Bara nej

Sedan i somras har min menscykel trampat i takt mellan 14 och 21 dagar, istället för de stadiga 28 dagar jag alltid kunnat lita på. Just som jag var totalt utmattad av det intensiva tempot så gick det över till det här:

Men vad skönt, kanske någon tänker, ingen mens på 7 veckor. 

Fast nej. 

Att gå omkring och vara i ständig beredskap är inte det minsta behagligt, jag vet ju att den kommer dyka upp men har ingen aning om när. Som att för evigt gå runt i spökhuset på Gröna lund och vänta på att någon sommarjobbare ska göra sitt livs föreställning som gast. Kroppen är också helt uppenbart förvirrad och letar förtvivlat efter cykeln på rymmen. Känslan är lite grann som inför förlossning, den mellan värkarna när kroppen är på helspänn, fast den har varit på helspänn i flera veckor. Det är ju också rätt utmattande. Jag börjar bäva för att förklimakteriet ska vara som en sjukt utdragen förlossning, utan att leverera en arvsmassa man kan försöka hantera. För ja, mitt i den här hormonkarusellen ska jag dela tillvaron med en ytterst prepubertal Pyret. Så härligt. 

Nåväl. Tänk om dag 50 utan mens dyker upp imorgon.