Jag behövde verkligen den där semesterveckan, det känner jag nu. Kroppen är sliten, kanske på grund av omställningen i förklimakteriet, kanske på grund av intensiva småbarnsår, kanske på grund av pollensäsong, kanske på grund av ett intensivt och påfrestande yrke. Vem vet. Men det är väl bara att konstatera att inte har det varit mycket till vila under de senaste åren, varken mentalt eller fysiskt. Ständigt tillgänglig, ett evigt parerande och beslutsfattande, och många göromål. Det har varit många år av att växla mellan att behöva vila, men att också behöva hinna med.
Det gjorde mig också lite gråtfärdig, fast på ett annat sätt.
Idag när en kollega hade bokat och bjöd på en taxiresa för att ta oss tillbaka från en utbildning var det så att jag nästan blev tårögd. Att slippa fundera på en lösning, slippa kolla upp saker, slippa arrangera och bara följa med när någon annan ordnar var ju underbart. Bara för en stund få luta sig tillbaka och bli erbjuden en lösning.
Sen kom kontrasten. Jag hade inte orkat ordna någon lunch att ta med, och jag hann inte köpa någon, så klockan två blev detta dagens lunch:
Att praktiskt utföra saker är inte det som egentligen sliter på oss, tror jag, det är kraven på att kombinera allt utförande med allt känslomässigt ansvar. De där tusen sakerna att ha koll på; från att känna av allas humör till att komma ihåg skolutflykten. Från att tömma diskmaskinen till att lyssna på dagens syskonorättvisa. Från att laga middag till att påbörja kommande önskelista. Koll på vad som har hänt, koll på nuet, koll på morgondagen. Och när det brister så hamnar konsekvenserna på en själv, för man skulle haft koll.
Dagen pendlade mellan att känna att en taxiresa i jobbet som en lika stor semester som att vara påsklovsledig, och att äta kakor till lunch. Lite som livet pendlat i rätt många år. Då är en veckas semester kanske inte tillräckligt för att man ska känna sig utvilad.
Kommentarer