attvarabob

Herr B.o.B. tycker att det är jobbigt med rosa. Vi fick en tjej. Jag tror att han får vänja sig. Presenterna är väldigt mycket rosa och själv köper jag sånt här.

Med det rådande vädret har vi kunnat sätta Emmaljunga barnvagnen ordentligt på prov. Den är med beröm godkänd. Snövallar. Inga problem. Snömodd. Inga problem. Is som gjort gatorna till kullersten.  Inga problem. Den bara rullar fram, lätt och smidigt. Mina långa ben kan sträcka ut sig ordentligt när jag går. Lastkorgen under rymmer ordentligt med saker utan att haverera. Pyret sover som en stock i den. Vi är alltså nöjda med vårt val. Eller val förresten, vårt billiga "den-duger-säkert" Blocket-fynd.

Magikern John Houdi gästade Nyhetsmorgon och fick frågan om han trodde att det fanns magi på riktigt. Han svarade nej, för att världen var tillräckligt fantastiskt ändå. Typ. Var inte det fint sagt? Jag som brukar förklara att jag inte tror på spöken, gudar, väsen, healing, spåtanter eller annat övernaturligt för att jag är en torr och trist vetenskapstroende. Nu har jag något bättre att svara. Jag tror inte på sånt för att jag tycker att världen är tillräckligt fantastisk som den är. Det som går att förklara är så otroligt att jag inte behöver tro på sånt som inte finns. Är inte det en vacker kärleksförklaring till den värld vi lever i?

Jag är hennes mamma. Inte matte. Jeeesees, hur svårt ska det vara. Måste lära mig det nu.

I badrummet hänger det numer tre badlakan. Det är så vansinnigt konstigt. Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan man har vant sig vid att det är på riktigt. Det är inte längre vad vi drömde om, väntade på, fantiserade om, hoppades på, det är alldeles på riktigt. I hallen står en barnvagn. Det finns små kläder i byrån. Inte i väntan på något, utan till någon. Det är omöjligt att sätta ord på känslan av att ha en ny permanent medlem av familjen. Vi är inte längre två, vi är tre. För alltid kommer vi att vara fler. En människa i litet format, med egen vilja och personlighet, har flyttat in för att dela vår vardag. Det är ju jättekonstigt. Underbart. Men jättekonstigt. De många månaderna med livet i magen är över, fast de kändes så oändliga, nu börjar det riktiga oändliga livet tillsammans. På riktigt.

Att bada utan skrik, bara med stora ögon och antydan till ett leende. Det känns som ett gigantiskt framsteg med fröken skrik och panik.  Och så mycket roligare för herr och fru B.o.B.

Jag visste redan innan pyret kom att småbarnsföräldrar blir överrösta med goda råd. Men jag visste inte precis hur mycket goda råd. Och tips. Och erfarenhet. Och åsikter. För att toppa detta så säger alla emot varandra. Gör si, gör så. Ditten och datten. Hitan och ditan. Man blir lite tokig. Vi har ingen erfarenhet av små människor, så inte vet vi allt, men det är trots den korta tiden vi som har mest erfarenhet av just vår lilla människa. För dom är inte stöpta i samma form allihop. Vi har intensivstuderat pyret dygnet runt i sjutton dagar och har hunnit prova en massa saker under den tiden. Vi börjar få lite koll på vad vår lilla människa gillar, ogillar, trivs med, har för vanor, menar med sina skrik och säger med sina miner. Det går rätt fort att få " Det känns som ..." känslan. Visst menar alla väl, vill hjälpa till och göra vår tillvaro lite lättare mitt i det kaos som infinner sig med en ny familjemedlem. Men i slutändan måste vi välja och vraka bland al

I Kina har man infört en lag som säger att man måste besöka sina gamla föräldrar regelbundet, annars kan man bli åtalad. Ja, jag kan se problem med det. Skittaskiga föräldrar kanske ska undantas. Inte vet man vad som händer med de barnlösa heller. Men efter arbete i äldrevården där man ser de gamla sitta ensamma vardag som helgdag, inga besök ens på julafton eller födelsedagar, närmast anhöriga som dyker upp först vid dödsbädden, så känns lagen som en god tanke.

Bröstmjölk är ju ett riktigt mirakel. Då pratar jag inte om det helt galna i att man plötsligt producerar mat till en hel mini-me med sin egen kropp. Eller att man får inbyggda funktioner som att pyrets skrik gör att mjölken börjar rinna. Nej, jag pratar om allt den är bra för, utöver näringsfunktionen. Såriga bröstvårtor? Smörj in med bröstmjölk. Fukteksem på barnet? Smörj in med bröstmjölk. Skorv på barnet? Småsår, plitor, torr hud? Allt blir bättre av bröstmjölk. Det är konstigt att skönhetsindustrin inte är informerad om detta, för när man får barn hör man inget annat. Alla krämer, oljor, salvor och serum borde ju vara baserade på detta mirakelmedel. Själv går man runt och läcker dessa värdefulla droppar dygnet runt, som en vandrande guldgruva.

Just idag känner jag att jag är rätt färdig med att ha ont. Jag tycker att jag har varit tålmodig, men nu orkar jag inte vänta så mycket längre. Jag vill kunna gå och stå i mer än fem minuter nu. Skulle man inte kunna få som man vill?

Ännu en natt av skrik. Lilla pyret sov mellan klockan 23-00, 4-5 och 6-7. Resten av tiden ägnades åt hjärtskärande skrik. Detta efter en dag av lite sömn och mycket gråt. Hur orkar hon? Idag är det telefontid med amningsmottagningen och ett besök på BVC, kanske kan vi få höra något annat än att nyföddas tarmar inte är utvecklade och därför får de magknip de första två veckorna. Hon är ju faktiskt två veckor nu, så då borde det väl bli lite bättre? Något råd, knep, tips, hjälp på traven skulle vi behöva, för hjärtat brister när hon så förtvivlat skriker sig genom dagarna och nätterna.

De senaste två veckorna har jag lärt mig massor med nya saker. Att kaffe inte alls är äckligt när det är kallt. Att det är möjligt att gå många, många timmar utan att kissa. Att det är fullt möjligt att sova i tvåtimmars intervaller under natten. Att höga C inte alls är ett högt ljud. Att det är möjligt att uträtta en massa saker med bara en hand. Att man inte alls behöver slutföra det man börjat på direkten. Att det är möjligt att glömma bort att äta. Att man kan duscha på tre minuter. Att uppskatta förmågan att gå. Att det är precis lika skönt att sova på rygg. Att koncentration är en överskattad förmåga. Att tv klockan tre på natten inte behöver vara bra. Att vi är mer besläktade med bläckfiskar än man kan tro. Och. Att man kan älska någon mer än vad som får plats i hjärtat.

...Therewolf. Vi bad om att få en människoliknande varelse. Vi fick som vi ville. Det blev en varulv. Bevis 1: Hon är väldigt... ...luden. Bevis 2: Hon är en snäll, rar och bedårande liten människa på dagen. Men när natten kommer blir hon ett riktigt litet monster. Bevis 3: Hon är som mest harmonisk när hon får äta mig. Men hon är vår lilla varulv, så vi kommer älska henne ändå.

Mitt i sömnbristen, amningsvanor, mjölkspyor och sprängfulla blöjor kommer fint skrivna gratulationer i brevlådan, blommor via bud och vänner som ringer på dörren med söta gåvor i handen. Gratulationer och komplimanger i massor. Trots att den första tiden är en knepig startsträcka, att lära sig ett nytt jobb när man är lite halt och lytt tar lite tid, så känner jag mig som inbäddad i bomull med all denna omtänksamhet. Jag tror att pyret kommer få en riktigt härlig tillvaro i det här sällskapet.

Små barn har små händer. Små händer med ännu mindre naglar. Men jädrar vad de där naglarna växer. Med tanke på hur ofta de där små fingrarna med tillhörande naglar är framme vid ögonen och vevar så var det läge att göra något åt saken idag. Lilla damen har alltså fått sin första manikyr. Fila naglar på bebis-fingrar var nu inte helt lätt, men vi fixade det. Hon lever en bekväm tillvaro pyret.

När jag låg med den finaste gåvan mot mitt bröst, när vi var så där överväldigade av känslor, precis efter förlossningen tog herr B.o.B. fram en fint inslagen ask. Ett vackert halssmycke i guld låg däri. Idag fick jag en fin kedja till. Som en vigselring, fast till förlossning;  en förlossningkedja. Maken är gjord i guld han med. Jag känner mig överöst med gåvor.

Klockan 8 imorse gav herr B.o.B. och jag varandra en high five. Från klockan 23 hade lilla fröken sovit, med undantag för tre matningar som gick som på räls. Idag kanske vi kan tänka en tanke fullt ut. Dessutom har jag lite mindre ont. Ljuset i tunneln har uppenbarat sig, fan ta den som släcker lampan nu.

Vi var hos amningsmottagningen idag för att kolla att både mamma och lilla skrutt har fattat galoppen. Och för att få bättre hjälp än på BVC. Där träffade vi en ängel som kallade sig Karin. Vi fick all tid vi behövde, all hjälp hon kunde ge och vi fick höra allt vi behövde höra. Ibland behöver man bara få höra att man gör rätt och att allt är som det ska. Och få lite extra smärtlindring. Underbart.

Det är jag förtjänt av.

Hur man orkar att ha ont någonstans hela tiden? Genom att titta på sitt mirakel. Det gör jag hela tiden. Ansiktsuttrycken är många, spännande och väldigt roliga; pussmunnen är en personlig favorit. Hennes kroppsspråk har redan lärt oss vad hon vill: En hand mot kinden säger att hon är avslappnad och nöjd. Båda händerna mot samma kind betyder att hon drömmer. En hand på varje kind är en varning om att hon snart kommer gallskrika. Jag har ännu inte vant mig vid att hon faktiskt är här, att hon faktiskt är vår, att den dagen vi väntat så länge på faktiskt är vår vardag. Det känns fortfarande lika overkligt. Just därför kan jag titta på henne i timmar utan att kunna äta mig mätt, för att jag försöker förstå att hon är sann. Och för att hon är så alldeles, alldeles underbar.

Det blir ju inte alltid som man har tänkt sig. I alla månader har det tjatats hit och dit om hur jobbig och smärtsam förlossningen är, det kan jag innehålla med om. Hade jag vetat hur den skulle bli så skulle det varit ännu lättare, för nu låg jag mest och var rädd för att den långa ofantliga smärtan skulle komma. Det var ju onödigt, så här med facit i hand. Efteråt däremot. Jag svär sällan, men jävlar. Varför pratas det inget om hur ont man kan ha, att man kan få frossa och feberkänslor, att bröstvårtorna kan spricka och blöda massor redan efter några få dagar? Om man ändå ska prata med (läs: Skrämma upp) förstföderskor om hur jävla ont man kommer ha, kan man inte berätta hela historien då? För jag har mått skit, levt på värktabletter, med värmedynor och med ispåsar samtidigt som vår guldklimp har känslig mage och därför ständig magknip. Att sitta och pumpa mjölk från blodiga bröst med kraftig frossa och värk, samtidigt som ens käraste ägodel har ont och bara skriker och det nä

Idag var det premiär för första rundan med barnvagnen. Vilken absurd känsla. Nästan som att vi hade snott den. Men körkortet verkar gälla på den typen av kärror också, den var lättkörd. Första hindret avklarat. 

Vilken grej! Ja, föda barn alltså. Visst gjorde det ont, speciellt eftersom barnmorskestudenten glömde vrida på lustgasen, så jag inte fick någon smärtlindring förrän det upptäcktes vid skiftbytet, samtidigt som narkosen kom och skulle ordna epiduralen. Då var jag redan öppen nio av tio centimetrar. Men att få slippa "aj som fan" den där sista centimetern gjorde all skillnad. Annars tycker jag mest att det var en otroligt häftig upplevelse. Så coolt att ta sig igenom. Att sen sträcka sig ner för att själv ta emot vårt barn när hon tog sig ut den sista biten var ju helt makalöst. Där var hon. Oj, vilka känslor jag kände. Typ alla i hela världen. Samtidigt. Ja, jag gråt-skrattade hysteriskt i en evighet med henne på mitt bröst. Nu sitter vi här hemma. För vi fick ta med henne hem. Dom skickar iväg en med en sån där perfekt varelse utan att ens ifrågasätta det. Varsågoda och grattis. Än så länge så har jag mest reflekterat över: Hennes imponerande vilja och röstresurs

Så plötsligt var den här, dagen vi har gått och väntat på. I mars för tolv år sedan tog vi det fnittriga, förväntansfulla och lätta beslutet att låta mina piller ligga kvar i sina kartor. Sedan följde några år av spännande funderingar om när det skulle ske. Med åren smög misstanken om att något inte var som det skulle vara fram och med det funderingar kring om vi skulle söka svar och hjälp. För en del ett snabbt och lätt beslut att göra utredning, så tänkte inte vi. Att ta reda på vad som var fel var att riskera att höra att det inte fanns något alls att göra, då var det en lättare utväg att fortsätta leva på hoppet. Dessutom såg inte IVF-behandling så lockande ut när man läste om det, det kändes tufft, krävande och skrämmande. Så vi väntade. Och åren går, fort. Fram mognade beslutet att våga. Att våga höra saker man inte vill höra. Efter nio år. Då kom graviditeten som var ett utomkvedshavandeskap. Graviditeten som gav hopp och krossade drömmar, allt i en salig, långdragen

Snart är det jul! Dessutom har vi fint vinterväder. För att se var preggo-B.o.Bs gräns gick gav vi oss iväg till julmarknaden i Gamla Stan. Snömodd på kullersten, människor som stannar mitt i trånga gränder och mellan bodarna mitt i folksamlingen, människor som drar runt tvillingvagnar i obefintligt utrymme, försäljare i bodarna som ledsnat för länge sedan och en massa skräp till salu. Precis som det ska vara. Vi köpte lite sylt och marmelad, tittade suktande på en jättefin New Foundland som stod lojt och väntade mitt bland alla människor sen gick vi iväg och fikade. Jag fick gå med pytte-små och ytterst försiktiga steg i halkan, men utmärkte mig inte, för det fick alla andra också göra. Jag blev vansinnigt trött, fick förvärkar och löjligt ont i fogarna. Men det var det värt. Att röra på mig, ute bland människor, titta på något annat än tv:n och fika någon annanstans än i egna soffan. Den lyckan. Oj, den lyckan.

De. Ligger. På. Samma. Del. Av. Soffan. Idag borde man köpa en trisslott.

Kanske du känner dig som en jätte. Du kan känna dig tung och trött samt ha kraftiga förvärkar. Men härda ut, snart är förlossningen här. Barnet väger omkring 3400 gram, och är ungefär 50 cm långt. Det fyller ut hela magen och är ganska tungt. Många blivande mammor längtar intensivt efter att graviditeten ska vara över. De flesta kvinnor är vid den här tiden ganska trötta på att vara så tunga, och ser fram emot förlossningen. Känns det som om graviditeten har flutit på bra? Var beredd – den allra sista tiden kan kännas som en evighet. Kan man läsa på olika graviditessidor om vecka 39. Jo, det kan väl stämma.... ...ganska väl... ...helt och hållet. Just då lägger den otroligt sköna bönan Malin Wollin ut den här bilden på sin blogg På sig själv i vecka 35 . Det är dessutom hennes femte graviditet. Okej, med tanke på hennes historia så är det henne väl förunnat att med sina gener få en sån liten mage och därför kunna gömma sin graviditet så länge, det måste varit skönt för

Jag tänkte på en grej. Vilken då ? Undrar ni. Ingen aning. Så fungerar min hjärna just nu. Den är som inbäddad i bomull, som när man är förkyld, och nästan varenda tanke fastnar halvvägs. Tyvärr märker jag av det, vilket gör mig pinsamt medveten om att jag måste vara ett ganska frustrerande sällskap för tillfället. Jag börjar en mening, men glömmer plötsligt bort var den meningen skulle ta vägen, så medan jag febrilt söker efter dess slutstation börjar jag svammla på för att fylla ut. Då blir jag distraherad av vad jag svamlar om och till och med svammlet hamnar på villovägar. Eller så kommer jag på något jag vill fråga om. Med lite tur kommer jag ihåg frågan hela vägen fram tills den kommer ut ur munnen, men oftast hinner den bli lite luddig och kommer därför ut i en slags öh, vahettere, jo, vad, eh, alltså... . Men för det mesta kommer det inte ut så mycket alls. I alla fall inte så mycket som det brukar. För det har fastnat i bomullen på väg ut. Hjärnan fungerar också i någo

Nu när det närmar sig slutet på den här delen av historien börjar jag längta efter vissa saker. Tänk att få äta en köttbit som är rosa i mitten, e ller en salami och briesmörgås, eller laxsushi. Till det en öl eller ett glas bubbel, följt av en whiskey till kvällen. Jag vill dra på mig ett par smala jeans, en klänning med midja, en pennkjol, en top som slutar ovanför höften, högklackade skor. Det skulle vara bekvämt att kunna använda linser igen. Jag ser fram emot att kunna svettas för att jag har ansträngt mig hårt, inte för att jag flyttade på fötterna ett par steg. Köra en timme på crosstrainern eller stampa fötterna i ett löpspår. Det skulle inte vara så dumt att vrida och vända mig i sängen som jag vill, vilket innebär att jag mer eller mindre ligger som en kringla under täcket. Om reaktionsförmågan skulle behaga komma tillbaka så skulle det vara trevligt. Att kunna snabbt ta sig upp ur sängen utan att först vänta på att yrseln ska gå över, eller resa sig ur soffan utan att

Det är kanske dags för en uppdatering? Frustrationen växer. Tålamodet minskar. Rörligheten begränsas. Värken breder ut sig i kroppen. Jag spenderar halva dagarna med att förklara för Toshiba att utgången inte är via bukväggen och att om den önskar mer utrymme så får den hitta rätt utgång och ta sig ut. Ja, istället för att leka alien där inne. Övrig tid spenderas i soffan, tittandes på tv, eller läsande. Såååå, jag följer protokollet antar jag.

Man kan påstå att vintern är här nu va?

Alltså, är det verkligen bekvämt att sitta på sin svans?

När grannarna ovanpå knatar omkring med skor på sig reflekterar jag över vad orättvist det är att deras lägenhet måste ha så väldigt mycket mer golvyta än vad vår har. För oj vad många steg de behöver ta för att komma från ena änden, till den andra och tillbaka igen! Många fler än vad jag behöver. Alltså måste deras identiskt byggda lägenhet ha mer golv än vår. Magiskt. Kanske är lägenheten uppbyggd som en labyrint. Eller så har de som bor där väldigt korta ben. De kanske är Hobbitsar, små människor med stora fötter. Många fötter låter mer. Hovar måste låta massor på parkett. De är kentaurer! Tänk om de är djurplågare som sätter skor på sina husdjur och låter dem gå omkring. Sveriges bästa uppfinnare; de kanske försöker uppfinna en evighetsmaskin, fast det går inte så bra så den går sönder efter några vändor fram och tillbaka. Jag har allt för mycket tid att tänka just nu.

Någon som tittar på " How I met your mother "? I så fall känner ni till " The slap bet "; Barney som nervöst väntar på att få sin örfil. Så känns det att gå och vänta på förlossningen. Att veta att när som helst, utan förvarning, så kommer det att gör ont, vara obehagligt och en aning förnedrande. Du kommer inte undan, du kan bara vänta. Barney Stinson

Jag blev alldeles förälskad och kom på att det här var precis den uppmuntran jag behövde i tillvaron. Stövlar från Rieker.

Jag vaknade i tidiga morgontimmen, efter en mer eller mindre sömnlös natt, av en katt som pockade på uppmärksamhet. När jag efter en timme känner att armen hon sover på börjar somna lika tungt som hon gör vill jag ändå knappt försöka dra undan den, hon snusar, smackar och snarkar äntligen i mitt öra efter lång tid av trampande tassar mot kinden (akta mattes öga vännen, aj, klor) och spinnande av välbehag. Dessutom brukar varje försök att dra undan armen från under hennes kind mötas av ett missnöjt pipande och en utsträckt tass som hakar fast i mungipan (aj, igen katten, klor). Men så hörs det välbekanta ljudet av en hulkande katt. Kompisen sitter någonstans och spyr. Så jag kliver upp och börjar dagen med att torka kattspya från bordskanten, stolen nedanför och golvet. Frukosten intar jag på språng. Spy-katten är nöjd att matten äntligen är vaken och vill leka med sin godismaskin, den måste hon leka med på mattan (ljudnivå) men petar ut den på parketten hela tiden. Alltså får jag s

Glögg med mandel och russin. Julmust. Lussebullar. Pepparkakor. Ischoklad. Skumtomtar. Första ljuset tänt. Check.

Jag är kvinna. Jag är fru. Jag kommer snart bli mamma. Alltså är det helt naturligt att jag är allvetande. Det är omöjligt att lura mig. Men maken försöker. När vi gav oss in i hela utredning och IVF karusellen var mitt krav att maken slutade röka. Jag skulle gå igenom undersökningar och ingrepp som var mindre roliga, hans motprestation var att hålla kroppen i så gott skick som möjligt. Vi skulle båda bidra med god fysik. Jag slutade med ciggen för många år sen, alltså var det inget bekymmer, men istället var jag noggrann med motion och kosthållning, speciellt under de veckor som följde efter en insättning, för att optimera våra chanser. Maken skulle sluta röka. Han har smygrökt. Flera gånger. Jag har alltid kommit på honom. För att jag är allvetande. Nu har jag misstänkt att det har fuskats, fortfarande eller igen. Jag är inte bara allvetande, jag är dessutom tålmodig och smart, som en liten haj, så jag har bara simmat runt i våra grunda vatten och väntat, utan att anstr