Ork och engagemang.

Om man tar en ballong och en nål och för dem samman så kommer den runda ballongen tappa all luft.
Så känner jag mig.
Även om den runda ballong-formen är intakt.
Jag pratar mer om engagemanget i hela "vi ska ha barn" grejen, lusten, det roliga, förväntningarna. Poof. Borta.
Ersatta av lite orkeslös, besviken, deppighet.
"Hormoner" säger säkert en del på en gång. "Början på graviditets-depression" kanske andra oroligt tänker.
Jag tror mer att det beror på att det närmar sig slutet.
Jag tror mer att det är som när det kommer en ny film på bio, en sån som alla pratar om och höjer till skyarna, men det dröjer innan man själv kommer iväg för att se den. Det finns liksom ingen chans att den filmen kan leva upp till de förväntningar man har.
Jag tror att det mer är den typ av sorg som drabbar en i slutet av ett förhållande, när man är ledsen över att inte längre har möjlighet att uppfylla det man önskade och drömde om.
Under tolv år hinner man bygga upp en del förväntningar, önskningar och drömmar. Nu blev det kanske inte riktigt så, när verkligheten trädde in, och nu är det för sent för att det ska bli som jag hade tänkt.
Vår enda chans att uppfylla de där vaga drömmarna jag hade blåst upp, är förbi.
Och jag har tappat luften.