Nära skjuter ingen hare.

Det skulle pratas om hur inte alla upplever den där underbara bebisbubblan och hur det var okej och jag kände att det var väl bra. Fast självklart blev det då prat om förlossningsdepression och hur det aldrig varit några problem att älska sina barn.
Att förlossningsdepression finns och är ett allvarligt och jobbigt problem kanske behöver påpekas och lyftas fram fortfarande eftersom alla psykiska besvär fortfarande är lite skämmiga men samtidigt saknar jag lite nyanser när man pratar om bebisbubblan. Jag känner att det liksom nästan måste skyllas på något om man inte upplever total lycka och harmoni den första tiden med sitt barn, som att om man inte går på moln så är det depression, måste vara depression, sök hjälp på en gång för hur kan man inte vara lycklig. Jag känner också att jag själv har liksom ursäktat mig med att mina barn har varit så galet skrikiga och klängiga.
Är det verkligen inte okej att tycka att det är kämpigt om man har ett barn som bara skriker lite och ibland, som trivs hos andra så att man får avlastning, som sover och äter gott, skulle jag ha tyckt att tillvaron var ljus och harmonisk om jag hade fått sådana barn?
Kan det inte få vara kämpigt utan att vara depression, att man har allt i kemisk balans i kroppen men bara tycker att det är jobbigt? För jobbigt är väl inte depression?

Att hela kroppen förändras hitan och ditan, helt bortom ens kontroll, den blir sliten, vek, i dålig kondition och kasst rustad för att hantera den extra bördan.
Att få en varelse som skriker, mycket eller lite, utan att man vet varför eller kan få den att sluta.
Att det lämpas över goda råd, förväntningar, information, och bannor i snabbare takt än man hänger med.
Att vara så behövd.
Att man ska lära sig tusen nya saker på nolltid.
Att bli isolerad och begränsad från omvärlden.
Att det förväntas att man ska älska en total främling avgrundsdjupt.
Att man ska vara ett under av tålamod, ork och harmoni dagarna i ända.
Att man förväntas vara lycklig hela dagarna.

Allt ska kännas värt det för att man har fått ett barn. Om det inte alltid känns värt det så har man antingen kommit ifrån sin naturliga roll som mor och är egoistisk, eller så är det något fysiskt fel, för det kan väl inte vara så svårt med alla de där förväntningarna, måstena och omställningarna?

När det ska pratas om att den första tiden som mamma kanske inte är någon fluffig bubbla, kan man inte prata ärligt då? Utan ursäkter och att försöka skämta bort det?
Det är en tuff omställning som tar tid, lite tid för en del, längre tid för andra, allt beroende på sisådär en miljard olika parametrar. Bara så.