attvarabob

Så har Toshiba fått sin första present. Så himla gulligt. Tack E.

Jag ser den här bilden i Hyresgästföreningens tidning. Jag skulle få panik av att ha ett sånt fullsmockat badrumsskåp. Men det är väl bara jag?

Det där med KOMVUX fortsätter att vara ett mysterium in i det sista. Vi kan väl konstatera att nivån inte alltid är så hög, eller avancerad. Likaså kan man ofta ana en uppgivenhet från lärarna när de delar ut uppgifterna, som att de är nöjda om namnet är rättstavat ungefär. Därför kan man undra hur lärarna tänker när det plötsligt dyker upp en uppgift som den jag håller på med nu: Efter att ha analyserat ett av president Obamas tal ska man agera spökskrivare åt en presidentkandidat och skriva vinnartalet. På engelska. Yes we can. Eller? Är det jag som överanalyserar uppgiften nu igen som tycker att det känns lite avancerat? De begär ju inte att man ska bara skriva ett tal, utan det officiella vinnartal som den nyvalda presidenten ska ge till nationen. Kom igen. Det fixar ju ingen på rätt sätt. Dessutom pratar vi KOMVUX här, inte statsvetenskap på universitetet. Så jag drar slutsatsen att jag överanalyserar. Det jag tycker att man ska åstadkomma, efter hur uppgiften är skriven,

Piiip. Piiiip. Va...? Piiip. Är det något som piper...? Piiip. När batteriet i brandvarnaren börjar ta slut så piper den till var 30:e sekund. Lagom kul att batteriet tar slut sådär lite på morgonkvisten. Våra brandvarnare är installerade av hyresvärden, så inte hade jag den blekaste om hur man fick bort batteriet heller, det vill säga hur man får manicken att sluta pipa.  Jag lindade in den i en handduk och la in den i garderoben innan jag ringde hyresvärden, som inte heller visste hur man fick tyst på den. Nu kan jag väl inte påstå att den rent objektivt lät särskilt mycket från djupt inne i garderoben, men eftersom att jag visste att den låg där och pep så var ljudet enormt irriterande. Det förstärks när man vet vad man ska lyssna efter. Tack och lov så kom en fastighetsskötare inom bara ett par timmar och tystade ner den gamla och satte upp en ny. Fast vi har ju två brandvarnare, som installerades samtidigt, så snart kommer väl nästa att börja pipa. Eller kanske inte

En vän sa att hon upplevde förlossningen som lite förödmjukande, det där med kroppsfunktioner och så. Det gäller väl själva graviditeten också, tänker jag. Det är ju inte en lallande dröm på rosa moln direkt, inte ens när man är så befriad från symptom som jag har varit. Det där med kroppsfunktioner och så. Det pratar man ju inte gärna om. Men med tanke på vilka områden på kroppen som förändras mest när man är gravid så kan vi kanske föreställa oss att vissa funktioner blir rubbade. Både åt det ena och åt det andra hållet. Det händer ju en massa saker med kroppen som kanske är svårt att se som charmiga, men som får anses vara naturliga. När saker då händer med kroppen när man är gravid, så finns inte bara vänner och barnmorskor att prata med, man kan även söka information på nätet. Jag gjorde en sökning på den typ av rubbning som jag upplever just nu. En rubbning som har med kroppsfunktioner att göra. Den typen av problem kunde minsann inträffa strax innan förlossning, som ett

Precis när man har resignerat inför all reklam i tidningar, på tv, i filmer och i mailen så kommer sms-reklamen. Det började med små aviseringar om reor från de kedjor man var medlem i. Irriterande, men okej. Nu har jag med jämna mellanrum vunnit en miljon, IPhone eller en dator. Jäkligt mycket mer irriterande. Idag kom höjdpunkten; först ett sms om att jag blivit "utvald" för att bli modell för en dag om jag bara ringde till, vilka det nu var. Jag ringde inte. Men det behövde jag inte heller, för ,vilka det nu var, följde upp sms:et med ett telefonsamtal mitt i maten. Irriterande upphöjt i hundra. Kan man inte bara få vara ifred?

Höstvädret kunde inte varit bättre, så vi gav oss ut för att njuta av dagen. Vi tog för att sedan promenera bort till Första delmålet var Vi satte oss i höstsolen och tog en fika och fick snart sällskap av övermodiga och väldigt närgångna vänner Jag försvarade våra bullar med hela kroppen. Med energi i kroppen gick vi hela långa vägen runt djurgården, strosade längs kanalen bland alla andra som ville njuta av vädret. Vi konstaterade att vi inte kan bo i området, eller ens promenera där efter att Toshiba har anlänt, för här hade alla en sån här Ett rullande banklån. Jag blev lite aningens trött av allt promenerande så vi satte oss på och rullade in mot stan. Toshiba hade blivit hungrig så vi beslutade oss för en "luddag"; alltså en lunch/middag, bestående av Vi tänkte tanken att avrunda dagen med ett spontant biobesök, men alla bra filmer var redan utsålda så vi drog oss hem till och körde istället en m

Eftersom att det är fredag och reklam är vår tids budord så gäller fredagsmys. Middagen består därför av kebabrulle. Kebabrulle är svåräten, det rinner och kladdar, men då det är fredagsmys ska den ätas framför tv:n. För att inte ha hela tröjan och soffan full med kebab äts nämnda gourmetmåltid sittandes på golvet framför det låga soffbordet. Så förnämt går det till i det här hushållet. När jag så sitter där inklämd under soffbordet med kebabrulle i hand, spiller jag ut mitt glas med dricka. Ut över hela bordet, ett dricksglas blir till syndafloden som tar sig ner mot golvet. Där och då inser jag att i mitt nuvarande tillstånd får jag passa mig. Om jag skulle lyckas med konststycket att exempelvis sätta eld på mig själv,vilket inte är helt osannolikt så klantig som jag blivit som preggo, så skulle jag aldrig ha möjlighet att rädda mig själv. För jag rör mig inte särskilt smärt och smidigt längre. Just i dagens situation så är det maken som snabbt och graciöst kommer på fötter fö

Jaha, då har säsongens första snö kommit. Min vanliga reaktion till snö är: Neeeeeeeej! Följt av en lätt deppighet. Nu kändes det plötsligt mysigt, jag ville till och med att det skulle komma mer. Vad har hänt!? Vem är det här!? Vad har ni gjort med mig!?

Alla har väl sett förlovningsfilmen med prinsessan Madelene och hennes Chris? Jag blev väldigt kluven. Dels fnittrat jag lite lätt åt den spända stämningen, hur de båda läser rakt upp och ner från manus och hur de stakar sig. Samtidigt känns det lite befriande att dessa mediavana människor blir så klumpiga och obekväma i den här absurda situationen och att hovet väljer att släppa den här videon som är så... dålig. För det är den. Men det är väl lite skönt att de nämner att frieriet skedde i början av oktober, ändå har de inte filat på det här till en perfekt presentation. Kanske har de fokuserat på att mysa med sin förlovning istället? Sen fnittrar jag igen åt videon.

I dagens Aftonbladet, denna ytterst seriösa nyhetstidning (på nätet), läser jag rubriken till en "artikel": Tappa 8 kilo till jul . Äh, det är väl ingen konst!? Det kommer jag också lyckas med, ska bara komma iväg på förlossningen så... Jag läste aldrig hur de menade att andra skulle lyckas.

En anledning till att jag kommer passa jädra bra som mamma: Jag tycker att det är okej att kliva upp klockan 5 på morgonen och tycker att det är sovmorgon att vakna klockan 6 eller 7. En anledning till att det kommer bli jobbigt för mig att vara mamma: Jag börjar längtansfullt titta på sängen redan klockan 19. En anledning till varför detta kommer lösa sig galant: Maken är min totala motsats.

Toshiba sträcker ut sig där inne. Det trycker mot ljumsken på höger sida och mot revbenet på vänster sida, samtidigt. Hela magen rör sig. Jag brister ut i skratt eftersom det kittlas. Man roar sig lätt just nu.

Jag ska sluta gnälla nu, och sluta tycka synd om mig själv i min isolerad-i-mitt-hem-för-att-jag-pluggar-distans-och-är-gravid värld. Inte heller ska jag vara bitter över det 12-åriga gravid-luftslottet som kanske inte sprängdes, men vittrade sönder lite för lite under graviditetsveckorna som försvann. Det tjänar ju ingenting till. Istället kan jag fortsätta vara bitter över den nya tillvaron som okunnig, naiv och dålig blivande förälder. Jag kan ju till och med ägna min tid till att lista alla de frågor som jag kommer ha fel angående, ändra mig om, eller borde veta bättre kring. Ändå är jag medveten om att bli förälder är en tillvaro som är svår att föreställa sig innan man är där och att många goda intentioner får överges när verkligheten klampar in. Men innebär det också att jag; efter att ha levt med mig själv i 37 år och anser att jag har rätt bra koll på hur jag fungerar, till och med bättre koll än många andra, plötsligt är helt aningslös om min egen person? Jag, som på gr

Precis som resten av landet har vi bänkat oss för att se även denna säsong av "Solsidan". Jag är besviken. Mest för att det är så otroligt mycket produktplacering, som dessutom är riktigt klantigt gjord. Produkterna syns för mycket, för länge och har väldigt sällan en logisk koppling till karaktärerna, vilket får dem att stå ut ännu mer.  Varje avsnitt blir som en lång reklampaus, eller som ett "avsnitt" av ICA-reklamen. För det känns dessutom som att skämten har fått stå tillbaka för, eller arrangerats runt, produkterna som ska säljas. Det kan hända att det blir en annan kanal på söndagskvällarna framöver tyvärr.

Jag får ofta höra att min disciplin är orsaken till mina lyckade studier. Hmm? Nja, ungefär, skulle jag säga. Så här är det på riktigt: Jag är en väldigt nervig människa, jag oroar mig för det mesta i tillvaron, och vi nerviga människor tenderar att bli kontrollfreaks som följer instruktioner och regler till punkt och pricka. Personligen tror jag att jag följer instruktioner och regler för att det är bekvämt, någon annan har redan kontrollerat, funderat och hittat den bästa vägen så då slipper jag. När det gäller skolarbete innebär det att om det står inlämning innan den 23:e, så lämnar jag in innan den 23:e, inte på den 23:e, utan innan den 23:e, för så står det ju i instruktionen. Jag läser allt som jag är instruerad att läsa, för jag tar för givet att texten kommer vara relevant för mitt arbete och jag är rädd för att missa någon information. Det betyder också att jag skyndar mig att utföra uppgifterna för jag blir så stressad av risken att inte hinna i tid. Precis som jag al

Maken hittar en gammal 80-tals rulle; "The last dragon". Trots att jag är väl bevandrad i 80-tals action så har jag faktiskt inte sett den här. Detta skapar problem. Maken ser nämligen den här filmen med en stor nypa nostalgi, han upplever den till stor del på samma vis som på den gamla goda tiden. Filmen behåller samma kvalitet och känsla som då, för många år sedan. Jag ser den här filmen utan nostalgi, jag ser den utifrån 2012 års kvalitet, vilket den inte har minsta suck att hålla. Alltså fnittrar jag mest åt alla dåligheter och typiska 80-tals klychor. Det kan ju också vara underhållande, eller det är underhållande för filmen dryper av 80-tals referenser. Kläder, artister, repliker, frisyrer, filmmusiken, allt är otroligt charmigt. Men vi ser definitivt inte den här filmen med samma ögon. Det där med nostalgi är väl helt underbart!?

Det är äkta höstvädret ute, komplett med regn och rusk. Maken spenderar dagen på jobbet. Alltså blev det enbart en kort stund utomhus för att sedan spendera övriga dagen inomhus, med datorn i knät. Plugg, hemma, ensam. Fast på en lördag. Det blir väldigt liten skillnad på vardag och helg. Gu vad jag är uttråkad.

Jag var hos barnmorskan igen idag. När hon frågade hur jag mådde sa jag ärligt att den senaste veckan har jag börja må lite... ...halvbra. Jag känner mig lite febrig ibland, får huvudvärk, lite illamående, sämre aptit och lite yrsel. Genast drogs hela batteriet med prover fram, för det var bäst att kolla alla värden. Men de var fortfarande fin-fina. Med ett hb på 140 undrade hon skämtsamt om jag inte skulle dra ner på nyttigheterna (vilka då?) och frågade igen om jag tog järntillskott (nix). Så. Varför lite hängig? Jo, det var tydligen så att jag var gravid. Jag var till och med höggravid. Tydligen ska man känna sånt i kroppen. Det kunde vara så att jag har varit lite bortskämd under den här graviditeten och nu får kliva in i de gravidas verklighet. Ska det verkligen vara nödvändigt? Om jag klarat mig så här långt, kan jag inte få fortsätta med glidar-livet hela vägen fram då? Höggravid? Bah, humbug.

Varför åker friska människor mellan 15 och 50, som alltså inte haltar, som sätter och reser sig smidigt och går med lätta steg, bussen en hållplats? En promenad i uppehållsväder på vad, 500 meter? Varför leker barn på lekplatsen genom att bara sitta och skrika rakt ut, i många minuter? Varför gapskriker de när de inte har ont? Varför är ljudet från sopbilen som tömmer returglasbehållaren så otäck? Hur skräckslagna kommer jag och herr B.o.B. vara efter att ha varit på "Informationsträff inför förlossningen" på sjukhuset ikväll?

Om man tar en ballong och en nål och för dem samman så kommer den runda ballongen tappa all luft. Så känner jag mig. Även om den runda ballong-formen är intakt. Jag pratar mer om engagemanget i hela "vi ska ha barn" grejen, lusten, det roliga, förväntningarna. Poof. Borta. Ersatta av lite orkeslös, besviken, deppighet. "Hormoner" säger säkert en del på en gång. "Början på graviditets-depression" kanske andra oroligt tänker. Jag tror mer att det beror på att det närmar sig slutet. Jag tror mer att det är som när det kommer en ny film på bio, en sån som alla pratar om och höjer till skyarna, men det dröjer innan man själv kommer iväg för att se den. Det finns liksom ingen chans att den filmen kan leva upp till de förväntningar man har. Jag tror att det mer är den typ av sorg som drabbar en i slutet av ett förhållande, när man är ledsen över att inte längre har möjlighet att uppfylla det man önskade och drömde om. Under tolv år hinner man bygga upp

Idag var vi iväg på det sista ultraljudet. Det är den femte gången vi kisar och spänner ögonen för att se Toshiba på den svart/vita skärmen. Dagens närbild på ansiktet, med en rund knapp till näsa och buttert krökta läppar, ligger långt ifrån den lilla pricken vi tittade på i vecka fem. De tydliga hjärtslagen från hjärtat i närbild går inte att jämföra med den pickande lilla pricken med tillhörande ljud vi såg, och lyssnade på, i vecka sju. Att se rörelse på skärmen samtidigt som de känns i magen, och syns när huden spänns utanpå, blir en helt annan upplevelse än de abstrakta rörelser som syntes på ultraljud nummer tre och fyra. Precis som de tidigare ultraljuden så var jag lite nervös. Jag kan inte se dem som något annat än en hälsokontroll och jag håller andan tills de säger att allt är bra. För mig är det inte förväntansfullt att få se den lilla, det är inte roligt, eller spännande, förrän efteråt. Lite som hela den här tiden. Nu, med facit i hand (nåja, nästan) så hade vi int

Jag läser i Aftonbladet att Milf-gerillan har gett upp. Milf? Alla vet det betyder? Moros Islamiska Befrielsefront. Såklart. Vad tänkte ni på? Heta morsor som startat en gerillarörelse? Så tänkte jag. Ur en internationell synpunkt kanske de skulle överväga en annan förkortning, den Phillipinska gerillan.

Äppelpaj gjord på äpplen från narkosdoktorns trädgård. Den försvinner väldigt fort.

Vi hade tänkt titta på begagnade vagnar, för nypriser på vagnar är så makalöst löjliga. Men man måste ju ändå se vad som finns, testa och utvärdera, därför besökte vi idag "barnaffärer". Nu har jag definitivt klivit av den vansinniga karusellen. I en affär hittade vi en riktigt bra deal på en ny vagn och började därför prata med en försäljare. Nu vet vi att i den här löjliga världen så är det längre leveranstid på en del vagnar än på en ny bil, men en tidigare försäljare hade informerat om vilka leveranstider som gällde på olika vagnar, så vi visste att det gick att köpa vissa vagnar lite senare under graviditeten. Den här försäljaren meddelade dock med en otrevlig attityd mittemellan hånfullt och utskällning att vi var ut alldeles för sent, oavsett vilken vagn vi skulle vilja ha. Det skulle kanske gå att ordna, suck och stön, men det här var uppenbarligen inte bra arbetat av oss. Innan vi gick sa hon till att vi måste bestämma oss NU. Hela grejen gör mig irriterad. Man

Ibland känner jag att jag är riktigt dålig på att vara gravid. Jag antar att jag har någon bild i bakhuvudet av hur man ska vara som gravid kvinna, en bild jag har svårt att själv kliva in i. Ta bara det där med "gravid kvinna". Jag har svårt att ens kalla mig själv det utan att fnissa, jag säger preggo om mig själv för det känns mindre... ...seriöst, antar jag. Att jag sen har haft svårt att ens hålla reda på vilken vecka jag är i, hur oseriöst är inte det? Jag har inte heller frossat i min graviditet som jag har någon bild av att "man ska". Inget ständigt kontrollerande i gravidkalendrar, jag har inte läst en enda bok, vi har inte anmält oss till några kurser (vi visste inte ens att man skulle det), vi har inte jämfört förlossningsavdelningar, vi har inte köpt några babyprylar, jag tycker det verkar skitjobbigt att välja barnvagn och vill helst slippa, vi har inte fotat magen, jag har inte haft några cravings, jag har inte mått illa, jag har inte haft några hu

Camilla Henemark har skrivit en bok. Rubriker skriker ut att hon avslöjar en massa kändisar hon har legat med. Det ger mig lite ont i hjärtat. Jag struntar fullkomligt vilken kändis som har rumlat runt med vilken annan kändis, även icke-kändisar ligger med andra icke-kändisar mer eller mindre omdömeslöst. Jag finner inget nyhetsvärde i det och struntar i om det är sant eller inte. Men jag får alltid en liten tår i ögat av före detta kändisar som försöker sno åt sig lite mer rampljus genom att skriva om vilka han eller hon har hamnat mellan lakanen med, eller haft mindre glamourösa stunder på toaletten på inneklubben med. Just Camilla hade räknat ihop att hon hade haft ihop det med 15 personer i ett och samma VIP-rum. Varför vill man berätta det? Är det vad hon vill bli ihågkommen för? Då lägger jag inga värderingar i om det är rätt eller fel att ligga, eller hur många ligg som är bra eller dåligt. Sånt kan vuxna människor välja själv. Jag undrar mer om inte Camilla, och andra

Äntligen var den här knasiga kursen avslutad. Den slutade som den pågått; väldigt märkligt. Läraren ifrågasatte ett labbresultat och gav mig en lång lektion i hur resultatet blev. Jag förklarade och bevisade att resultatet inte blev det hon sa, vilket läraren borde veta, för läraren var på plats och hjälpte till med laborationen. Efter en titt på mitt foto (som jag redan bifogat) kunde även läraren konstatera att resultatet var som jag sa, inte som det borde blivit, jag hade också gett en plausibel förklaring till resultatet. Läraren hade däremot bett oss utföra testet så att resultatet blev fel. Så fast jag borde haft fel, så var det jag som hade rätt för jag hade identifierat den felande länken. Sen följde en lååång föreläsning om varför jag "bara" kunde få betyg B, inte A, skam och vanära åt mig. Jag är nöjd med att få B i den här kursen som jag knappt förstod, samtidigt som jag har gravidhjärna. Dessutom tyder den långa utläggningen fylld med ursäkter om varför ja

Jag tittar på nyheterna där de intervjuar någon kunnig karl på hans kontor. Bakom mannen står en bokhylla, alldeles proppfull med böcker. Alla böcker ligger i högar istället för att stå i rader och ligger med ryggen vänd inåt. Varje gång mannen och hans bokhylla är i bild slutar jag höra vad som sägs, jag kan bara tänka på de där böckerna. Varför ligger de ner? Hur hittar han bland böckerna när ryggen ligger inåt? Hur tar han ut de understa böckerna i högen? Hur kan han titta på sin bokhylla utan att få stora skälvan? Jag som får tuppjuck bara av se eländet i ett kort inslag. Fast det kan vara bara jag. Ordning och reda är liksom min melodi, om någon skulle ha missat det.

Äntligen har jag hört talas om en diet jag kan gå med på! Cindy i ICA-reklamen: LCHFMGO-dieten. Low Carb High Fat Men Godis är Okej-dieten. Låter helt okej för mig.

Idag är det dags för slutprov i kursen. Eftersom jag inte riktigt förstår vad läraren tycker att jag ska ha lärt mig de här veckorna, men är säker på att läraren tycker att vi har lärt oss massor med saker, så har jag lite svårt att förbereda mig inför provet. När det läraren skriver om inte stämmer med det som står i läroböckerna vet jag heller inte hur jag ska lära mig något på egen hand. Men trots att jag är ovanligt oförberedd för det här provet så kan jag inte påstå att jag orkar bry mig. Precis som att jag inte riktigt bryr mig om att man ska ha lämnat in alla arbeten innan man skriver slutprov. Jag har två rapporter från förra veckans laborationer som inte är färdigskrivna . Herrejisses, jag har sjunkit till skolans nivå av engagemang.

Egentligen har jag en spännande tillvaro just nu. Det allra mest fantastiska mirakel håller på att skapas inuti mig, om bara några veckor ska vi äntligen bli den familj vi väntat så länge på att få bli. Jag är bara några ännu färre veckor från att avsluta den gymnasieutbildning som bristen av densamma har gett mig dåligt samvete och självförtroende i 20 år. Vi håller på att ändra om vårt hem för att göra plats för Toshiba. Vi har fått en stor budget för att leta rätt på en alldeles ny bil. Att studera på distans gör att jag kan hoppa in på världens bästa arbetsplats eller fika med världens goaste människor mest hela tiden. Livet är gött ibland. Eller? Kanske har jag svårt att se det goda i saker. Kanske är jag bortskämd. Kanske är saker inte alltid så bra som de låter. Barnet vi väntar på är ju just det; väntan. Det är inte något som händer, det är något jag väntar på som ska hända. Jag är byggd med ett tålamod som en treåring, att vänta på något är vansinnigt tråkigt. Att

Försten ut med julen? City Gross säljer ljusstakar. Nu slog de väl till och med IKEA, som alltid brukar köra igång julförsäljningen först av alla?

Min mage putar ut lite grann. Den putar ut så pass mycket att jag fick problem med vår säng, eller rättare sagt att komma i den. Den sidan jag låg på var nämligen vid fönstret, och vägen dit var därför liiiiite smalare. Nu började jag antingen få sängstolpen i magen, eller putta ner blomkrukor från fönsterbrädan. Alltså fick maken och jag lov att byta sida. Efter att ha sovit på samma sida i 15 år. Samma sida oavsett lägenhetsbyte eller semester. En semester råkade vi lägga oss på fel sida, varpå vi sov katastrofalt dåligt, kom på vad vi gjort fel, bytte sida nästa natt och sov som på moln. Har inte alla det så? En favoritsida? Vilket kan ställa till med problem om man plötsligt ska dela säng med någon annan. Jag tänkte att det skulle ställa till med problem nu, med vår sömn, men vi fick vänja oss helt enkelt. Jag hade fel. Sedan vi bytte sida har jag sovit underbart fantastiskt. Jag sover 10 timmar på raken, utan att vakna av Toshiba, utan att vakna av katten, utan att ens

Alexander Nilson gör reklam för HTH. Eftersom jag har humor av den sämre kvaliteten så får den mig att fnissa. "... sen hittade jag kärleken, och därefter barn ..." Hittade barn alltså? Var i hela friden hittade han dem? Är myndigheterna informerade?

Speciellt allmänhet som färdas kollektivt. Gravida kvinnor saknar möjligheten att dra in magen för att tränga sig förbi i trånga utrymmen. Därför saknar de också möjlighet att tränga sig igenom gången i bussen förbi de som sitter med benen ute i gången, eller de som inte vill sätta sig utan står mitt i gången. Detsamma gäller på pendeltåg och tunnelbana i trängseltrafik, det är inte möjligt att suga in kulan för att kunna tränga sig genom de som står vid dörrarna, för att kunna ta sig av. Detta innebär att antingen måste de gravida stanna mitt i gången längst fram i bussen, vilket ställer till det lite grann för övriga medpassagerare. Eller åka tåget tills det är tomt, vilket ställer till det lite för den gravida individen. Speciellt eftersom människor tränger sig förbi den gravida för att sno åt sig en tom sittplats (Att stå upp länge är jobbigt. Att stå upp på skumpande, vingliga underlag är svårt, för balansen är ett minne blott). Lösningen skulle kunna vara att de som inte är gr

Gravid-hjärna. Det låter ju som en dålig myt, skapad som en ursäkt, eller varför inte som ett sätt att klappa kvinnor på huvudet. Men jag har den. Den existerar. Herre, vad förvirrad och korkad jag känner mig! Jag ställer in kaffekoppen i kylen och bär med mig mjölken. Jag har tappat förmågan att tidsplanera. Med jämna mellanrum blir hjärnan helt tom. Blank. Innehållslös. Ibland mitt i en mening. ...... Jag får en tanke i huvudet, där innanför pannbenet, i den delen som ska vara kopplad till tungan, men den har tappad kontakten. "Hör du mig nu?" Nix. Samma förmåga, fast den som ska vara kopplad till fingrarna på tangentbordet, svåra kontaktproblem. Kusinen till den förmågan; att förstå vad som står skrivet, den haltar allt kraftigare. Att brista i dessa förmågor gör inte bara att man blir en påfrestande person sådär socialt när man ständigt formulerar meningar i de mest fantasifulla versioner, eller säger ord som inte existerar, eller svammlar osammanhängande, ell

Kontroll av bakugnen  gick bra även denna gång. Mina värden var fin-fina, jag har varken högt blodtryck eller blodsocker, inte hade jag lågt Hb heller (yey, slipper järntabletter!!). Toshiba visade upp sig från sin bästa sida och rumlade runt ordentligt medan barnmorskan lyssnade och kände. Så frågade barnmorskan om vi visste vad det skulle bli. Jag sa: Näpp , varpå det undslapp henne "Det blir säkert en tjej." Jaha. Hon kom nog på sig själv för plötsligt blev hon väldigt tyst. Om vi inte vet vad det blir så är det kanske för att vi inte vill veta, och då kanske vi heller inte vill att barnmorskan ger sin bedömning i frågan. Nu kan man ju inte låta bli att undra vad hon baserar det utlåtandet på. Visst är det troligtvis ren spekulation med lika lite vetenskaplig grund som alla andras spekulationer, men hon är ju ändå en erfaren barnmorska. Det kommer dessutom dröja många veckor innan vi får veta om hon hade någon hemlig kunskap bakom det utlåtandet eller inte. Jag tro

Anna Benson och Peter Sköld har dragit igång ett insamlingsprojekt för Rosa bandet. Förutom att de har målat en buss väldigt rosa som de ska kuska land och rike runt i, så ska de genom konsten samla in många kronor till Rosa bandet. Projektet hade sitt kick-off igår kväll på Clarion Hotell, och lilla B.o.B. var inbjuden. Efter att ha varit på fötterna hela dagen på jobbet var det kanske väldigt optimistiskt av preggot att tro att det skulle vara en baggis att stå på ett vimmel under kvällen. Men samtidigt så är jag så vansinnigt svältfödd på lite lattjolajban i tillvaron att jag förlåter mig själv för att ha varit aningens naiv. Rosa klänning åkte på, enligt dresscode, sen bar det av för rosa bubbel (alkoholfritt så klart), rosa cupcakes, tavelauktion och underhållning. Jag reflekterade över att lokalen var övervägande fylld av kvinnor. Borde det inte vara lika mycket en fråga som engagerar män när så många av deras nära och kära drabbas, tänker jag. Samtidigt som jag själv vald

Facebook. Jag var väldigt tveksam. Jag såg framför mig en gyttja av förskönande och snabbt uttryckta åsikter. Nu har jag sett att det finns roliga och bra sidor av det också. Men det är lite läskigt att se hur åsikter ibland luftas lite för snabbt i frustrationens, ilskans och sorgens tecken. Och fördomarna. Oj. Det är förvånansvärt hur åsikter, som mest verkar grundade i okunskap, rädsla och dålig självkännedom, läggs ut. Gärna med början "Jag är inte rasist, men...",  "Jag vill inte gnälla, men..." eller "Jag har inget emot kvinnor/jämställdhet, men..." Jag har fördomar, det har vi alla, därför försöker jag ständigt öva mig på att tänka "Varför tycker och reagerar jag såhär?", "Har jag några bra belägg för mina åsikter, eller är det någon annans åsikt, eller bara känslor, som dyker upp?" och "Om det här är den ena sidan av saken, vad finns på den andra?" Reflektioner man absolut behöver göra innan man knappar på tan