attvarabob

En kollega berättade att hon tog med sig de smörgåsar som blev över, efter patienter som uteblivit eller inte velat ha, och gav dem till någon av de människor som sitter ute i kylan och har det svårt. För man kanske inte kan lösa hela världens problem men i alla fall göra något för någon. En annan berättade att hennes make hade hört henne beklaga sig över att den plånbok av återvunnet material som hon köpt i Indien, hade gått sönder. Hon ville verkligen inte slösa genom att köpa en ny, dyr, massproducerad sak, när den förra hade känts så bra i själen att köpa och ha. Så maken köpte en gammal plånbok för inga pengar alls på secondhand, sprättade bort tyget och ägnade flera kvällar, efter att hon lagt sig, åt att varsamt och mödosamt klistra fast ett fint tyg han visste att hon tyckte om. Sen fick hon den renoverade plånboken i julklapp. Behöver jag ens säga hur stolt hon berättade detta, eller hur uppmärksammad hon känt sig. Några fina gester, med små medel, som betyder så mycket för

Polarn har återgått till sån där: Om inte mamma nattar mig så sitter jag och gråter mig själv in i hysteri - fas. Nu har ju Polarn en syster som också vill bli nattad av sin mor emellanåt och en far som är fullt kapabel att utföra den begärda handlingen. Men nä. Pappa ska gå, gå ut, gå bort, inte pappa, bara mamma, även fast mamma sitter en meter bort så är det inte tillräckligt. Häromkvällen var hon så där, hon grät tills hon var så totalt upp i limning att herr B.o.B. fick lämna rummet. Då föreslår jag att Pyret kan få natta Polarn (för jag vill inte att hon ska få för sig att om hon gapar tillräckligt så överger jag Pyret till hennes fördel) och båda säger ja. Polarn lägger sig bredvid sin syster, som säger åt henne att hon får låna vilken kompis-gose hon vill, för att sedan peka på en efter annan tills Polarn fastnar för katten. Pyret fortsätter med att bädda ner Polarn, berömma vad fint hon klappar katten och tala om att Polarn får komma till henne när som helst på natten, om

" Har du jullov nu? " Svar Nej. N.E.J. nääääjjjj. Ni förstår: " På högskolan så har man inte lov! " Eller, elever har inte det. På frågan till läraren, i den här kursen där de som faktiskt gör uppgifterna jobbar mer än 40 timmar per vecka, " Kan vi nå dig och fråga om grupp- eller individuella uppgifter, i mellandagarna? " blev svaret: " Nä, jag tänkte ta lite ledigt nu, jag har jobbat så mycket ." Jag har däremot jullovslediga barn. Samtidigt som jag ska gör grupp- och individuella uppgifter. Samtidigt som jag vill hjälpa till lite på jobbet där de har det tufft. Det är väl inte konstigt att kroppen protesterar, för den känns hela tiden som att den bara skriker efter att få stanna upp ett slag och bara vila lite. Eller att hjärnan är mosig och som att jag hör ett evigt brusande som stör fokuset, så där som när man lutar sig för länge framåt och allt blod rusar till skallen. Om vi inte kan få jullov, kan jag inte i alla fall få en liten

Igår var vi, för första gången, på: Bio! Tillsammans med kändisar och vanliga dödliga såg vi Bamse och häxans dotter. Vi har förberett, övat och förklarat; man ska sitta still en hel film, man ska vara tyst eller viska, det är många andra människor i samma rum och man får popcorn. Det gick verkligen över förväntan.  Polarn såg lite dåligt så jag satte henne i mitt knä och den mest rastlösa ungen i världshistorien satt fullkomligt trollbunden och åt massiva mängder popcorn, rakt igenom. Pyret satt still och tyst filmen igenom men började gråta så snart salongen tändes. Efter lite detektivarbete verkar det vara så att vår älskade, känsliga unge var så full av känslor över detta lilla äventyr, som hon sett fram så mycket emot, att hon bröt ihop lite när det var över.  Fast båda var väldigt nöjda, Polarn sa att det var det roligaste hon gjort någonsin och Pyret vill gärna gå på bio igen. Så nu har vi hittat ett nytt, svindyrt, nöje för familjen. 

Idag är dagen man ska vara mest tacksam. Vi har klappar under granen, mat på borden och familj som samlas. Det finns barn som inte får se hur magiska tomtespår leder genom lägenheten och fram till julklapparna, som våra barn gjorde imorse. Det rings mer än vanligt till BRIS idag för att det finns barn som tycker att julen är så mycket värre än vardagen. Det finns människor som sover på gatan utan sällskap eller minsta lilla julskinka i magen. Det finns familjer som inte behöver stressa med julmat, säga till barnen ettusentvåhundraarton gånger att julklapparna ska öppnas snaaaaart och att det räcker med choklad från de stora askarna från Lindt och Anton Berg, för de familjerna har inte råd. Det finns de som inte har något att vara tacksamma för idag. Ändå känner jag mig alltid tom när julafton lider mot sitt slut. All stress, allt slit, allt engagemang för att julen handlar om att ge. Jag sa just det till barnen idag; julen handlar om att se till att andra får det de önskar och vill

Idag är jag tacksam för att ha valet att koppla bort och koppla ner. Sociala medier har blivit förvisade till mobilens meny längst bort, utom synhåll. Ringsignalen är helt avstängd, inte ens vibration är på. Aviseringarna är avstängda. Bara lampan som blinkar vid sms och samtal syns. Jag tänker kolla av en gång per dag och det väntar något meddelande, annars mobilen förpassas till en avskild plats. Det är vad jag behöver just nu.

Idag var jag tacksam för fina vänner. Bara det, och det är mer än nog.

Idag var jag tacksam över att ha sista seminariet i skolan, fram tills vi drar igång igen den andra januari. Nu ska jag visserligen jobba lite i mellandagarna, träffas för ett grupparbete en av mellandagarna och sitta med flera uppgifter fram till där i januari, samtidigt som barnen inte kommer vara i förskolan. Det blir ju en utmaning. Fast jag får alltså jobba hemifrån rätt mycket ett tag framöver, det blir ju ändå lite mindre stress och lite mer vila än att dra iväg någonstans. Jag tänker mest att kroppen alldeles uppenbart behöver vila lite, den tog liksom lite slut idag. Så nu ska jag bulla upp mig med böcker, dator och massor med godis i soffan under alla röda dagar, och ta hand om barnen de dagar herr B.o.B. jobbar. Jag är tacksam för att ha kontoret här hemma ett litet tag framöver.

Idag var jag tacksam för Ipren. Alltså läkarvetenskapen, tänk alla som förkastar den, misstror den eller till och med undviker den. Bihålorna fortsätter trycka, bulta och värka med en lätt oaptitlig blodsmak som ligger och lurar så snart jag böjer mig framåt. Ryggen är på väg att ge upp igen, nu med ytterligare en punkt uppe vid skulderbladen som känns oroväckande. Höften värker konstant. Dessutom har struphuvudet börjat värka och det gör ont vid det när jag sväljer. Jag har känt mig riktigt tacksam för att läkarvetenskapen gett mig möjligheten att få hjälp på traven med lättare smärtlindring.

Jag har varit otroligt tacksam för autopiloten idag. Ni vet, den där som bara kör på när man egentligen är för trött för att fungera normalt. Den som kliver på tåget, går åt rätt håll, sveper en eller annan kaffe, svarar på frågor, gör uppgiften med bara lite förvirring, lyssnar på ett ungefär och sen lyckas ta sig hem igen.  Nu börjar jag lite panikartat leta efter lösningar på vårt sovarrangemang. Jag måste få ordentligt med sömn någon gång, det här bli-sparkad-på-hela-natten-ligga-och-balansera-på-kanten-och-vara-vaken-från-4-på-morgonen giget vi kör börjar ta ut sin rätt. Ska vi ge upp och ta ner en spjälsäng och ställa bredvid sängen för att öka utrymmet? Eller ska vi föröka orka med att bära tillbaka två barn hundra gånger var, tills de ligger kvar i sina egna sängar? Eller ska vi köpa en dagbädd och ställa in i "kontoret" som en av oss kan smyga iväg till? Eller ska vi bara invänta den totala kollapsen? Just nu känns alternativet med att ställa en säng bredvid v

Idag var jag tacksam för all kärlek jag får. Visst, på nätterna kan kärleken från arvsmassorna kännas lite krävande, när sängen blir för trång, armar och ben omsluter en som en hårdhänt bläckfisk och jag bara vill kunna röra på mig och sova. När ska man få sova? Jag går och lägger mig vid 21.30-22.30, tydligen allt för tidigt enligt vissa, men å andra sidan så blir jag väckt av en tassande liten dam vid 4, nu för tiden. Hon vill sova med mig. Tätt intill, i en säng som redan innehåller 3 personer, varav en också är en sån där bläckfisk. Så jag ligger där och antigen håller i minsta damen, så hon inte trillar ur, eller så ligger jag själv på kanten och balanserar. Oavsett vilket så får jag inte sova mer. Klockan 4. F.y.r.a. Jag som tyckte det var hemskt att bli väckt klockan fem varenda morgon sedan några år, vem kunde ana att det faktiskt skulle bli värre. Men så har hon blivit väldigt kärvänlig också. Det är ständiga; " Jag älskar dig mamma, massor med gånger. " &qu

Idag var jag tacksam för tålamod. Och god planering. Vi har haft som tradition att klä granen kvällen innan julafton, för att det är vi båda uppvuxna med. Men så kommer man till det där när barnen är tillräckligt stora för att säkert bli lite ledsna över att inte få vara med att klä granen, men också lite för små för att orka vara vakna särskilt länge. Lägger man då till att dagen innan julafton ser ut att bli en full-fart-dag så kändes det lagom att fixa granen nu. Det gjorde vi. Vi var också dumma nog att säga till barnen att vi skulle göra det idag. Så vi fick höra i åtta timmar: " När ska vi klä granen? ". De var väldigt entusiastiska när det var dags, så det blev några djupa andetag för att ta sig igenom aktiviteten. Jag kan väl erkänna att jag också behöver ett gott tålamod för att stå ut med krocken mellan min "less is more" attityd till granar, och all annan dekoration, och barnens "more is better" inställning. De vann. Vår gran innehåller a

Idag var jag tacksam för sötsaker. Kakor, bullar och godis, vad som helst egentligen. Jag är helt övertygad om att Stockholms universitet är sponsrat av Marabou, Cloetta och alla andra företag som tjänar pengar på hur effektivt sötsaker är att döva stress med. Som belöning, avkoppling, uppiggande, tröstande och bara för att vara väldigt, väldigt gott. Jag använde det till allt det där idag. Sen plockade jag ihop allt om Utredningsmetodik och tog fredag. Då fick jag veta att Henrik Fexeus senaste föreställning "Box" finns på hans Youtube sida. Den jag missade att gå och se, för att livet har varit i botten förut också, men nu kommer morgondagen kunna avslutas med en liten guldkant. Jag är tacksam för onyttiga möjligheter att hålla blodsockret uppe, när motivationen och orken är i botten.

Idag kände jag mig tacksam över att få ett förtroende från någon som jag inte ens känner särskilt väl. Det känns fint att bli betrodd med tankar och känslor kring något svårt som man själv har erfarenhet av. Jag blir alltid häpen och ödmjuk inför att få vara den någon vänder sig till för att få prata om fina eller svåra saker i deras liv. Det gör mig tacksam att få någons tillit på det sättet.

Idag var jag tacksam för lite solsken. Det var snorhalt och jag var livrädd för att halka till vid vartenda steg, för då kommer ju ryggskottet komma tillbaka som... ...ett skott (paus för skratt, för de som gillar Göteborgs humor). Men solen sken, det var så otroligt uppiggande! Jag blev till och med alldeles varm och svettig på promenaderna till och från plugget, fast jag inte hade bylsat på mig onödigt mycket kläder. Lite ljus, värme och D-vitamin och jag blir nöjd och tacksam. Vem kunde tro det, jag är nog en rätt enkel människa.

Idag var jag tacksam för att få sova. Jag vaknade bara till av hostan en gång på hela natten. När plugghetsen är som värst och jag ska sitta mellan sju på morgonen och nio på kvällen, med paus för barn och middag, så behöver jag friskna till. Nu väntar jag på att min vänstra ansiktshalva ska sluta kännas som att den är på väg att sprängas, så ska jag nog fixa den här kursen också. Lite sömn gör mig tacksam alltså, fast det är så få timmar jag får.

Idag är jag tacksam för Nazonex. För er som inte känner till den, så är det nässpray för bihåleinflammation. Jag har min tredje sedan september. Andra natten med hosta och därför minimalt med sömn, en hosta som för övrigt börjar göra ont i alla muskler runt bröstkorgen. Nu kan jag lägga till lätt feber och en tryckande värk, från vänstra ögongloben, ner till överkäken. Fast tidigare har Nazonex lindrat bihålebrsvären ganska fort, så kanske kan jag orka jobba på med skoluppgifterna såväl dag som kväll, snart. Helst från imorgon. Annars kommer jag inte hinna. Jag är tacksam för att få lite medicinsk lindring just nu. 

Idag kände jag mig tacksam över barnen. Det var en fullspäckad dag, med först Pyrets kalas med 6 kompisar från förskolan och sen middag och kalas för familjen. Pyret och Polarn visade under dagen hur lyhörda, förståndiga och omtänksamma de kan vara mot såväl varandra, som andra. Pyret lyssnade noggrant på att hälsa välkommen, tacka, se till att alla kompisar var med på vad som skulle hända, att dela med sig och att säga hejdå. Polarn var otroligt bra på att stå ett steg tillbaka och låta Pyret ha sin dag. Trots massiva mängder uppmärksamhet och socker så höll de sig också ganska coola, tyckte vi, och de andra barnens föräldrar. Kommentarer som " Mitt barn blev helt galen på sitt kalas, hen var inte så här lugn. " och " Det här var ju ett riktigt lugnt kalas! " fälldes förvånat. Okej, sen var ju barnens rum en ren krigshärd efter bara två timmar, men det får man kanske vänta sig med totalt 8 barn mellan 2.5 och 5 års ålder i ett och samma rum. Det var i alla fall

Idag är jag tacksam över att bo så nära allt. Dagen innan 4-års kalas, efter två veckors VAB, så är det en del att få i ordning. Då är det ohyggligt praktiskt att kunna nå allt man behöver inom 100 meter eller så. Kläder, mat, dekorationer, lunch och presentpapper. När man dessutom har glömt något så är det en lätt sak att bara springa ut igen. Och igen, eftersom hjärnan är totalt mosig. Närhetsprincipen är jag tacksam för, även i den här typen av sammanhang.

Idag var jag tacksam för att jag har fina vänner. Att få slå sig ner och prata om allt mellan himmel och jord, är ovärderligt, speciellt när det sker över en god bit mat. Det betyder så mycket att få berätta hur livet känns, så där ärligt och utan att göra sig till, och att få höra om någon annans liv, som sedan gör att man känner sig mindre ensam. Jag fick en paus från att slita med andra veckan med Polarns nattliga hosta, och hon håller ju alltid på ett par månader eller så (6 månader som längst) innan hon blir helt fri. Jag själv hostar nu, sådan där irriterande torrhosta som gjorde att jag inte kunde somna om efter att jag vaknat klockan 4, trots att jag försökte i över en timme. Dessutom gick vi igenom nya kursen idag, och hade föreläsning, bara ett par timmar efter att vi lämnat in tentan på förra kursen. Den här kursen är massiv och tempot är löjligt, så jag behövde verkligen en stund att andas, komma bort och bara njuta, för att nu blir det inte en ledig stund förrän 12 jan

Idag har jag fått leta högt och lågt efter något att vara tacksam över. Jag har hostat mig genom natten. Polarn behövde fortfarande vara hemma från förskolan. Även om hon hostar mindre och är pigg och rastlös, så blir hon trött så hon nästan somnar och vill bli buren av att gå och handla, dessutom börjar hon hosta sig fördärvad av att springa 20 meter. Idag var det dags att skriva klart tentan. Att kombinera det där är omöjligt. Jag har försökt analysera ungdomars sociala kapital, anknytningsteorin, samhällsvård och våld mot barn, till ljudet av skrik-sång, barnfilm, " Mamma?! " och ettusenfemhundra avbrott för snacks, toalettbesök och hämtning av förlorade föremål. Jag kände mig som den oviktigaste och mest behövda personen någonsin.  Så kom jag på det; idag var jag tacksam över att dagen tar slut, imorgon får jag en ny chans till en bra dag och att jag verkar få en intressant praktikplats till våren. Alltid finns det någon ljusglimt i tillvaron.

Idag har jag känt mig tacksam över att ibland bli påmind om att det jag tycker är problem, inte är problem alls. Ibland tycker jag att det är jobbigt att kroppen strular med värkande höft, migrän, kass rygg, ständiga förkylningar, cystor och annat tjafs. Så blir jag påmind om att det inte alls är dålig hälsa, det är hälsa jag kan leva med. Det finns de som inte ens får överleva sin dåliga hälsa. När jag känner mig less på plugget och tänker att det är omöjligt att kombinera med småbarn så blir jag påmind om att för andra är en högskoleplats högsta drömmen. För andra så är min ålder och småbarn ett hinder för att jaga sin dröm. Jag får jaga min dröm. När familjelivet tär och småbarnsåren sliter. När jag helt tappar lusten för att jag alltid sköter hämtningen och middag, aka The big drama hour . När får svårt att hålla ihop mig  efter alla kliv tillbaka jag måste ta. Då blir jag påmind om att jag är stark,  jag har det gott med många goda människor som vill väl. Mitt familjeliv ä

Idag är jag tacksam för Secondhand. Miljövänligt, plånboksvänligt och pengarna jag spenderar går till välgörenhet. Kan det bli bättre? Dagens fynd är en minibuss till Barbie som går att tuta med och en Barbiehäst som går. De blir ett bra tillbehör till det Barbiehus med dockor och möbler som arbetskamraten gjort till sina döttrar och vi nu tagit över. Bilen och hästen kostade 40 kronor styck... På riktigt. En snabb sökning visade att det skulle kostat liiiite mer att köpa det nytt.  Jag är också tacksam för att jag gillar secondhand och inte tycker att det är något sjavigt.  Nu kommer inte bara ungarna fortsätta ha skitkul med sitt nya hus, komplett med pool, alla dockor, bilar hästar och stallet vi ställt upp bredvid, jag känner att jag kommer gå igång på att inreda och renovera det där huset, i brist på idéer om att göra om här hemma. Imorgon ska jag gå och lämna lite leksaker barnen växt ur, så att kedjan av ge och ta, för att stötta plånböcker och välgörenhet, fortsätte

Idag är jag tacksam över att ha bra klasskamrater. Att ytterligare ett betyg har trillat in när livet ser ut som det gör, vilket inte är en så värst vacker syn, är till stor del tack vare dem. Visst, jag är disciplinerad, idag klev jag upp vid hostattacken klockan fem, väckte mig själv med en dusch och satte mig och skrev klockan 6. För nu väntar några dagar VAB samtidigt som herr B.o.B. ska vara borta måndag, tisdag och onsdag kväll och 8 sidor tenta ska vara klar på torsdag. Den styrkan ska jag väl ge mig själv cred för. Men utan att få lufta tankar och rota runt i deras hjärnor, hade det inte gått så här bra. Så människor som stöttar i en galen, udda, oförståelig tillvaro som student, på det sätt som bara de i samma sits kan, det är jag tacksam för.

I linje med att sprida lite kärlek så ska jag därför göra just det här, i december, varje dag. Det ska bara handla om vad jag är tacksam för, vad jag inte tar för givet för att jag vet att inte alla har det som jag. Nu ligger jag ju lite efter så vi får börja med lucka 1-4. 1. Jag var tacksam för att jag har föräldrar och svärföräldrar som har möjlighet att hjälpa till och stötta i föräldraskapet. Att vi kan få hjälp att få barnvakt när samhället inte alls är så anpassat efter vab som det ska vara. Jag lider med de ensamstående som inte har den möjligheten, och får lov att ta sms-lån för att klara av hyran när vabuari visar sig från sin sämsta sida. Att jag kan få middag serverad hos mina föräldrar en gång i veckan när orken, som så ofta under de sömnlösa småbarnsåren, tryter, vilken lyx. 2. Jag var tacksam för att Pyret börjar bli så stor att hon kan visa en underskön omhändertagande sida gentemot sin syster. Jag var också tacksam för att barnen hittills bara fått alldeles van

Det är krig överallt. Barn dör ute på medelhavet. Mobbing och rasism brer ut sig. Jag läser om de där barnen som far illa på riktigt. Jag har spenderat två år åt att läsa om samhällets misär. Jag har arbetat med de som inte orkar i 6 år. Sjukdom och död har aldrig varit så nära inpå som nu. Samtidigt så är det så mycket ilska, pekfingrar och generella antaganden. Jag finner de som grupperar människor i den där mystiska "alla" gruppen, " alla är si, alla gör så ". Var finns de där försöken att förstå? Var finns försöken att se bortom vad man själv kan, vill och har möjlighet till? Jag önskar mig mer av det där som vår lärare tjatat om i två år. " Hur vet du det? " Hur vet man att alla invandrare är si eller så? Hur vet man att bilden på Facebook är sann? Hur vet man vad alla andra föräldrar har för förutsättningar? Hur vet man att det man läser är fakta? Fler borde en gång i månaden få höra " Har du frågat dig själv innan du påstår något

Nu börjar det bryta ut, en hosta av det där slaget att man tror att man kommer dö. Nu blir det ingen sömn och ingen ork ett tag. Å andra sidan så går ju febern ner, då slipper man ju i alla fall att huden känns som skrubbsår, huvudet som packat i bomull, ögonen torra och svidande och musklerna som träningsvärk delux. Fast inte för alla. Polarn var pigg imorse, hade bara 37.6 och åt till och med lite frukost. Vi kände hopp. Sen framåt lunch blev hon hängig, ville inte äta en enda bit utan bad att få gå och sova. Det gjorde hon, hon sov och sov. Pyret lyckades inte ens locka henne ur sängen med lördagsgodis. När vi tog tempen vid middagstid så var hon uppe på 40.3 igen. Efter en sväng Alvedon piggade hon på sig lite och åt i alla fall en smörgås innan hon ville hoppa runt och leka. Men hon har också en rejäl mördarhosta. Herr B.o.B. har dragits med vaddethärnuär i någon vecka, men har inte fått feber och sitter uppe till midnatt istället för att sova, så honom räknar jag som en mancold

Polarn har feber. Jag har feber. Pyret har inte feber. Polarn vill bara sitta i knät och gosa, men trots 40 grader inte ta medicin och bara äta glass. Jag vill bara sova, eller komma igång med tentan, och tar all febernedsättande jag får på grund av nästan 40 grader och vill bara äta glass. Pyret vill gå på äventyr, gå och handla, göra halsband, göra pärlplattor, rita, leka med hästar, läsa böcker, äta clementin, smörgås, vindruvor, lunch, glass, bulle, pizza och dricka saft. Idag är en sådan dag där alla får som de vill. Utom jag.

Lilla kaminen låg och gosade och hostade hos oss i stort sett hela natten. Det gjorde självklart stora lillan också. Alltså, inte så mycket sömn. Däremot, en härlig heldag i plugget. Först en ytterst deprimerande dokumentär om en tonårstjej i trasslig livssituation, med efterföljande diskussion. Nyttigt, även om jag inte vill se eller veta. Sen en fantastisk föreläsning av en kurator på BRIS om samtal med barn. Det var upplyftande att få känna sig lite inspirerad och informerad, att få med sig lite matnyttig information. Kan behövas inför att sätta sig med tentan. Fast, imorgon ska jag vabba igen. Så jag kommer ju aldrig igång med den där tentan. *Suck, ve, förtvivlan och en gnutta stress* Nu är därför båda helgdagarna vikta åt tentaskrivning. Samtidigt som jag och Pyret börjar känna oss sjuka. *Livin' the life, lovin' the drem*