attvarabob

Så kom dagen när det var dags att säga farväl. Alltid så himla svårt. Extra svårt med två förtvivlade barn. I en sådan stund, när jag själv letar efter den vuxna i rummet, så är det mycket begärt att jag ska vara den som är stark. Jag får den känslan ibland, att jag inte orkar vara den som är stark, som ska ta hand om, hålla ihop och förklara, men så måste jag det ändå för deras skull, och då klarar jag det en liten stund till. Men lätt är det inte, så jag är väldigt tacksam för fint bemötande av en riktigt proffsig veterinär. Han fick vara den vuxne i rummet.  Inte var det lätt att komma hem heller. Dels för att jag helst hade velat vara ifred, gett mig ut för att springa eller något, men istället fick titta på film och krama arvsmassorna. Visste inte riktigt det om mig själv; att jag vill vara ifred när det blir tungt på det här sättet, jag tror inte det har varit så förut. Det var också jobbigt att se den andra katten vilset och lite rastlöst gå runt och leta och jama. D

Kan man kalla det rocktant?

Vårt fluffmonster  har fått en ny kompis: En Furminator . Världens bästa namn tycker jag som är av generation Terminator . Jag fick bara använda den en liten stund innan hon gick från att spinna och kela till att morra och gömma sig under badkaret. Hennes vanliga rutin vid borstning. Men utifrån det jag hann testa så kändes den fantastisk, mycket bättre än de vanliga borstarna. Med lite tur har vi kommit ett steg närmare att inte hamna i världskrig hon och jag, varje gång jag försöker undvika att hon får rastafrisyr.  Måste ju säga att en bra sak med Corona är att den gjort oss alla till nätshopping experter.

Snart är det påsk, och det var till påsk för tre år sen som jag fick mitt jobb. Dryga två månader innan jag tog min kandidatexamen.  Det slår mig ibland vilken grej det är, att lilla jag gick på Universitet. Jag tillåter mig ibland att känna mig stolt över det. Att förstå att det inte är så bara att vid 35 säga upp sig från en fast anställning, plugga Komvux i tre år jämsides med fertillitetsbehandling, och sen med två nytillkomna barn och vid 40 plus ta sig igenom 3,5 års universitetsstudier.  När vardagen kliver in och jag bara hanterar mitt arbete, vet saker, tar hand om uppgifter, och ibland lär mig nya saker, då är det ju ingen skillnad mot alla andra jobb jag har haft. Dessutom är jag i en miljö där de allra flesta har många års studier i bagaget, en del håller fortfarande på eftersom vi har så många kollegor som forskar, så det är liksom normen på något sätt. Och då glömmer jag ibland bort vad jag klarat av.  Men emellanåt tillåter jag mig själv att komma ihåg att de

Efter lång och intensiv planering var Polarns dag äntligen här. Som hon har längtat. Hon sov knappt under natten, fylla 7 var tydligen väldigt stort. Självklart vaknade hon innan de flesta, så jag fick be henne gå tillbaka till sin säng medan jag väckte de andra och förberedde frukostbrickan.  Med skönsång och tårta kunde vi sen inleda dagen, helt enligt hennes önskemål.  Mycket av dagen var planerad kring vad hon ville äta. I alla fall fanns en tydlig plan till frukost; ostfrallor, yoghurt, bär och ägg. Och lunch; tacos med prinskorv och ananas, ingen aning om hur hon kom fram till den senare kombinationen. Självklart hade det beställts lördagsgodis och marängtårta också.  Förutom ätbara saker hade hon önskat sig en skattjakt och att få titta på film. Sen var Pyret en härlig storasyster som spelade spel och lekte med de nya presenterna, det var nog den bästa presenten av allt. Som hon avgudar sin storasyster.  I högen av presenter som var inslagna i papper dök sådana här s

Fick tipset av en arbetskamrat att kolla in den här: Man kan anmäla sig, sätta upp olika träningsmål på hur fort man ska klara av en distans, och sen hämta ut en medalj. Kanske vore något om jag kollar min statistik: Det är dessutom bara de pass jag registrerar för "gång", sen tillkommer att jag springer, kör crosstrainern och går hitan och ditan under dagen.   Jag skulle med andra ord kunna ta hem många medaljer på bara en månad. Men för mig räcker det att veta att jag går motsvarande Engelska kanalen eller Inkaleden i avstånd varje vecka, det impar på mig själv. Dessutom har jag ingenstans att ha några medaljer. Men ändå, ett roligt koncept.

En av mina fina kollegor kom in med den här imorse: Hon sa att hon inte kunde säga något för att lindra det svåra beslut vi fått ta, men ville ge någon tröst. Hon är, liksom jag, kattägare. Jag blev så klart tårögd. Jag fick under dagen fler påminnelser om vilken härlig arbetsplats jag har. Som att en kollega till lunchen började grädda våfflor. Han hade åkt hem, fixat smet och tillbehör och tagit med tillbaka. Våffeldagen till ära. Jag hade också några möten med kollegor där jag kunde luta mig tillbaka och bara observera dem vara briljanta i sitt arbete, vilket är så himla lärorikt. De är även generösa i sina beröm mot andra, och jag fick några doser uppmuntran.  Jag fick inte bara beröm för mitt arbete under dagen, utan också för denna: Får alltid höra att den är väldigt snygg. Mest gillar jag den för att det känns lite som att smyga runt i pyjamas hela dagen utan att någon märker det.  Och jag och min förklädda pyjamas kunde ta en luchpromenad i d

Till arvsmassornas stora lycka blev detta dagens middag: Vegetarisk Lasagne med recept från City Gross vegetariska matkasse.  Skoja bara, arvsmassorna hann säga att det var äckligt så snart de hörde vad som skulle lagas till middag. Jag har dock lärt mig att nästan kunna ignorera sådana kommentarer, eftersom de kan peta i maten lika mycket när det är en favoritmat de själva efterfrågat. Istället håller jag mig till att maten säkert innehåller något de kan peta i sig, såsom att dagens rätt innehöll pasta (lasagneplattor). Jag var däremot lycklig, gick och drömde om middagen hela dagen. Och den blev precis så jättegod som jag hoppats på!   Lägg till att jag fick hembakta frallor till frukost på jobbet, det var fruktleverens och sekreterarna hade fyllt på deras godisskål.  En bra mat-dag är en bra dag, punkt. 

Som den dysterkvist jag är innerst inne blev dagens outfit en hyllning till Morticia: Svart, med svart och lite svarta tillbehör. En kollega smög oväntat upp när jag hämtade kaffe och sa: "Jag måste säga att jag gillar din outfit idag !". Han påpekade att det kunde ha att göra med att han själv nästan alltid hade svarta kläder. Men det är ju skönt att vi är fler som är fantasilösa när vi tittar in i garderoben. Eller så är det våra inre genier som kräver yttre lugn.  Jag är dessutom lagom fantasilös när jag shoppar, kom jag på när paketet från Lindex damp ner i brevlådan idag, innehållande dessa rea-plagg: Inte direkt stor variation. Från det, helt långsökt till: hormoner. Att vara i förklimakteriet är inte långt ifrån att vara gravid kom jag på idag. En härlig påminnelse från den tiden (preggo-upplevelsen) är att med jämna mellanrum samla på mig så mycket vätska att jag går upp nästan en klädstorlek och det känns som huden ska brista. Det syntes extra

I min totalt spretiga så kallade klädstil blev det idag lite bizznizz  För alltid med sneakers.

Jag tog ett djupt andetag och berättade för arvsmassorna att vi kommer behöva ta farväl av katten snart. Det finns stunder i föräldraskapet när jag bara vill lämna över till någon annan, när jag inte känner mig tillräcklig för uppgiften. Det här var ett sånt tillfälle. Fy så tungt att se tårarna börja trilla och få frågor om det inte fanns något jag kunde göra. De älskar ju den där (och den andra) katten på ett sätt som närmar sig besatthet.  När vi hade gråtit en stund alla tre kändes det ändå lite bättre. Arvsmassorna ville börja ordna en fin minneslåda och jag lovade att välja ut några bilder från mobilen och skicka efter, som de ville ha i sina rum. Jag blev lite stolt över att de fick så fina idéer om hur de ville hantera ett så ledsamt besked. Självklart ska de då få det de önskar.  Nu ska vi skämma bort henne för en liten tid till.

och alla andra svärord jag inte får fram. Det var återbesök hos veterinären idag, det gick inte alls bra. Värderna var försämrade igen och vi kan troligen inte göra mer.  Vi tog med henne hem för att ha tid för alla att säga farväl. Man får ju bara vara en person med inne hos veterinären så vi behöver lite tid att förbereda oss. Det är också Polarns födelsedag nästa helg och jag vill inte att den kantas av det här beslutet. Världens finaste veterinär gav stöd och råd hur vi ska göra, och det stödet behövs i sådana här hemska situationer. Det är lika hemskt varje gång, men den här gången ska jag dessutom ta hand om barnens frågor, jag vet inte om jag är redo för det. 

På väg hem från jobbet hittade jag de här små raringarna: Betyder det att våren faktiskt är här nu? Tussilago i solsken var en härlig syn att avrunda dagen med, för det var bitvis en tung arbetsdag. Vi var några som hade den stora förmånen att få en föreläsning med Lotta Molander, som arbetat många år med våldsutsatta. Att få lyssna på en så kunnig och erfaren person känns som något precis alla borde få göra, men rent egoistiskt känns det viktigt för mig när det är en grupp jag så ofta möter. Det blir ett enormt stöd i att höra andra infallsvinklar, tänkvärdanord och få bekräftat att man jobbar rätt. Sen är det ett enormt tungt ämne, särskilt under de delar som handlar om barnen och deras upplevelser.  Nu ser jag fram emot helg och hoppas på lite mer vårkänslor.

Eftersom jag har börjat känna av några konstiga spänningar / krypningar / obehag i benmusklerna så tänkte jag att jag ska dra ner på tempot på mina promenader lite. Så därför saktar jag ner så snart jag märker att jag börjar ta i, eller att det börjar ta emot. Som en bonus slipper jag komma till jobbet och arvsmassornas skola alldeles svettig och flåsig.  Fast nu undrar jag vad jag gör för fel. Översättning: Det är ju samma tempo som vanligt! Typ. Hur tar man det lugnt egentligen?

Det finns många sätt att beskriva en dag, ett är genom vad man har ätit. Jag började dagen med havregrynsgröt med tranbär och blandade fröer, som vanligt. Jag lessnar tydligen inte på det, och varför ska jag, det är ju både gott och väldigt mättande.  Till lunch hade jag gjort bananplättar med chiafrön att ha till kvarg och blandade bär. Som att äta en kombination av en andra frukost och efterrätt till lunch. Min smak är ibland väldigt mycket på en 4-årings nivå.  Det var fruktleverans på jobbet, så det fanns exempelvis extremt stor mandarin (eller clementin, jag har aldrig lärt mig skillnaden) att smaska på. Dessutom fanns det fika, med jättegod kanelbulle. Arvsmassorna tror att vi fikar varje dag, de har nästan rätt. Middagen var omtyckt av bara mig, som hela  veckans meny (tisdag till torsdag). Men hjälper man inte till med förslag så är det jag som väljer, och jag tycker det är svingott.  Till kvällen fanns det godis i skåpet och arvsmassorna somnade fort, s

Mer sneakers! Jag började fundera på hur många par det egentligen är rimligt att ha. Sen kom jag på att jag promenerar mellan 8 och 10 kilometer om dagen, och då finns det nog ingen övre gräns. Tänker därför köpa ännu fler. I somras funderade jag över vad som skulle bli min medelålderskris. Nu tror jag att jag vet. Träning och sneakers.  Det kunde blivit så mycket värre.

Två enkla beslut den senaste tiden har underlättat min vardag så otroligt mycket. 1 Att återgå till linser. Det är rent ut sagt löjligt vad mycket lättare saker blir, som att: Jag ser fortfarande när det regnar och snöar, och jag kan ha (bekväma) solglasögon när solen skiner.  Jag kan se när jag kliver in från att ha varit ute, och när det är kyligt men jag blir varm, för inga glasögon immar igen.  När jag tränar slipper jag ha bågar som glider av från näsan hela tiden.  Jag slipper torka av glasögonen tvåhundra gånger om dagen för att undvika huvudvärk. För jag har landets kinkigaste ögon som reagerar på minsta fläck.  Jag kan ligga ner och titta på tv. Jag kan ha mössa utan att bågarna klämmer på konstiga ställen (kinkig hela jag kanske).  Jag slipper oroa mig för att glasögonen ska gå sönder när arvsmassorna ska klättra på mig som om jag vore en klätterställning. Så himla skönt. 2. Jag valde att spara ut luggen. Nu har den nått längden att jag kan samla ihop en kristofs.

Som Regionsanställd har varje besök på vår lilla toalett här hemma känts som att vara på jobbet. Jag menar kolla på det här: Som tillbehören antyder så var det dags att göra något åt det. Försöket att lägga golvplattor gick åt skogen eftersom det inte gick att göra rent under. Det borde man ju fattat. Men så var det lite tips i inredningsgruppen på Facebook som jag kände att jag behövde testa. Kära gamla dekorplasten. Spola förbi svett och svordomar och tadaa: Vid granskning under lupp så hittar man garanterat skavanker, mest för att golvmattan från början var skev och knölig (det mesta i den här lägenheten är lite av ett slarvbygge). Men med lite småfix så lurar jag nog ögat tillräckligt för att höja humöret ett snäpp. Jag sprang ju en runda i allra lugnaste mak imorse, efter att ha hoppat över en veckas träning (utöver jobbpromenaderna). Sen har jag krälat runt i detta trånga utrymme, och till kvällen ska jag på långpromenad med mammakompisen. Jag

Polarn hade som önskemål att vi tidigt på morgonen skulle ordna mysfrukost. Det har jag ingenting emot. Hon beställde färskt bröd, bär, fruktyoghurt, croissant, god müsli och juice.  Inte så dumt. I övrigt var det samma Corona anpassade helgrutin som vanligt, vi tog en långpromenad. Någonting har väl blivit lite skevt när det känns som att jag har latat mig som "bara" tagit en 7 kilometers promenad och samlat ihop 15327 steg.  Självklart var det Mello som gällde till kvällen.  Jag funderade lite över att det inför ett av bidragen sades något om att det var viktigt att känna sig ung i kropp och själ (eller om det var sinne). Tänk att det där med ungdomligt är så viktigt. Jag vill nog hellre känna mig frisk och stark. Och i själ (eller sinne) vill jag nog hellre känna mig lite gammal, för det innebär för mig att jag samlat på mig så himla mycket kunskap, erfarenhet och utveckling.  Kan inte gammal få vara lika viktigt som ung?  Kan vi inte börja jobba fö

Fick tips från en kollega som jag tänker att jag måste dela med mig av, så att vi alla kan må lite bättre. 1. När du vaknar på morgonen, så känn direkt efter hur du mår idag. Övervaka och notera eventuella tunga tankar och känslor noga och ta dessa som ett tecken på att du är svag och onormal. 2. Ta alla svåra tankar och känslor som dyker upp i dig på största allvar - de säger något om vilken slags människa du egentligen är, så de bör vara föremål för omfattande analys.  3. Glöm inte att övervaka din dagsform under dagen som går. Övervaka tankar och känslor, känn noga efter hur du har det. Engagera dig i grubblerier och orostankar och ställ dig gärna frågor som “Vad tycker andra om mig?” “Duger jag egentligen som jag är?” eller “Hur ska det här gå?”. Frågor som inte har några tydliga svar kommer snabbt leda till att du känner dig osäker, trött, stressad och eller ledsen. 4. Glöm inte att sätta väldigt höga mål för dig själv. Använd gärna meningar som “jag borde ha klarat det”, “det mås

Jag tror att den kanske börjar släppa nu, den där mattheten efter senaste evighetsmensen. Det vore ju tusan på tiden.  Hela kroppen har känts dränerad, med muskler som får mjölksyra vid vanlig användning, en trötthet jag inte kan vila bort, och en känsla av begynnande demens.  Mina promenader har varit sjukt tunga, som att gå i gyttja. Jag har försökt ta det lite lugnare men har tydligen lyckats hålla mitt vanliga tempo enligt Garmin. Först på hemvägen idag kändes stegen lite lättare, trots snöstorm, så jag känner mig hoppfull att kroppen återhämtat sig. Men också oroväckande om jag ska bli nästan sjuk i flera dagar av de här "naturliga cyklerna". Tänk om man då var en liten robot som bara körde på.  Som den Polarn har byggt klart. Hon har skyndat att göra sig i ordning på morgnarna, för att kunna bygga medan hon väntar på att trötta storasyster ska bli klar. Nu ska vi prova att programmera den. Jag börjar programmera mig själv för en intensiv fredag, som sedan bl

Fick det här pressmeddelandet på jobbet idag: Min fråga: Bara under, och till följd av, pandemin? För det skulle vara skönt att veta att när pandemin är över så kommer vi kvinnor inte längre dra det tyngsta lasset. Precis som innan den kom och påverkade jämställdheten. 

Kansker det vårkänslor. Kanske är det Corona-tristess. Kanske är det bara vanlig, hederlig rastlöshet.  Jag vet inte säkert, men jag vet i alla fall att jag spanar efter projekt. Högt som lågt, stort som smått, realistiskt som drömmande. Jag sparar screenshots som inspiration för saker som säkert aldrig blir av, men det håller mig road för en stund. Som den här piffiga städskrubben: Jag går ju alltid igång på ordning och reda. Men det är så klart inte svårt att få snyggt när man tar bort alla saker och bara har kvar tomma lådor. Eller den här uteplatsen: Om vi bara hade en mycket större. Så fin hem-arbetshörna: Kommer aldrig komma i närheten med herr B.o.B.s idé om vad som är ordning och reda. Men jag har potential med jobb-kontoret.  Fint fix för gästtoaletten. Inte helt ouppnåeligt. Måste spana in vinylplattorna från Clas Olsson som så många nämnt. Och titta här: Så fin! Inte en blekaste var jag skulle ha plats med den bara.

Jag bestämde mig för att ta vilohelg istället för att bara ha en vilodag. Första gången på månader som jag inte tränar något alls två dagar i rad. Med tanke på evighetsmensen tänkte jag att kroppen behövde det. Dessutom var det så himla blåsigt ute att jag inte ville göra så mycket annat än att sitta i soffan. Jag klarar isande kyla, halv snöstorm och gassande sol, men jag klarar inte när det blåser, då blir jag kinkig som få. Men jisses vad svårt det var att låta bli att träna. Jag tänkte ge mig ut på morgonen, men kunde hålla mig för att Polarn ville gå upp och äta frukost när de andra ville sova. Sen blev jag rastlös och tänkte ge mig ut på sena eftermiddagen, men middagen tog lång tid, arvsmassorna var hungriga och herr B.o.B kunde inte ta över. Crosstrainern lockade på kvällen, men då slog mensvärken till och påminde mig om att vila kan vara den bästa medicinen ibland. Fast dagen blev inte helt utan träning, man kan säga att jag fuskade lite genom att ta några varv upp och ned för