attvarabob

Inte nog med att den första tanden har brutit igenom, det lilla livet kan sitta själv också. (Jo, hon kantrar fortfarande ibland.)

Är du anorektiker? Benrangel . Men äter du ingenting? Du är smal så det är lite äckligt. Hela uppväxten och långt in i vuxenlivet fick jag höra skamlösa kommentarer om kroppen min. Dessa ständiga åsikter om hur jag borde äta mer och ständiga granskningen när jag åt. Första pojkvännens nedlåtande ord. Glåpord och hån. Så slutade jag lyssna, sa ifrån, började träna, lät kroppen bli några år äldre, fick ett utomkvedshavandeskap och några kilon kom. Jag blev bekvämare med min kropp. Men som för alla som blir utsatta för andras kritiska ord under så långt tid så sitter ärren kvar. Under ett besök på Rehab för att hälsa på svärmor skulle jag roa ett rastlöst Pyre och ställde henne på patientvågen. Jag ställde mig själv där också, dumma mig, innan dess hade jag kunnat lura mig själv att vågen hemma var felkalibrerad, att den där nålen som darrade på 60-strecket inte gick att tro på. Senast jag vägde så här lite var när de där dumma sakerna sades om min kropp, den som så många ansåg sig

Jag läser i andra bloggar inlägg där det skrivs lite humoristiskt och gulligt om när bebisen håller mamman vaken mitt i natten. Jag ser ingenting roligt alls i det, jag har nog aldrig så lätt för att hålla mig för skratt faktiskt, och något mer ogulligt har jag nog inte sett. Istället flyger fula ord och tomma hot genom hemmet när Polarn klockan 3 ligger och jollrar, sparkar och krafsar. Sedan juli har jag fått sova 3 timmar i följd en handfull gånger, annars har två timmar åt gången gällt. Det är inte alls charmigt. Tröttheten under dagen kan jag ta, det är mest jobbigt och gör mig korkad och osocial, men där mitt i natten när jag blir väckt för hundrade gången och sömnbehovet känns enormt blir jag fullkomligen desperat. Sova. Jag vill bara sova. Inte en timme hit eller dit, eller till ljudet av Polarns protester av att herr B.o.B. tar henne, utan sova djupt 4 eller 5 timmar i sträck. Så när jag läser de roliga och kärleksfulla inläggen om sömnlösa bebisar tar jag en kopp kaffe til

Idag firade vi Polarns halva födelsedag, 6 månader. Polarn. Hon som blir lugn och glad av att jag "sjunger" Raindrops are fallin on my head fast jag inte riktigt kan texten. Hon som somnar utan att man vaggar eller buffar. Hon som är så mammig att hon ibland går i tusen bitar om jag så bara vänder ryggen till. Hon som inte automatiskt somnar i vagn eller bil. Hon som tycker att syrran är den skönaste personen på planeten. Hon som har bestämt sig för att sättas i vagn är som att bli dömd till piskrapp. Hon som tycker att hon har sovit färdigt mellan klockan 4 och 5 på morgonen. Hon som njuter som en katt om man stryker henne över huvudet. Hon som dreglar som om hon hyste Niagarafallet i sin mun. Hon som slåss som Kungen av Kungsan om man försöker torka hennes näsa eller ta bort en snorkråka. Hon som är så duktig på att klappa katten redan. Hon som njuter kopiöst av all uppmärksamhet hon får av Pyrets förskolekompisar. Hon. Ett halvt år. Idag. Må våra kommande 6

...inte som jag gör. Det måste bli förvirrat för Pyret nu för tiden. Jag går och bär på Polarn för att hon skriker men Pyret får höra att hon inte ska skrika och att jag inte kan bära henne. Måste kännas taskigt att syrran blir belönad med att mamma bär runt på henne när hon skriker medan Pyret får tillsägning när hon skriker och får höra att hon minsann kan gå själv. Polarn sparkar av sig sina strumpor på tre röda så mamsen tar av dom när vi kommer hem, fast Pyret får höra att golven är kalla och hon ska låta bli att ta av sig sina strumpor. Pyret får höra att hon inte ska knacka gaffeln i bordet men Polarn sitter och bankar bitringen i bordet utan anmärkning. Polarn dreglar ner hela hemmet konstant och saliven flyger när hon skrattar men Pyret får veta att det inte är bra att spotta. Det är inte lätt att ha syskon och det är inte lätt som förälder att vara konsekvent.

Gott och blandat i nyhetsflödet: Polarn kan nästan sitta själv, det är dock varning för att hon kantrar efter en stund. Hon har också börjat få ihop armar och ben så att hon kommer upp på alla fyra där hon sen står och svajar innan hon vågar sig på ett försök att ta sig framåt. Sen drattar hon på näsan. Allt drattande tar hon med relativt gott mod. Jag har varit på bvc och blivit lyssnad på, bekräftad, fått lite goda råd och tough love. Polarn fick en godkänt stämpel i rumpan. Jag var inne på H&M för att köpa vantar till Pyret och var dum nog att gå runt bland damkläderna, efter att Pyret själv valt ut en mössa. Jag ville köpa mig en helt ny garderob, typ halva avdelningen i alla fall,  men gjorde det inte. Istället blev jag bara deppig av att inte veta vilken storlek jag har eller om det är någon vits att köpa kläder som passar. För de där kilona som fortfarande tickar nedåt långt från f.b. vikten (före barn) vet jag ju inte om de kommer tillbaka. Men höstmodet är ruskigt fint

Jag vet att du är rätt ny på jorden fortfarande och därför inte har riktigt bra koll på hur saker fungerar. Så jag tänkte att vi skulle prata sömn idag. Sover gör man på kvällen och natten, om man dessutom är så liten som du kan det vara en god idé att sova lite grann under dagen också, för att orka med liksom. Du har kört en taktik där du somnar vid klockan 19-19:30, det är bra, vaknar vi 22 för lite nattmål och det är helt okej men sen går det utför. Vakna igen klockan 23 och vilja ha mat, än en gång vid midnatt för mer käk, vakna klockan 2, äta, och vara vaken till 3 och sen tycka att det är God morgon klockan 5  är  inte  okej . Att sen somna i en halvtimme när vi går och lämnar Pyret vid 9 och slockna i 30-45 minuter runt lunch i tron om att det är allt du behöver fram till läggdags - h a  h a  h a - tillåt mig skratta åt din ungdomliga naivitet. Det kan väl hända att jag gissar att din okunskap kring vikten vid en god sömn är en bidragande faktor till ditt krävande humör.

Jag fick en present av min mor och grät en skvätt, för omtanke leder till det just nu.

Jag tänkte försöka skriva något positivt idag men det är svårt när jag sitter med allt jag någonsin önskat mig, samtidigt som det känns som att jag håller på att förlora det som betyder något.

Mamma bäja Pyret. Det hör jag hundra gånger om när jag är ensam med Pyret och Polarn. Mamma kan inte bära dig för jag måste bära Polarn. Får jag svara hundra gånger om medan Pyret gråter. Av frustration, sorg och desperation sätter jag ner Polarn någonstans när Pyret till slut storgråtande säger: Polarn sitta där . Mamma bäja Pyret. Vilket bara leder till att Polarn börjar gråta allt mer hysteriskt. Båda vill bli burna och båda skriker och gråter när de inte får bli det. All matlagning, alla blöjbyten, all amning, alla toalettbesök och all påklädning sker till ljudet av gråt och besvikelse. Sen kommer herr B.o.B. hem. Jag får ta hand om Polarn, eftersom hon vägrar vara med sin far i mer än några minuter, medan han ägnar sig åt Pyret. Hon blir buren, kramad, får all uppmärksamhet i världen och från hennes rum hörs ett klingande skratt, precis som hon förtjänar. Men jag får aldrig vara den som ger henne det längre. Jag får inte göra att hon skrattar tills hon kiknar, jag får inte

...jag vet. Men jag är så trött nu, så sliten, så anti. Jag är så fysiskt trött och sliten att jag trampar snett, tappar, fumlar, tappar ord och hela huvudet känns som om hjärnan badar i gröt. Jag är så sliten av att den där " Att-göra-listan " bara blir längre trots ständiga insatser varenda sekund av barnfri möjlighet. Jag är så sliten av att vara på jobbet 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan utan assistans. Jag är så anti allt de dagliga sysslorna innebär, jag längtar efter att få göra något kul, trevligt och lustfyllt, jag längtar efter att glädjas och njuta. Det är inte heller någon tröst att tänka att Polarns klistra-fast-sig-vid-mamma-fas går över för med andra barnet vet man ju att det bara är en vilostund innan nästa fas drar igång, och nästa, och nästa. Eller så får Pyret någon fas. Det är tjatigt, jag vet, men jag gråter en skvätt och erkänner mig besegrad.

Ni vet de där cellerna i Fångarna på fortet ? Programledaren vänder på uret och skickar in deltagaren som ska hinna utföra någon knepig fysisk och/eller psykiskt krävande uppgift innan tiden går ut. That's livet med Polarn. Hon vill fortfarande att jag bär runt på henne överallt annars får hon ett hysteriskt anfall och jag har utvecklat svår allergi mot bebisskrik. Så allt måste försöka utföras med en hand och tung bebis på andra armen. Det är en kamp mot tiden och mjölksyran. Det som inte går att göra med en hand ska utföras så snabbt som möjligt, innanhonblirhysterisk tidsramen gäller. Just satt dig ner med den där lunchen du lyckats knåpa ihop med en hand och är så trött i bebisbärar armen att den skakar och upptäcker att du glömt skeden? Antingen lägger du bebis på golvet och springer ut i köket till ljudet av stegrande skrik eller så får du lyfta upp Heffaklumpen och bära med dig henne. Behöver du gå på toaletten? Koka kaffe? Klä på dig? Laga mat? Ta hand om storasys

När man själv och andra är bra på att få en att känna sig grinig, gnällig och sur så är det väldigt skönt att få prata av sig. Att få prata med någon som vet, förstår och känner igen sig. Det där gnället blir liksom normalt, ja rentav nyttigt, och bara så där så känner man sig som en riktigt vettig människa igen. Det är tur att det finns likasinnade och att man har haft turen att träffa på några av dom.

Lite höstiga fynd till Pyret, till de dagar hon inte ska skita ner sig i total lycka på förskolan. För ett mått på hur roligt hon haft där är just hur skitigt hon har hunnit bli; mycket sand, målarfärg och mat betyder en full-fart-dag. När hon är ledig kanske hon kan få vara fin i kappa från Baby Gap med rosa skor till. 120 respektive 50 pix på Emmaus. I love it.

Valet är en ryslig rysare. Valvakor på tv är rysligt tråkiga. Men valt har jag självklart gjort, för har man inte använt sitt röstkort och rätten att välja så får man inte varken hylla eller gnälla över någon politik över huvud taget de närmaste fyra åren. De vet väl alla? Eller så borde det i alla fall vara.

Välling gjorde susen. Polarn har fått någorlunda ordning på sömnen igen, hon somnar efter flaskan vid 19, matas innan jag somnar innan 22 och vaknar sen vid 1 och 3 för påfyllning. Fast sen tycker den lilla matronan att 5 är en bra godmorgon tid. Det tycker inte jag. Eller mitt redan uttömda sovkonto. Den där klängiga bära runt på fasen är still gåing strong. Hon har någon 5 minuters regel som gör att matstol, babysitter, gåstol, leksaker eller kravla runt på golvet är jätteroligt i just 5 minuter innan hon skriker och vill upp i famnen igen. I famnen tycker hon att det är superkul att stå upp och hoppa och kränga hitan och ditan. Det tycker inte jag. Eller mina överarbetade hand- och armmuskler. Mammigheten vill inte ge sig. Hon kan vara i herr B.o.B.s famn en stund om vi är ute och hon har en miljard prylar att titta på men inte annars. Om herr B.o.B. tar hand om henne när vi är ute så får jag ta hand om den andra studsbollen vi avlat fram. Det tycker både jag och studsbollen är ro

Det har ju sedan start varit lite av en utmaning att lyckas lämna hemmet tillsammans med Pyret. Förutom vilda protester mot typ allt som ingår i processen att gå utanför dörren så har hon sedan en tid tillbaka varit ytters bestämd angående vilken klädsel som gäller. Det blir lätt den där jackan som är för liten och skorna som inte passar vädret för att jag inte orkar med ytterligare ett episkt utbrott över något som inte kommer skada ungen på något vis. Idag kom det jag bara väntat på sen hon fick den i julklapp; Vajnejn me . Så, okej då, vagnen fick väl följa med till lekplatsen då och hon körde den, med viss fara för sig själv och andra på gångvägen, hela vägen dit och nästan hela vägen hem. Och bollen fick följa med. Och bandy-bollen. Och gammelfasters filt. Och hinken skulle köras i vajnejn . Jag anar liksom att problemet inte kommer bli att hon vill ta med vajnejn utan att hon vill ta med sig alla sina ägodelar i den också. Tills den är så överbelastad att den knappt rull

Tack Greken.

När man får barn får man ju " goda råd " och " goda rådet " nr 1 är: Sov när bebisen sover. Det rådet är värdelöst för att: 1. Bebisar sover inte alltid så mycket dagtid som ryktet gör gällande, jag har fått två exemplar som från start har tyckt att sömn är överreklamerat. Det senaste sover en stund i vagnen när vi lämnar Pyret på förskolan och jag misstänker att det skulle viskas lite om jag lägger mig mitt på gångvägen för en powernap. Senare, sådär vid lunch, tar hon en ny siesta på dryga timmen och efter timmar av bära, släpa, lyfta och leka enarmad bandit så utnyttjar jag den tiden till att: äta, gå på toaletten, förbereda middag och om tid finns över; dricka en kopp kaffe och läsa en tidning. 2. Det fungerar bara om du har ett barn, annars är chansen att båda sussar gott samtidigt dagtid 1 på 100. 3. Du ska kunna somna dagtid, på beställning, trots att du inte har en aning om hur länge du får sova, det är ljust ute och en massa ljud utanför. Vissa råd

Kanske kan det vara så att man börjar bli vuxen ändå, eftersom den här inflyttningspresenten från mina föräldrar är min nya käraste ägodel.

Polarn har tagit titeln som mammigaste bebisen på planeten och skriker tills hon kräks om hon avlägsnas från famnen i mer än fem minuter. Pyret har efter en dag på förskolan ett stortbkram- och lekbehov och yttrar meningarna Mamma bäja och Mamma kom i stort sett nonstop  från klockan 15 tills hennes far kliver genom dörren typ 18:30. Det är liksom inte 1 + 1 = 2 Det är mjölksyra i armarna, sorg, frustration och det -på riktigt- ringer i mina öron. Jag saknar att få umgås med Pyret, ägna mig helt åt henne ett slag och krama henne utan att göra det till ljudet av Polarns gråt. Jag saknar att få känna mig stark, utvilad och tillräcklig. Jag saknar mjölkchoklad, en avancerat lagad middag och långa frukostar. Jag saknar att känna mig som en bra mamma. Inte kan jag säga att det blev en tvåbarns-chock, för jag hade väntat mig kaos och kalabalik, men det går inte att veta hur stressnivån i den soppan känns förrän man sitter i den antar jag. Oboy vad jag sitter i den nu.

Idag var en sån där dag när jag kände mig lite less på tillvaron. Less på att var och varannan dag ägna mest tid till att plocka, städa, diska, tvätta, mata, laga mat, klä på, torka, byta blöja, fixa kattlåda, handla mat, vattna blommor, rulla barnvagn, ordna, fixa och dona. Sånt som alla måste göra men inte som enda uppgift. Så jag struntade i allt det och åkte in till Hufvudstaden för att istället umgås med en vacker, trevlig mamma med huvudet på skaft och hjärtat på rätt ställe. Vi rullade i och för sig barnvagn, matade och bytte blöjor men åt också en god lunch och fick en pratstund. Det borde göra susen tänkte jag, "pigg" (allt är relativt) och glad. Väl hemma var Pyret på dåligt humör för att Polarn blir så attans avis runt henne och skriker tills hon kräks om jag lägger henne ifrån mig, vilket gör att Pyret inte får kramas, klänga och leka så mycket med sin mamma som hon önskar. Så jag fick laga mat, servera mat, lägga pussel, hämta bollar, kramas, laga leksaker,

Möt Pyrets nya bff, jalljen.  Jalljen följer med till middagsbordet och får smaka av maten, Jalljen får sitta i soffan och titta på Disney Jr, Jalljen får läsa böcker i Pyrets myshörna, Jalljen får sitta vid Pyrets lekbord och "äta", Jalljen får hjälp av Pyret att ta på sig pyjamas men Jalljen får inte tvätta händerna och bada, säger mamma. På förskolan har hon fastnat totalt för den äldre flickan som tog hand om henne första dagen, så bara hon får hjälpa Pyret till lunch, lägga henne vid sovstunden och hålla handen på gården. Lilla fröken har börjat bli självständig när hon inte är på förskolan, puttar bort sina föräldrar med ett "mamma/pappa där" när vi ska hjälpa till.  Fasen för det här har börjat: Hon vill allt oftare sitta på pottan och hon behöver bara nämna saken så upphör allt i hopp om att något ska hända så att potträningen ska gå framåt. Polarn har fått smaka banan, potatis, ärtor och morötter i sin smakisnapp. Allt har gått hem, hon blir alldele

Det skulle pratas om hur inte alla upplever den där underbara bebisbubblan och hur det var okej och jag kände att det var väl bra. Fast självklart blev det då prat om förlossningsdepression och hur det aldrig varit några problem att älska sina barn. Att förlossningsdepression finns och är ett allvarligt och jobbigt problem kanske behöver påpekas och lyftas fram fortfarande eftersom alla psykiska besvär fortfarande är lite skämmiga men samtidigt saknar jag lite nyanser när man pratar om bebisbubblan. Jag känner att det liksom nästan måste skyllas på något om man inte upplever total lycka och harmoni den första tiden med sitt barn, som att om man inte går på moln så är det depression, måste vara depression, sök hjälp på en gång för hur kan man inte vara lycklig. Jag känner också att jag själv har liksom ursäktat mig med att mina barn har varit så galet skrikiga och klängiga. Är det verkligen inte okej att tycka att det är kämpigt om man har ett barn som bara skriker lite och ibland, so

Nu får man ju inte berätta det här för herr B.o.B., för jag vill inte förlora min julbonus, men kvällen, natten och dagen med brudarna gick kanon. Facit: Polarn somnade typ 19:30, sov till typ midnatt, fick mat, ny blöja, somnade om, sov till typ 4:00, hade svårt att somna om men somnade bredvid mig vid 5 och vaknade sen inte förrän 6. Tack gode gud för välling, hoppas jag så att den där natterrorn hon pysslat med är över. Pyret somnade typ 18:30, pep lite vid midnatt när Polarn fick mat, fick ny blöja, pep lite vid 4 när Polarn gnällde men vaknade inte förrän vid 6. Så här mycket har jag inte sovit på över en månad. Frukosten var ett under av leenden och skratt och Pyret hade skoj med sin bff under dagen så jag behövde inte ens underhålla henne då, sen slocknade hon och vaknade inte förrän herr B.o.B. kommit hem. Ändå är jag tröttare än jag varit på år och dar. Märkligt. Så jag förtjänar nog min julbonus trots att det var rena semestern att dubbeljobba när maken var borta.

Jag väntar på natten. Eller rättare sagt; jag väntar på gryningen. Det är första natten ensam med barnen. Oh My God. Pyret förberedde sig genom att hålla sig vaken hela dagen och sen nicka till i soffan redan vid halv sex. Lite byte till pyjamas, en flaska välling och en gnällig syster löste dock problemet och läggningen tog sedan en halvtimme fylld av läsa saga, pilla öra, hålla handen och försöka få syster tyst och lugn med amning. För att kanske, möjligtvis, med lite tur, få åtminstone några timmars sömn inhandlades mjölkfri välling till Polarn. Hon är inte 6 månader än men sömnen är så vansinnigt rastlös att jag tänkte utnyttja rådet vi fick till Pyret; en mätt mage sover bättre. Visserligen vaknar hon bara varannan timme och vill äta nu, fast det känns väldigt lite som en förbättring om man jämför med det tidigare en till två gånger per natt. Å trot om man vill; hon åt. Välling. I flaska. Om det gör att hon sover bättre eller får magknip får tiden utvisa. Om jag överlever

Åh! Jag vill ha!  Finns det en kruka med guld vid slutet också?

...får jag behålla honom då? Vid varje lämning och hämtning på förskolan den här veckan har en liten pojke med de största ögonen man någonsin sett kommit fram till mig. Han ställer sig tätt intill, tittar upp med en perfekt imitation av ledsen hund och säger Mamma ? Alltså jag bara dör. Jag får stå emot varje sekund att inte ta honom under armen och ta med honom hem. Utseendemässigt skulle han lätt kunna passera för Pyret och Polarns brorsa, vilket säkert bidrar till att hjärtat blöder, så jag kanske ska trycka ner honom i vagnen på måndag och springa fort. Kanske märker ingen något.

Känslan av att titta ut genom fönstret och se en hel drös med poliser, avspärrningar och stängda dörrar för att Jimmie Åkesson ska komma och sprida det hatet Sverigedemokraterna kallar politik. Det är, som Pyret skulle säga, inte bra.

Det har väl hänt att jag har gnällt lite över att jag inte hinner eller orkar titta på tv längre. Så där att jag har saknat att glo på dumburken på kvällen som ett sätt att koppla av efter en lång, eller kort, dag. Jag gillar att titta på tv, tv är kul, tv är intressant, tv är underhållande. Fast nu när det väl finns tid eller ork att glo så finns det ing-en-ting att se. Nada. Nothing. Noll. Trots superduper många kanaler. Jag inser att det inte är utbudet som förändrats utan kvalitetskravet. Om jag har en timme över till att göra ingenting så ska det vara väldigt bra ingenting och det finns tydligen inte på tv har jag märkt. Att få barn vänder verkligen upp och ner på tillvaron. Och förstör många nöjen. Vad ska jag nu göra med all tid jag inte har.

Efter Pyrets ankomst upptäckte jag att någon hade snott min röv. Jag hade fel. Nu har någon snott den. Den är så borta att det inte finns något som håller byxor uppe längre och jag måste dra i dom vart tredje steg jag tar för att de inte ska hamna runt fotknölarna. Det är visst inte socialt acceptabelt att gå med rumpan bar, även om Pyret skulle vilja att det var så. Efter Pyret var ju mitt hår på rymmen också. Så där som för alla, mer eller mindre, efter en graviditet. Jag minns att jag tänkte efter ett tag att om jag inte slutar tappa hår snart så kommer jag inte ha något kvar. Det var lagom då jag slutade tappa hår. Nu tänker jag att om jag inte slutar tappa hår snart kommer jag inte ha något kvar, alltså borde jag sluta tappa hår snart. Eller? Det sista som är puts väck efter den här dna-massans ankomst, liksom efter den förra men i större skala, är minnet. Jag lever i en antecknings tillvaro. Jag antecknar i almanackor, i mobilen och på lappar, ändå lyckas jag glömma saker.

Två sovrum och ena hallen har fått nytt golv. Yey. Bara en hall kvar. Så vi kunde flytta tillbaka möblerna. Igen. Nu väntar vi på att målarna ska höra av sig för att måla och tapetsera vartenda litet hörn, så att vi kan flytta runt lite möbler igen. Alltså det kommer bli så rackarns fräscht när det är klart, typ så att jag nyper mig själv, men det börjar bli lite segt att bo i kappsäck och vrida och vända på möblemanget titt som tätt. Det skulle vara skönt att kunna vrida fram klockan lite nu känner jag och börja njuta och bo in sig ordentligt.