attvarabob

När jag satt på möte blinkade det till i datorn, chefen hade skickat meddelande och gratulerat till legitimationen. Då hade jag inte sett brevet från Socialstyrelsen än. Men jodå, en inloggning bort låg den: Det känns stort får jag erkänna.  Så lång väg till att vara här. En resa som började med att jag sa upp mig från en fast anställning 2010. Mycket har hänt sedan dess. Kollegan, som också fick sitt leg nyss, och jag gick till lunchrummet och tog oss varsin bit av gårdagens tårta. Det var vi väl ändå värda.  På måndag sluts cirkeln på sätt och vis, för då tar vi emot en student och påbörjar utbildning till att vara handledare.  Är det nu vi ska vara vuxna eller nåt?

Jag är som vanligt källan att vända sig till för tips om de där serierna alla redan sett och pratat om för länge sedan. Se det som att jag kan vara påminnelsen till det där du glömt att du borde se. Till exempel på Svt hittar du Kalifat   En sån himla intensiv ont i magen serie om starka krafter och sköra människor. Och  Exit Norsk dramaserie om skitstövlar med för mycket pengar och total avsaknad av empati.  Sist på bollen som vanligt men kan då tipsa så där efter den värsta hajpen har lagt sig. 

Dagens bild: En vacker utsikt på morgonpromenaden till jobbet. Samma plats har något magiskt över sig på våren och sensommaren när solen inte står så högt. Tanten i mig går förbi, tittar ut över ängen och blir alldeles förtjust i vad jag ser. Skönt att kunna vara nöjd med så lite ibland. 

Vi införde "regler" om olika teman för vad arvsmassorna ska ägna sig åt när de kommer hem från skolan, så de inte bara fastnar framför tv:n eller med näsan i mobilen. Måndagar är pysseldag. Polarn skrek: Du får inte komma in i mitt rum!! så snart jag klev innanför dörren idag. Jag sa "Okej" och började med middagen. Sen kom hon ut, när hon var klar, och visade sitt senaste pyssel: Hon är definitivt kreativ den där.

Roadtrip med Cous-cous stod på dagens agenda. Vi styrde kosan mot Söderköping där man för helgen var lite bakåtsträvande. Söderköpings gästabud med marknad, uppträdanden och mat. Vi ägnade mest tid på marknaden, där villhöver-nerven ryckte var tredje meter, men jag lyckades tänka rationellt. Något att vara stolt över och något att ångra när vissa dyrgripar har etsat sig fast i minnet. Bannade mig själv en aning också för att inte ha tittat igenom virk- och stickbeskrivningar innan jag åkte dit, när jag förstod att det skulle finnas fina garner till bra priser. För det fanns det. Onödigt att köpa när man inte vet hur mycket man behöver, dock.  Villhöver-nerven fick vila emellanåt eftersom gedigna hantverk fick samsas med krimskrams, det kändes lite trist. Känslan av förlängesedan förtogs när ena ståndet var handgjorda läderväskor eller keramik, och nästa var importerade dussinsmycken du hittar på varenda marknad.  Eftersom den mysiga staden andades sommar och badade i varm

Lillfjant måste tycka att jag är en rätt usel matte. Hon hade lagt sin kompis bredvid mig på natten, men jag märkte ingenting. Så jäkla trist människa som inte vill leka klockan tre på natten, när det helt klart är som roligast att jaga grejer. Som en trött människa kan jag inte ens lova att bättra mig. Förlåt Lillfjant. 

Vad kan väl avsluta en dag där alla trodde klockan var minst fyra, när den bara var kvart över två, bättre än detta? Igår kväll somnade jag till ljudet av människor som satte upp stängsel, slamrade med bord och partytält, och ropade åt varandra helt obekymrat. Idag har jag haft nöjet att lyssna på covers sen jag kom hem från jobbet, till klockan 21.30. Det ska upprepas imorgon. Allt för en handfull människor, som att vi erbjuder världens största replokal.  Vilsamt det blir.

Sedan sommarlovet har Polarn varit sjukt taggad på att börja trean. För i trean ska de ha simlektioner. Innan sommarlovet var hon mindre taggad, men nu hade hon ju lärt sig simma. Sammanlagt pratar vi om gedigna 4 eller 5 timmar i en pool liksom, hur stabilt som helst. Men visst hon lärde sig ju simma, kunde simma några meter både ovan och under vattnet, så tekniken och modet fanns ju där. Idag var det så dags, hon var spänd att få åka iväg, jag var spänd på att få höra hur hennes pool-plaskande skulle omsättas i simskola. Jag kom hem till en makalöst stolt och glad arvsmassa som kunde berätta att av de 18 som åkt iväg var det bara fem som klarade första testet, och fick gå över från barnbassängen till större poolen. Hon var en av de fem.  Hon hade vågat hoppa i från kanten och klarat att simma en längd. Det resulterade i att hon sedan fick simma 4 längder i den större poolen och lära sig att flyta på rygg.  Jag fick veta så mycket mer, för hon pratade oavbrutet i en timme, men om jag

Lillfjant fick spel och brottades med en osynlig fiende. Gammelkatt satt som paralyserad och stirrade in i garderobsdörren i 20 minuter. Dags att börja tro på spöken?

Där gick startskottet för höstterminen. Inte för skolan, herregud, den började förra veckan för oss, jag pratar om jobbet.  Under sommaren är vi instruerade att ha luftigt i kalendern för att kunna ta mycket akuta ärenden, vilket är en rimlig strategi i en verksamhet där akuta saker uppstår även om bemanningen är minimal. Den här sommaren har det dock varit minimalt med akuta ärenden, tvärtom så har allt rullat på så smidigt. Men nu. Igår och idag gick dagen i ett, knappt tid för rast och jag fick slita mig därifrån en kvart för sent. En titt i kalendern visade att sommarens luftighet var lika bortblåst som sommarvärmen och det var ett evigt bläddrade för att hitta en lucka.  Så nu säger jag tack för sommaren och hej till hösten, även om solbrännan är kvar.

Jag vaknade vid tvåtiden natten till idag, vilket såklart aldrig är trevligt, men mindre trevligt när man vaknar av ihållande mensvärk. Rent tekniskt borde det vara ägglossningsvärk, men vem vet med den här kroppen. Inte alls trevligt var det, rent av otrevligt faktiskt.  Den där värken höll i sig hela natten, kröp in i drömmarna till och med. Och är man så ihärdig så följer man självklart också med till jobbet och stannar kvar ända tills jag stämplar ut, som en osjälvständig prao.  Utan att visa minsta tecken på att avta tänkte jag först att jag skulle hoppa över träningen, men sen tänkte jag om. För ända sedan mellanstadiet har jag blivit pepprad med budskapet att det bästa för att lindra mensvärk är fysisk aktivitet.  Jag skulle inte säga att jag har motbevisat saken, eller att det är en lögn, men jag kanske kan nyansera bilden lite grann: Promenad till skolan för all lämna Polarn. Promenad till jobbet (mest uppförsbacke). Många steg på jobbet. Många steg hem

På uteplatsen stod grillen, som Herr inte ville ha med sig. Jag vill inte heller ha den. Nu var det så dags att montera isär den och forsla bort den. Det var också nu det var så dags att ångra att vi köpte en sån där grill på en ställning, istället för en liten klotgrill som hade gått att släpa bort som den var.  Jag lyfte på skyddsöverdraget och pulsen steg högre än under morgonens löprunda. Snabbt som attan kröp spindlarna ut från överdraget, eller längre in. Jag fick därför vända detta pollentäckta åbäke upp och ner och skaka ut hyresgästerna.  Några små, några långben, några såna här:  Japp, det var en intressant fobibehandling som pågick innan grilljäveln var nermonterad och avlägsnad.  Min belöning var en schysst hemgjord hamburgare. Det kompenserade inte alls, men var en mycket trevligare upplevelse. Nu ska jag försöka sova utan att tänka på att jag vet var de där rackarna sprang och gömde sig. 

Det hör inte till det vanliga, men kan möjligen vara det nya vanliga; att jag vill ha en dag hemma. Som tur var ville arvsmassorna också det. Kanske ville de det lite mindre när jag satte dem i arbete, men det var inget de sa något om. Första uppdraget de fick var att prova alla sensommar- och höstkläder. Jackor, överdragsbyxor, fleecetröjor, kepsar och skor. Sedan tog vi de ratade sakerna och lämnade genast till secondhand. Så var det klart, förutom den lilla gnagande ångesten över hur fort de växer ur grejer som behöver lämnas bort och ersättas. Lite av ångesten lindras av att vi är så flitiga secondhandspanare. Jag gav mig själv i uppdrag att rama in karikatyrteckningarna på arvsmassorna, efter att ha hittat passande ramar just på secondhand. Arvsmassorna ville att bilderna skulle hänga på vår tavlevägg, och då ville jag ha ramar som passade in; alla andra ramar är gamla. Jag hittade precis rätt stil, två likadana ramar, för bara 35 kronor styck. Det lite luriga med såda

En del dagar alltså. På morgonen märkte jag en felbokning. När jag skulle äta lunch var det mögel i min lunchlåda. Sen hade chefen skrivit fel i ett intyg som behöver skrivas om, fast alla chefer är på semester eller sjuka.  Precis när jag skulle gå hem dök det upp ett ärende, så jag blev sen. Mejlet jag behövde skicka till fritids studsade tillbaka med okänd adress, fast jag kopierade adressen från deras utskick. Arvsmassorna har inte kommit in i rutinerna, så nattningen tog en timme. De trettio minuter jag kunde få framför dumburken för att stänga av hjärnan gick om intet eftersom fjärrkontrollen var urladdad. Nu väntat jag på att sömnen kommer störas av åskoväder, klängig katt eller Aurora borealis så blir det bara hjärta den här dagen. 

Både igår och idag var ämnet i fikarummet klimakteriet ; före, under och efter. Där satt vi och jämförde symtom och besvär de här kropparna bär på. Vallningarna, huvudvärken, magbesvären, tröttheten, hjärndimman, nedstämdheten, ledvärken, irritationen, likgiltigheten, sömnbesvären, mensrubbningarna, de större brösten, den torra huden, de sura uppstötningarna, och det frissiga håret.  Hur det kryper sig på men ändå är så påtagligt och plötsligt, och hur det leder till stundtals grubblande över vad det är för människokropp man hamnat i.  Hur det ger energi att vara i en förändring och utveckling, samtidigt som de fysiska besvären är tunga och slitsamma att bära på.  En yngre kollega lyssnade på oss 5 och sa att det var att dra nitlott att bli född till kvinna. Det höll vi inte med om. Det är väl värsta vinsten att få uppleva styrkan i hur en kropp kan förändras och anpassa sig genom livet. Däremot är det absurt att samhället inte är anpassat efter så många individers behov och man förvän

Imorgon drar skolan igång igen och förberedelserna är genomförda. Arvsmassorna är hemma från sin pappa, bärandes på varsin hög med tvätt. Polarn blev bedrövad när hon insåg att nya favorit-outfiten låg i tvätten som levererades i fredags, när jag precis tömt alla tvättkorgar. Skolstarten blev lite sämre då jag fick förklara att den inte skulle hinna tvättas och torka till morgonen. Vi försökte slappna av genom att spela Exploding kittens , som äntligen landat i brevlådan.  Arvsmassorna spelade oändligt många omgångar av detta fantastiskt roliga spel med Psykologen och hennes man, med bibehålllen glädje, men var inte riktigt lika bra förlorare här hemma. Vem hade kunnat gissa det? I sista stund insåg jag att väskor skulle packas; hänglås var förlagda (jag hittade ett nytt), inga riskakor till medhavda snacks var inhandlade, I-pad var oladdad, vattenflaska bortplockad. Jag kände mig rimligt orutinerad tills jag kom på att de skulle överleva ändå. Nerver var också

Jag fortsätter oroa mig för cyklisterna i världen, eller i alla fall de på min närmaste cykelväg. Känns inte alls bra att de är ute i fullt dagsljus och ändå inte ens kan se stora markeringar i gatan. Hur klarar de sig? Särskilt oroväckande då de troligen behöver hålla koll på andra väsentliga skyltar, eller trafik.  Ser de ett litet rödljus om de inte ser de där? Förstår de så avancerade signaler om de inte kan förstå markeringar som är på bildstöd-nivå? Men också något sött över att de är så ivriga att cykla på banan markerad med gående gubbar, att de nästan kör över en tredimensionell gående gumma. Trots att det nog är tänkt att de ska cykla där det är en cykel.  Jag undrar vad reaktionen skulle bli om vi som går skulle gå på cykelbanan?

Dagens önskemål: Pannkaksfrukost med blåbär, hallon, mango, sylt, glass, Nutella, chokladsås och minimaränger. Cykelutflykt med besök till butiker Pyret inte gillar. Lasagne (barnvariant) till middag. Baka banankaka att ha till kvällen, och äta den med Nutella. Att jag började virka den vändbara bläckfisken hon och Pyret önskat sig. Polarn valde en mörkblå färg till ena sidan, den kommer bli en mardröm att virka i när man är gammal och halvblind.  Hon önskar, jag fixar.   

Bara jag och Polarn. Planen var att ha typ repris på förra helgen, fast med Polarn, och gå på Parkteaterföreställning tillsammans med mammakompisen och hennes arvsmassa. Men mammakompisen åkte på något av de virus som härjar, och då ville Polarn inte gå på föreställning. Om hon fick välja, och det fick hon, så ville hon åka till ett köpcentrum och titta på sin drömjacka, och sen fika. Så då gjorde vi det. Vi tittade så klart i lite andra butiker också innan vi åkte hem, mest hade vi då handlat godis. Damen fick välja vilken middag som helst, så då blev det ugnspannkaka med bacon.  Hon fick också välja vilken film vi skulle se, och då valde hon att äntligen titta på Avatar: the way of water, som hon har väntat. Eftersom den är vansinnigt lång så valde hon också att ta en paus mitt i för kvällspromenad. Så man kan väl säga att dagen var ganska lugn, lite så här: Ingen aning om vad som efterfrågas för morgondagen, men jag tar gärna fler sådana här dagar. Antar att det betyder

Jag kämpade på med att försöka jobba hemifrån idag. Det uppskattas av delar av hushållet kan man säga. Ibland var det kort päls som tog plats, ibland lång päls, men någon av dem låg i knät hela dagen. Men idag ville inte gammelkatt visa upp sig på digitala morgonmötet som hon gjorde häromdagen.  Istället tog jag med andra delar av hushållet efter arbetet för att visa upp för valda delar av arbetsstyrkan. Alltså en arbetskamrat hade bjudit in till AW och arvsmassorna fick följa med. Pizza, alkoholfritt bubbel, chips, godis och ett avslöjande om att en bebis är på väg kan väl sammanfatta kvällen. Rätt trevligt alltså.

Hur man vet att man har pms: Det enorma sötsuget kombinerat med något av en förkortad stubin, huvudvärk och ömma bröst. Hur man vet att en man varit i ens lägenhet när man var på jobbet: Ingen katt hann försöka undersöka detta och av karakteristisk klantighet ramla i, den här gången heller. Hur man vet att det är sommar: Paraply, regnkappa, ullstrumpor och varm kofta på. Hur man kan se på mig att det är fuktigt ute: " Använd rikligt med fuktgivande produkter för att minska friss " Dåliga råd hjälper inte. Hur man gör en tråkig bok lättare att läsa: Jag vet inte, men jag tar gärna emot tips. Är av typen "måste läsa klart oavsett" och skulle därför gärna bli klar med denna så jag får byta bok. 

Jag har konsekvent undvikit poddar. Mitt jobb, kombinerat med livet som mamma till två pratglada arvsmassor, har lämnat önskan efter att lyssna på människor som pratar ganska minimal. Men för länge sedan hörde jag talas om Flashback forever , och råkade nyligen ramla över deras föreställning på Svt. Så jag blev nyfiken och började lyssna på några avsnitt. Nu är jag helt fast. Tur för mig att det finns 158 avsnitt och att jag promenerar 120 minuter per dag.

Med en diffus sjukdomskänsla i kroppen valde jag att dra ner på tempot och jobba hemma idag. Själva arbetet är ju detsamma, men att sova en timme extra, inte behöva ta sig iväg, kunna dra sig undan lite extra, och att vara hemma så snart man stämplat ut, det hjälper till.  Till exempel kan man till lunch ha det så här: Och jag kunde ägna lunchrasten åt att äntligen sy ihop Polarns egentillverkade Tiger. Jag tycker att den blev ganska nära ritningen: Jag tycker att den borde heta Frankentigis , men är inte säker på att det har godkänts.  Nu hoppas jag på att få sova trots blåsigt väder, och att kroppen bara spökar på grund av de där korkade hormonerna man dras med. 

Muspekaren, timmar av skoj. (Det framgår inte av bilderna, men de springer sig trötta efter den där rackaren.)

Efter en morgonrunda väckte jag Pyret så vi kunde inleda långfrukost. Det var viktigt att ladda upp så att vi kunde ta oss in till storstaden för bio. Vi skulle go pink och få en boost av färg, fantasi och feminism av Barbie , filmen. Men lite sätter jag i halsen över biljettpriserna, som gör storskärm allt mer otillgänglig. 179 kronor styck gör ju inte bioupplevelsen något alla kan "unna sig". Om man som oss vill "unna sig" hela upplevelsen, med snacks till filmen och ett restaurangbesök efteråt, så landar man runt tusenlappen för bara två personer. Det är ju mer en lyx än ett söndagsnöje. Ändå, en bra film, läsk, godis och en poké bowl senare åkte vi hemåt, för jag skulle möta upp Bobo för lite hjälp. Äntligen har jag fått ändan ur och införskaffat en ny grind till uteplatsen. Det var sista dagen på halva priset så jag kompromissade med storleken för att det blev så himla bra pris. Lite för smal, men å andra sidan lite högre oc

Tillsammans med mammakompisen och hennes arvsmassa åkte jag och Pyret iväg för att titta på Cirkus cirkörs parksommar-föreställning.  Man kan säga att vi hade tur med vädret, om man menar att det är tur att sitta en timme i gassande sol. Tyvärr hade de inte gjort som andra parkföreställningar och byggt en upphöjd scen. Det medförde att vi bara såg delar av föreställningen, till stor del tittade vi på barn i publiken. Inte så genomtänkt.  För att återhämta oss från solen strosade vi vidare, tittade på en av de rörigaste secondhandbutiker jag någonsin varit i, och gick och åt lunch. På Babas kunde man få en schysst kycklingsallad om man var lite trött på standardmaten; hamburgare. Jag ångrar inte mitt val. Väl hemma igen introducerade jag Pyret till Indiana Jones. Jag var lite tveksam om hon var tillräckligt gammal, men räknade ut att jag var i hennes ålder när tvåan kom, och det blev väl en hyfsad människa av mig, alltså kunde hon säkert se dem. Ettan