attvarabob

Efter 73 dagar så var semestern över. Jag visste ju att jag troligen inte skulle slippa undan helt riktigt än, men drömde om att få, vad något beskrev som ett abrupt slut, på mensen. Två nätter av att vakna med vidrig smärta krossade också illusionen om att det kanske kan bli lite lindriga varianter framöver.  Jag gjorde mitt bästa för att tänka på annat idag. Som att vi tog årets första cykelutflykt. På utfyktsmålet blev jag lite glad av att fynda så snygga jeans för bara 75 spänn. Tills jag kom hem och såg att de var trasiga. Får lämna tillbaka dem då. Jag tog tag i att plantera om lite blommor som fått det trångt om fötterna. En mysig och rofylld aktivitet med tillfredsställande tydligt resultat, kan man tänka. Men fick så satans ont i ryggen av någon anledning. En liten tur till Hemköp för att handla kan väl pigga upp, tänkte jag, helt irrationellt. Arvsmassorna ville ha lite olika rätter under veckan som kräver ägg. Hyllorna var något tommare än vanligt, till följd av

Det är ju en himla tur att Lillfjant inte behöver vara ute och jaga för att få mat, hon skulle nog inte lyckas något vidare. Något hon älskar att jaga här hemma är laserpekaren, jaktinstinkten går igång direkt och hon far över golven som en blixt.  So far so good. Men. Hon är ju också av det mer pratglada slaget. Så när hon ska till att ta den där pricken så börjar hon jama och kuttra. Lätt som en plätt för mig att veta när jag ska vara redo att flytta pricken, och om det vore ett riktigt byte skulle det fått en redig varning om att den stora jägaren lurade i buskarna. Hon är en väldigt charmig liten lurvig, men utöver småkrypen hon jagar här hemma (som inte varnas av hennes läten) lär hon nog inte fånga något. 

Idag var jag på besök här: Jag måste erkänna att jag aldrig varit i denna ökända byggnad tidigare. Det var ju inte helt säkert att jag ens skulle ta mig dit eftersom det krävdes en liten tur med pendeltåget. Pendeltågen som inte går den tid som SL-appen säger, eller som Trafikverket säger, utan något helt annat. SL-appen sa 9.35, Trafikverket sa 9.40, skylten sa 9.50, tåget åkte 9.52. Lite stressigt när man har en föreläsningssal full av människor som väntar på en. Men jag kom fram i tid, för att jag alltid är ute i god tid. Eller rättare sagt, i vanliga fall är jag framme med god marginal, den här gången var jag framme i tid. Så jag kunde hålla min föreläsning, efter att jag fått hjälp att hitta till salen. Jag hade dessutom turen att några ville ställa lite frågor efteråt, så då kunde jag få hjälp att hitta ut också.  Lättad över att ha klarat av uppdraget drog jag hem för att jobba hemifrån. Precis som vanligt undrar jag varför jag ställer upp på sånt här när jag är så o

Idag avslutade jag ännu en utbildning, min tredje utbildning till ledare i en föräldrarutbildning eller som föräldrar- och barngruppsledare. Diplomet för en genomförd utbildning i en metod för behandling av missbruk dök upp i mejlkorgen innan jag gick hem för dagen. Innan semestern kommer jag också ha genomfört en utbildning i implementeringsmetod.  Det blir ganska tydligt vilket brett arbete jag har ändå, men också att jag har chefer som förstår att jag behöver ständig påfyllning av kunskap för att kunna göra mitt jobb, och de är villiga att satsa på det.  Den tanken värmde lite när jag tittade ut och såg att det snöade. Solen tittade dock fram igen när jag gick hem, så jag fokuserade på att titta på vårblommorna. Våren fortsätter.

Chefen hade kallat in en ergonom från företagshälsovården för att vi alla skulle få en individuell bedömning och anpassade rekommendationer. Jag tycker alltid att såna saker känns som ett test där jag kommer bli underkänd. Men ergonomen var så trevlig och om det var ett test så fick jag godkänt med god marginal: Jag varierade min arbetsställning bra eftersom jag står för allt adminarbete vid skrivbordet, men sitter vid alla möten och besök.  Jag använde hjälpmedel som mousetrapper och ståmatta.  Jag hade rätt höjd på skrivbordet. Jag hade extrakuddar i besöksfotöljen. Jag hade skärmen i rätt vinkel. Jag har bett att få min arbetslampa flyttad för bättre ljus. Den enda rekommendationen jag fick var att höja min skärm, och så fick jag hjälp att få alla spakar på kontorsstolen förklarade, kontorsstolen jag aldrig använder, för jag står vid skrivbordet.  Så då kanske jag kan undvika förslitningsskador ett tag till. Skulle väl vara bra efter alla yrken där jag haft ytterst oergonomiska milj

Polarn berättade att hon hade jobbat med tre överraskningar till mig idag. Det visade sig att hon hade varit otroligt kreativ. Jag fick en pimpad mobilväska: Och en kudde: Hon hade sytt dem på en liten symaskin för barn som vi hittade på secondhand.  Det var ingen vidare kvalitet på den, så jag tror att jag ska introducera henne för den riktiga symaskinen istället. Kreativitet ska uppmuntras! Sen har hon ju sedan länge sagt att hon ska göra en superhjälte-mantel till mig, och nu hade hon börjat dekorera den: Hon är så fantastiskt duktig på att våga uttrycka sina känslor, och så himla kärleksfull. Jag ska göra allt jag kan för att hon ska fortsätta våga vara så.  Och om ni undrar, nej jag började inte böla, men tårögd blev jag, och stolt, så himla stolt.

I höstas fick jag ta över ett par kängor som herr B.o.B. fått. De var en storlek för stora för mig, men jag provade den ena och tyckte den satt bra. Även om siffran är lite avskavd i den ena skon, så har det absolut varit en etta.  Jag ställde undan mina vinterskor för säsongen i helgen, men de här kommer inte sparas. De satt ytterst märkligt när jag använde dem en av de få vintriga dagarna vi haft, och jag tror jag hittat orsaken. Jag tror att de måste blandat ihop 40 och 41 någonstans på fabriken, för den ena satt bra, den andra var för stor. Det kan ju ha med den där centimetern att göra. Nu ska jag bara bestämma mig för om jag ska skänka dem, eller kasta. Känns otroligt onödigt att kasta nästan oanvända skor, men jag vill ju heller inte att någon stackare lägger pengar på dem och göra samma upptäckt. Jag vet i alla fall att jag inte vill ha dem till nästa vinter.

För varje år som går så har jag känt av pollen lite mer, och med årets pollensmocka har jag haft påtagliga besvär. Men jag har ju aldrig varit hos läkaren och testat om jag faktiskt är pollenallergiker, så ibland undrar jag ändå. Men så imorse gav jag mig ut på min morgonrunda, och hade glömt att ta mitt lilla piller innan. Jag kom inte många meter innan ögonen och näsan rann som om jag Lille skutt-grät mig genom hela turen. Nog för att en del rundor kan kännas plågsamma, men så jobbigt var det inte.  Så tog jag mitt lilla piller när jag kom hem, och var sedan hyfsat besvärsfri under dagen. Ända tills jag bestämde mig för att vårstäda på uteplatsen. Där var det ett härligt lager av pollen över alla ytor, som virvlade runt som en tornado där jag for fram med borste, trasa och skrubbsvamp. Hela tiden rann näsan som ett mindre vattenfall. Så jag tänker att jag kanske inte behöver slösa energi på att försöka få en läkartid för att testa om jag har pollenallergi, utan nöjer mig med att fyl

Tänk vad mycket man kan hinna på en dag. Tvätta, damma, torka golv, storhandla och rensa undan alla vinterkläder. Ändå hann jag också njuta av det helt makalösa vädret. Jag mötte upp vitamin C för en promenad på söder med stopp för brunch: Vi var verkligen inte ensamma om att ha hittat ut, jisses vad mycket folk som spatserade i solen. När jag kom hem slog jag mig ner på balkongen med en glass och läste en bok, bara sådär. Gjorde ingenting för en stund. Liksom att jag efter fixande och trixande satte mig för att titta på lite serier medan jag fortsatte på min stickning. Jag tror att jag kanske lyckades kombinera nytta med nöje idag och arbete med vila. Nu ska jag försöka göra gammelkatt nöjd, så jag kan vila på riktigt.

Så var ännu en arbetsvecka avklarad. Extra härligt att få avrunda med fina resultat, glada människor och goda nyheter. Jag kunde sluta tidigare och gå hem och äta en glass i solen med Arvsmassorna. Det var kö in till Pressbyrån eftersom de har sin kampanj, och i papperskorgen utanför föll glasspappren över kanterna.  Efter middagen, när Arvsmassorna åkt för helgen hos herr B.o.B., slog jag mig ner i soffan för filmkväll. Äntligen har Viaplay släppt " Där kräftorna sjunger " Boken var ju så fin, med så många sidor och lager i berättelsen. Filmen var också fin ibland, men jag tyckte det spelades över, vilket gick emot stämningen boken gav. Tycker jag, jag tycker så, som Penny Starfighter skulle sagt. Inte helt oväntat att tycka att boken var bättre, kan man också säga.  Nu inleder vi helgen. Skulle nog behöva sova bort den egentligen, men det ska jag inte.

Lyxproblem kallas det nog, men problem är det likaväl. Jag har blivit inbjuden på ytterligare en disputation och denna gång ska jag gå på festen. Då behöver jag en festklänning, " Klädsel: kavaj " Google är en vän, jag utnyttjar denna vän för att lista ut vad jag kan tänkas vilja ha på mig, för jag är lite rostig i festsammanhang. Några screenshots senare tycker jag att jag ser en stil ändå: Den rosa avviker något från samlingen kanske, och jag kommer nog inte våga mig på så mycket färg om jag ska vara ärlig. Det lutar väldigt mycket åt en mörk klänning med V -ringning, tror jag min analys blir. Nu återstår att faktiskt hitta något på riktigt, inte bara på bild.

För att fånga in våren blev det denna klänning idag: Ett secondhandfynd som är lite för stor, men väldigt skön. Jag får alltid många komplimanger för den, så även idag. På temat för stort, så var även gårdagens outfit: Jag hittade byxorna på secondhand, blev jätteglad för att  1, jag hade sett dem i butik och blivit så förtjust.  2, de var i min storlek; 40 Men linserna var torra, jag var trött och förvirrad, så de var inte alls i 40 de var i storlek 46. Jag kunde dra på dem utan att knäppa upp. Men då får man väl vara lite kreativ och göra dem till overzised-mode och gräva fram ett bälte. Fick flera komplimanger för dem också. Baggy är tydligen grejen nu.

Jag behövde verkligen den där semesterveckan, det känner jag nu. Kroppen är sliten, kanske på grund av omställningen i förklimakteriet, kanske på grund av intensiva småbarnsår, kanske på grund av pollensäsong, kanske på grund av ett intensivt och påfrestande yrke. Vem vet. Men det är väl bara att konstatera att inte har det varit mycket till vila under de senaste åren, varken mentalt eller fysiskt. Ständigt tillgänglig, ett evigt parerande och beslutsfattande, och många göromål. Det har varit många år av att växla mellan att behöva vila, men att också behöva hinna med. Idag när en kollega hade bokat och bjöd på en taxiresa för att ta oss tillbaka från en utbildning var det så att jag nästan blev tårögd. Att slippa fundera på en lösning, slippa kolla upp saker, slippa arrangera och bara följa med när någon annan ordnar var ju underbart. Bara för en stund få luta sig tillbaka och bli erbjuden en lösning. Sen kom kontrasten. Jag hade inte orkat ordna någon lunch att ta med, och jag hann i

I Stockholm går det inga tåg, och här strejkar det också: 63 dagar sedan senaste  mensen. Tänk vad skönt om den bara fortsätter hålla sig borta. Jag utgår ifrån att den kommer dyka upp ett tag till innan den ger sig, men man kan väl få drömma.

Regeln är: Den som inte har, eller är bjuden på, kalas får bestämma vad den vill göra och med vilken förälder. Idag skulle Polarn ha sitt kalas i efterskott, och Pyret valde att hänga med mig. Hon fick välja vad hon ville göra, inte riktigt vad som helst men rätt fria tyglar måste jag säga. Vad kan en 10 åring välja då? När hon får välja nästan vad som helst . Jo: Åka in till stan. Fika på Starbucks. Gå till Sience Fiction bokhandeln. Gå till secondhand.  Äta lunch på Pizza Hut. Gå till Kawaii.se. (Igen). Inte för att det var så dumt att promenera runt i solen och bara hänga med varandra, men nästan vad som helst liksom. Ingen bio, ingen flashig lunch, ingen upplevelse, utan bara det vi redan gjort halva lovet typ. Barn är ju ganska spännande.  Jag bjuder på en annan spännande upplevelse, båda lurviga på samma bild! Nu är semestern över och imorgon väntar vardagen igen. Det har känts som en lång semester,  och det har gått så fort, men mest har det nog varit väldigt välbe

Även om vinden blåste kallt så var det ju trots allt strålande solsken ute. Om det är solsken så vill jag promenera. Hur lockar man arvsmassorna till det då? Det kan jag berätta; man lockar med godis. Alltså tog vi bussen till godisaffären, eller bussen stannar någon kilometer från godisaffären, så promenaddagen började där. Efter att ha handlat varsin påse lördagsgodis promenerade vi 2,5  kilometer till en god lunch: Inte bara vi strosade runt i solskenet på jakt efter lunch, Bambis kompisar skuttade runt i trädgårdarna också. När vi var mätta och belåtna promenerade vi hemåt i 8,5 kilometer till.  Så får man barn att gå 17000 steg på en lördag.

Pyret ville gärna åka in till stan, målet var ett besök på Kawaii.se. Det blev två besök. Ett för att titta på allt i evigheter och inte kunna bestämma sig, och ett till för att titta i evigheter och med stor vårda bestämma sig. Vi tog en paus där emellan för att äta buffé på Pizza Hut och hitta vårskor till Polarn, och ge Pyret en chans att bestämma sig. Hon kunde inte bestämma sig. Alltså jag fattar, jag la en ansenlig del av min veckopeng på alla söta saker från Hello Kitty och company, sånt här väcker fortfarande habegär i mig: Men jag hade en liten hylla i lokala leksaksaffären att glo på, inte en affär med prylar från golv till tak. En liten affär, med trånga gångar, inte alls gjorda för att en mamma och syster ska stå och vänta på att Pyret bestämmer sig. Jag tror att jag fick extra mammapoäng för att jag inte stressade, och lät henne gå tillbaka. Möjligen lät jag liiiiite irriterad när hon helt besatt ville förkorta alla andra besök i butiker för att hon inte trodde

En liten tågresa och två böcker utlästa. Lillfjant är med eftersom hon är där jag är, nu när jag har haft fräckheten att varit borta och lämnat henne några dagar. Nu håller hon koll på mig. Mitt ibland oss av Evin Cetin och Jens Liljestrand. En stark och tung skildring av det samhällsproblem så många politiker vill prata om, men inte vill förstå. Här förstår man, och att förstå är inte samma sak som att ursäkta, ifall någon blandar ihop de begreppen fortfarande.  Jag läste också ut Detaljerna av Ia Genberg. Av någon anledning har jag börjar läsa två böcker parallellt den senaste tiden, skyller på begynnande demens eller något. Den här boken var som att dyka in i 4 olika personers liv och följa hur deras möten med en annan person påverkat dem. Fast det var kortromaner så kändes det som att boken knöts ihop allt mer för varje porträtt, allt hörde ihop. Som dagboksbetraktelser där det var så mycket vardag, men också så mycket känslor och analyser. Spännande, snyggt och lite v

Jag kan tycka att Malmö levererar på secondhand fronten. Många och riktigt bra butiker utöver Stadsmissionen och Myrorna, såsom Björkåfrihet och Busfrö. Arvsmassorna är inte aviga till att gå i secondhandbutiker, så det är ju bra.  Men det de tyckte Malmö levererade stort på var inte solsken, hotellfrukost, asiatisk buffé med friterad banan till efterrätt, nej, det var detta: En talande papperskorg.  Den matades med massor av skräp så att den skulle säga Tack eller Thank you, eller göra mumsande ljud eller ge applåder.  Starkaste reaktionen på hela resan faktiskt. Eller, den fick stark konkurrens från Pyret av ett besök på Kawaii.se. Hello Kitty och allt inom samma genre är i högsta ropet för hennes del. Livet är fasiken bara en enda cykel av upprepanden. Pyret klämmer på Hello Kitty prylar, vill ha tröjor med Care Bears på, och älskar neon. Då har man ju lite koll i alla fall. En annan som har koll nu är Lillfjant. Hon ligger parkerad på mig efter ett intensivt hälsningske

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Hotellfrukost! Gud vad hon tjatar , tänker ni, men kolla då! Hur kan man inte bli lycklig av det där? Det kan egentligen arvsmassorna svara på för de är verkligen inga frukostfantaster, trots att de har mina gener. Men hur lyckliga är de på morgonen då? Va? En bastant frukost var precis vad som behövdes när vi skulle hoppa på tåget och åka utomlands . Hade ju varit kul att åka till typ Berlin, men destinationen var Köpenhamn. Tyvärr lite regnigt, men väder är väder, vi var mestadels inomhus i alla fall. Först ett besök på Ripley's belive it or not! . "Not" på den då. Följt av Guinness world records.  Inte mycket till museum, mer som en ställe med massa skyltar där de skriver om olika rekord, inte värt det.  Att jag sedan ville gå till Nationalmuseet röstades ner som "Tråkigt". "Roligt" var istället att strosa längst Ströget och titta i alla butiker som också

Vi satte oss på tåget, jag hade en stickning och en bok i högsta hugg. Arvsmassorna hade mobilerna, så klart.  Jag kan rekommendera boken; Mitt ibland oss av Evin Cetin och Jens Liljestrand, men kanske att man skulle läsa de första kapitlen hemma. Skildringarna av hur familjer begraver sina barn till följd av gänkring lämnar en inte oberörd. Jag höll mig från att sitta och Lille-Skutt-gråta mitt på tåget, men bara knappt.  Vi bröt av resan med några rundor UNO tills Pyret blev irriterad över att aldrig vinna och det roliga försvann. Tåget blev försenat en timme då de misstänkte hjulfel, men det var det inte tack och lov, sen till sist klev vi av i Malmö för några dagars semester.  Middag och en titt på Streetfood-festivalen inledde vi med. Och att konstatera att Polarn tappat bort sin senapsgula mössa. Den jag köpte som ersättning för att hon tappade bort sin favoritmössa, som var senapsgul. Den där lilla virvelvinden har koll på mycket, men inte på sig själv och sina pry

I vårsolen åkte jag med Cous-cous till Eskilstuna för att strosa runt på ReTuna ett tag. Och finns det secondhand så finns det fynd! 4 stycken tunga, gedigna fat från Upsala Ekeby som matchar fint med mina andra retrotallrikar.  Sen bar det hem för att börja packa inför morgondagen. Utflykt nummer två väntar.

De första varma solstrålarna dyker upp och jag skyndar mig att vårstäda balkongen. När lungorna fyllts av all pollen och allt damm som lagt sig över pressenningen och möblerna, så slog jag mig ner. Fantastiskt ju, att sitta i solen och läsa en god bok. Nu är trilogin om Maj av Kristina Sandberg slut, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Bokhyllan är full av böcker som verkar vansinnigt spännande, men jag har alltid svårt att välja en ny bok när jag just läst något riktigt bra. Tänk om jag blir besviken. Böcker är lite som smågodis; allt ser gott ut i butiken, men när man kommer hem är det bara några få som lockar.  Jag tror att det kanske blir den här:  Detaljerna av Ia Genberg. Men vi får se.

Jag tänkte att det var en bra idé att ta en löprunda på morgonen, och passa på att styrketräna lite kort efteråt, när jag ändå var ledig på en fredag. Jag skulle inte hinna träna på kvällen nämligen. Sen behövde arvsmassorna röra på sig, och katterna behövde mat, så en promenad till zooaffären 3 kilometer bort var väl en lagom aktivitet innan påsklunchen hos mamma.  Men så var det ju det där med hur mycket dyrare kattmat är om man köper mindre påsar, dubbelt så dyra faktiskt, på redan dyr mat. Och mellanstorleken på påsar hade de inte. Alltså slängde jag upp en 10 kg påse i famnen, och promenerade de 3 kilometerna tillbaka. Det kändes. Men sen fick jag påfyllning hos mamsen och kunde återhämta mina krafter. Till kvällen bar det iväg till den stora staden för att äta med psykologen och läkaren.  Gott på Taverna Brillo där vi satt i fem timmar. Förutom att jag blev väckt av katten klockan 4 så är ju att vara vaken till midnatt rätt kämpigt för mig, äve

Dagen var totalt fullbokad, möten efter möten på förmiddagen och bokningar hela eftermiddagen. Dessutom var det en del som hängde kvar efter en fullsmockad vecka, och allt behövde vara klappat och klart innan jag kunde gå hem. För nu väntade ledighet. Det kändes ju lagom kul att behöva jobba över en sån här dag, men cheferna hade laddat på med godis, så det skulle väl gå ändå, tänkte jag. Så avbokades en på eftermiddagen och en bokning blev inte av. Simsalabim så kunde jag runda av och sluta tidigt. Helt otroligt.  10 dagar påsklov är officiellt inlett.

" Mamma, om jag får säga, så passar de där skorna inte dig, det är inte din stil ." " Nähä, vilken stil är de här skorna då? " " Typ mer Hiphop, eller för någon gammal ." " Men jag är ju gammal ." " Fast de där passar någon gammal-gammal ."  Adidas är alltså för gammal-gammal människor, eller hiphopare, inte för vanliga gamla mammor.

Idag ville bara Polarn med på löprundan. Jag får erkänna att jag är lite däckad av pollensmockan och därför behövde ta det lite lugnt, så jag undrade hur det skulle gå med en speedy som sällskap. När Pyret är med så håller hon ner tempot, och Polarn drar som vår lilla hare. Man riktigt ser hur det finns så mycket energi laddat i benen som bara suktar efter att få dra iväg ordentligt, och ibland gör hon det. Jag och Pyret kommer sedan efter, i Pyrets eftertänksamma takt, och möter upp Polarn där hon står och väntar.  Det visade sig inte vara ett problem. Det gick inte fort. Polarn ägnade nämligen alla 21 minuter åt att prata. Medan hon sprang. Hon kommenterade emellanåt att hon fick håll, och sa själv att det nog var för att hon pratade så mycket, men hon slutade inte. Däremot så sprang hon mindre intensivt när hon också skulle berätta allt om sin dag samtidigt. Jag har helt fått släppa tankarna om att slipa på mina tider. I sällskap av Arvsmassorna går det inte fort, eller

Sedan i somras har min menscykel trampat i takt mellan 14 och 21 dagar, istället för de stadiga 28 dagar jag alltid kunnat lita på. Just som jag var totalt utmattad av det intensiva tempot så gick det över till det här: Men vad skönt, kanske någon tänker, ingen mens på 7 veckor.  Fast nej.  Att gå omkring och vara i ständig beredskap är inte det minsta behagligt, jag vet ju att den kommer dyka upp men har ingen aning om när. Som att för evigt gå runt i spökhuset på Gröna lund och vänta på att någon sommarjobbare ska göra sitt livs föreställning som gast. Kroppen är också helt uppenbart förvirrad och letar förtvivlat efter cykeln på rymmen. Känslan är lite grann som inför förlossning, den mellan värkarna när kroppen är på helspänn, fast den har varit på helspänn i flera veckor. Det är ju också rätt utmattande. Jag börjar bäva för att förklimakteriet ska vara som en sjukt utdragen förlossning, utan att leverera en arvsmassa man kan försöka hantera. För ja, mitt i den här horm

Så mycket önskemål, inte så mycket tid, så kan man väl summera helgerna. Pyret vill ständigt fixa i sitt rum och jag springer maraton på IKEA, intervallpass upp till vinden och utövar  yogaträning bland hennes hyllor.  Polarn vill ha sällskap, mys och någon att berätta alla tusen tankar hon har för. Hemmet vill städas, kylskåpet fyllas, blommor vattnas, tvättkorgar tömmas och katter borstas. Sen ska man klämma in kalas, tv-program, lördagsgodis och något extra mysigt. Det krävs inget mattegeni för att förstå att ekvationen inte går ihop, men det har den ju inte gjort sedan arvsmassorna gjorde entré.  Vi lyckades i lla fall få till en extra mysig lunch/middag på Jacks Burger för att piffa till det mellan hemmafixet.

Polarn har i flera månader informerat att hon kommer ordna aprilskämt, jag skulle vara beredd. Imorse när jag gick på toa utan linser och glasögon blev jag orolig för att både synen och det sensoriska var illa ute, eftersom jag inte hittade kanten på toarullen. Få saker får mig att känna mig så dum och inkompetent som att sitta och krafsa på rullen, fram och tillbaka, för att få tag i någon kant. Så pass att när jag går på offentliga toaletter så ser jag alltid till att pappret hänger ner en bit till nästa gäst. Imorse hittade jag den till sist. Otroligt välspelat. Polarn avslöjade sedan att hon ställt larm på sin nya smartwatch, hur hon nu listat ut den funktionen, till klockan 2 på natten. Då var hon för trött, så hon ställde ett nytt larm till klockan 5 för att gå upp och ordna detta. Hon hade också planerat att sätta tejp över vattenkranen, men tejpen trilskades så hon struntade i det. Istället gick hon och la sig och somnade om.  Jag vet liksom inte om jag ska vara väl