), eller hjälper till med hushållet som tvätt, disk, städning och matlagning. Men allra helst vill hon gosa. Hon vill bli buren, kramad och klappad. Så tro't eller ej, vi (som i hon och jag ) spenderade en hel timme med att bara ligga i sängen och gosa. Jag. Fast det fanns en massa att ta tag i här hemma. Visserligen medan tvättmaskinen surrade, men ändå. Efter mysstunden fick jag helt värdelös "hjälp" med att hän

Det är så underbart charmigt att efter godnattsagan och dagens " Vad har varit roligast idag? " höra pyret säga: - Jag vill inte vila sova. Sen säger hon det en gång till. Sen blundar hon. Sen sover hon. En två timmars lekträff kan väl ta kål på den bästa liksom. Tyvärr är jag lika mör jag eftersom de minsta barnen; Polarn och en tjej i samma ålder, bestämde sig för att det roligaste på planeten var att jag och den andra mamman skulle lyfta dem i armarna medan de hoppade. Pyret tyckte snart att så ville hon också göra. Som tur var fortsatte den största tjejen att leka med spisen. Vem behöver gå på gym när man ska roa och trösta 10-11-12 kilos barn, kan man undra. Vi som tänkte att de fyra brudarna kunde röja medan vi drack kaffe. Ha. Haha. Hahahahahaha.

Det var soligt och varmt idag. Jag och barnen var lediga idag. Mammakompisen och barn var lediga idag. Vilken osannolikt bra kombination. Vi lekte sommar och hängde i en lekpark i flera timmar och gick sen hem till dem och drack kaffe (vuxna) och hoppade i studsmattan (inte vuxna).   Så är livet nu för tiden. Man är överlycklig för att man känner supersköna människor som kan hjälpa till att göra ungarna så trötta att de blir gnälliga och gråtfärdiga timmen innan läggdags. Man är också plötsligt överlycklig över att ha en dag där man slipper ta sig någonstans som inte ligger på gångavstånd eftersom man ska lyckas med det halvt omöjliga projektet att förflytta två bläckfiskar på speed utan att de, eller en själv, bryter ihop. Saker man inte visste innan man blev förälder liksom.

Jag fick höra på jobbet idag att jag var yngst. Bland personalens timanställda var jag yngst. Det är ju inte så illa att höra när man är 40.

Våra pyttebebisar som vi fick igår, de som vi ännu inte helt vant oss vid att ha fått, går och blir stora utan att vi märker det. Polarn har den senaste tiden orsakat världskrig med sin syster genom att klättra upp på hennes höga barnstol vid matbordet. Att avlägsna henne för att sätta henne i den vanliga matstolen har lett till ungefär lika stora utbrott från henne som de utbrott hon utlöst från sin syster när hon rörde stolen. Nu ledsnade vi på att höra Uuuuuaaaaaaa!!! kombinerat med Det är min stol!!! så vi drog iväg och köpte en likadan till lillskiten. Samtidigt köpte vi en sådan där kant att fästa på barnsängen som hindrar de rörliga små liven från att trilla ur, eftersom vi bestämt oss för att ta bort spjälsidan på hennes säng. Stora tjejen liksom. För att inhandla nämnda saker fick vi göra en utflykt till det stora varuhuset. Som de senaste dagarna fick Pyret vara utan blöja och det gick utmärkt. Det tar ett tag att vänja sig vid att vara på ständig toa-vakt, speciellt efter

När jag som vanligt frågar Pyret vad som varit roligast idag svarar hon först att krama Bianka på stora båten, så jag säger att det var kul men hände ju för flera dagar sedan. Då säger hon att fiskarna var roligast, vi var på Aquaria, och den blå fisken Doris var finast. Men jag har märkt att de där stunderna med ett litet samtal kring dagens bästa också får henne att prata om det som inte var så bra. Häromdagen var det inte roligt alls att bränna sig på brännässla och hon kan ta upp att det har hänt något tråkigt i förskolan. Idag sa hon plötsligt att när vi är där det finns många andra mammor och pappor blir hon lite rädd när hon inte ser sin mamma. Efter att jag i smyg fått hjärtstillestånd i mammahjärtat av den rädsla och smärta jag hör i hennes röst talar jag om att vi ser var hon är så hon behöver inte vara rädd. Jag passar på att tala om att om hon inte ser oss och vi inte kommer när hon ropar så kan hon be någon annans mamma och pappa om hjälp. Det verkade lugna henne lite. M

Den lilla avstickaren i skogen igår för att plocka blåbär hade sitt pris. Jag har aldrig haft några större bekymmer med myggor tidigare men de var uppenbarligen i någon slags "Blåbärens väktare" sinnesstämning igår. Två bett i ansiktet. Fyra på höger arm. Fem på vänster.  Ett av dem kliar så jag är fullständigt på det klara med att jag kommer avlida snart, eller så kändes det när jag vaknade av lidandet vid 3 rycket. Fast å andra sidan har barnen ätit tungorna blå och jag gjorde en gudomlig smulpaj idag. Det kan möjligtvis göra det värt besväret men jag har inte bestämt mig än.