attvarabob

Den här veckan har jag/vi haft en till två träffar per dag. Det blir många caffè latte. Jag känner mig som värsta mamma-ledig-proffset.

Utvecklingsrapport: Igår gjorde vår Speedy sina första riktiga kryp-steg! Under den vanliga stå-på-alla-fyra-och-gunga-fram-och-tillbaka så fördes plötsligt höger knä fram, sen höger hand, sen vänster hand, sen vänster knä, sen gjorde hon som Anja Pärson och dök ner i "sälen". Dessutom lärde hon sig att ta en snuttefilt som hon drar upp och ner för ansiktet till mammas glada "tittut!" Hennes nya hobby är att stå bredvid mig i soffan, hålla i sig i min utsträckta arm och sätta sig på huk, resa sig, sätta sig på huk, resa sig, sätta sig på huk, resa sig. Ibland avbryter hon och försöker ta ett zombie-bett ur min axel eller pilla bort min tatuering innan hon fortsätter med sin gymnastik. Hon har fått in en förfinad teknik i babysittern som gör att hon gungar så vansinnigt att jag nästan förväntar mig att se henne flyga ur den som en raket. Lekt med fötterna har hon gjort länge, likaså stoppat in stortån i munnen, men nu ägnar hon långa stunder åt att suga livet

Underbara Passifloran. Så vansinnigt vacker.

"L ösningar du inte visste fanns - till utmaningar du vet att du har " Så beskriver  Enklare liv  sin hemsida/butik. I love it! Alltså jag har aldrig köpt något, vet inte om jag någonsin kommer göra det, men det finns så mycket fantastiska saker. Vem visste att det fanns skärbrädor som viks ihop till en kopp? Eller slevhållare, visp som rör sig själv, personligt ultraljud, breastlight (så du kan se insidan av tuttarna), benstreachare, utdragbart kamerastativ (något för alla modebloggare), kvalsterborttagare, strumplås (så strumporna tvättas i par), armbandsassistent (när man ska ta på sig armband och inte har tre händer), kisstält (för bebispojkar så de inte kissar rakt upp i luften vid blöjbyte), kräm-mer (en anordning som kopplar ihop flaskor så de kan stå och fylla sig själva). Hur har man klarat sig, liksom? Jag ser presentlösningen vid vad-köper-man-till-den-som-har-allt.

Så som Kalle måste ha känt när han öppnade chokladkakan och hittade guldbiljetten till Willy Wonkas chokladfabrik, så känns det när man lägger pyret i hennes säng på kvällen och hon lägger sig tillrätta och somnar. P å   e n   g å n g.

Idag kände jag mig som en riktig mamma igen. När jag bär pyret på höger arm, hör att hon är på väg att lägga värsta spyan och fångar hela den i vänster hand. Och känner mig stolt över bedriften. Mamma-capen är på.

Jisses vad skönt det känns att vara positiv. Att ha dagar som bara är bra. Att få njuta av att ha fått pyret. Jag var så less på allt kaos och allt gnäll. Eftersom pyret nog inte kommer vara en sitta-på-fik bebis på lääänge så är ju det här vädret desutom till vår fördel. En take away kaffe i parken, en köpa-med-lunch ute i det fria gör att vi kan vara sociala igen. Nu när jag orkar vara social igen och inte längre mest vill gömma mig under närmaste täcke. Till hösten kanske pyret har hunnit jobba på sina sociala färdigheter, beter sig mindre som en vild schimpansunge och kan umgås inomhus. Kanske.

Att vakna klockan 4:30 är ju sanslöst korkat. Att vakna 4:30 när ens bebis vaknar först 5:10 tar dumheten till helt nya höjder.

Jag nynnar på disco-dängan som Diana Ross underhöll oss med för alldeles för många år sedan. Fast jag letar inte efter någon inoljad muskelknutte, utan efter mina egna bullar under huden. Magdelningen har jag blivit av med, där jag kunde trycka in näven nästan hela vägen till ryggraden efter förlossningen (creepy) är nu (någon slags) muskler på plats. Armarna har jobbat övertid i fem månader så de är kanske i bättre form än innan preggo-tiden. Men någon har snott min röv! Och styrkan! Och konditionen! Det sägs att träningsmässigt börjar man om på noll efter en graviditet, oavsett hur duktig man varit innan och under. Det var ju dumt ordnat. Visst, att vara i god form kanske hjälper en att må bra under graviditeten. Men det är ju nu jag verkligen skulle behöva det jag hade byggt upp. Istället är det när man är som tröttast, mest sliten och bunden vid några kilo klängapa som man ska börja om från början. Vilken uppförsbacke. Men jag får väl harva på. Det blir väl bättre med

Retro är bättre och snyggare.

Med pyret drömmandes i sin säng, tystnad (nåja) omger mig och den rådande dagen nästan bakom mig funderar jag över vad det faktiskt innebär att vara mamma. Jag har ännu inte vant mig. Att presentera sig för deltagare i föräldragruppen och på öppna förskolan som " pyrets mamma " känns fortfarande helt absurt. Att höra andra kalla mig för mamma känns ännu konstigare.  Kanske är det svårare för att vi fick vänta så länge, troligtvis  är det svårare för att vi fick vänta så länge. Att det faktiskt har hänt blir liksom omöjligt att ta in, som att vinna jackpot på lotto när man är arbetslös ungefär. Därför blir det ju lite knepigt att analysera vad min roll som mamma är, för jag är inte helt hemma med att jag faktiskt är mamma, att pyret är min , att vi får behålla henne. Det är lättare att beskriva när jag känner mig som mamma, i vilka stunder känslan infinner sig sådär ända in i djupaste hörnet av själen. Som när hon gnäller i vagnen och jag måste ta upp henne och bära henne e

Jag har för höga förväntningar. Jag vet. Det är en av anledningarna till att jag genom åren har avsagt mig födelsedags firanden och julstök. Mina drömmar och förväntningar blir sällan uppfyllda när verkligheten knackar på. Drömmar och förväntningar kring förberedelserna i väntan på pyrets ankomst blev inte heller uppfyllda. Så det är väl passade att min första Mors dag inte blev som jag tänkt mig. Jag drömmer om att vakna till uppdukad frukost. Jag drömmer om en dag av små planerade upplevelser. Jag drömmer om presenten som speglar mig. Jag drömmer om att känna mig speciell. Jag får blommor och choklad från Coop när maken kommer hem från uppdrag i pyjamasklubben. Blommor jag inte kan njuta av för att katterna vill äta upp dem, så de ställs högt upp på en hylla där de knappt syns och choklad jag inte borde äta. Jag blir besviken, från att jag vaknar till ett tomt köksbord tills sista-minuten-blommorna lämnas. Jag blir också ledsen över att missa de där stunderna, dagarna och u

Vi har introducerat majskrokar. Vilken succé!

Konsten med nattning. Två steg fram och ett tillbaks, det är så det fungerar inte sant? Jag har inte lärt mig hur man installerar sig hyfsat bekvämt för den 30-60 minuters kamp som kan vänta. Jag har heller inte lärt mig hur man inte dör av rastlöshet eller uttråkning om de minuterna "bara" innebär ett pyre som sover för ytligt för att det ska löna sig att lämna rummet. Dessutom är jag för lättlurad, så jag tror att hon kommer somna helt varje gång hon vänder sig, trycker in nappen och borrar in näsan i mitt gamla nattlinne. Därför blir jag barnsligt besviken varje gång hon tre minuter senare suckar, spottar ut nappen och lägger sig på rygg och gnyr. Maken däremot, han har mästrat nattningskonsten till fullo; så snart pyret sover så somnar han med. God natt.

Fokus. Som en elitidrottare inför en stor tävling tog jag mig an pyret. Tänk Rocky Balboa. Med världens bästa coach i ryggen (BVC-sköterskan), alla distraktioner undanstädade och djupandning har vi jobbat på att få en behaglig tillvaro. Sovrutiner, mycket kaffe, långpromenader med andra i samma sits, jävlaranamma, acceptans, en titt inåt, nya ögon på pyret, känna med hjärtat, förstå med huvudet och ta in i själen. Var är vi nu? Under barnets första år ska de gå igenom sju   Utvecklingssprång , varje språng kan ta flera veckor och leda till kriser, mental växtvärk, för att barnet inför den nya fysiska och mentala utvecklingen upplever sin tillvaro som kaotisk och främmande. Om man då betänker att pyret, med sin Speedy Gonzales aproach till livet, vid fem månader är inne på det sjätte utvecklingssprånget så är det kanske inte så märkligt att hon ständigt har krisat. Lägger man till att hon föddes med ett temperament som skulle skrämma kungen av kungsan så blir det ännu mindre märk

Skrikbebis har gjort comeback. Efter att ha blivit sönderriven i ansiktet, sliten i håret och sparkad på av en liten, falsettskrikande, arg människa erkänner jag mig besegrad. B.o.B. är nedbruten, trasig, over and out, så jädra less, slutkörd, uttömd, finito, lampan är tänd men ingen är hemma, tömd på tålamod, har nått botten och står utan hopp. Bloggen tar därför semester en tid.

Tidigt denna pingstmorgon åkte vi pendeltåg till Stockholm södra. Vi promenerade till Slussen och åkte Djurgårdsfärjan ut till Djurgården. Vi promenerade ut till Waldemarsudde. Vi promenerade till Rosendals trädgård och fikade. Vi promenerade in till city. Sent denna pingsteftermiddag åkte vi pendeltåg hem. Efter det har vi rört oss så lite som möjligt.

Jag blir ett år äldre en dag snart. Så tänkte jag att då ska jag önska mig en hushållsfri-dag. Inget plock, ingen disk, ingen matlagning, ingen tvätt, inget annat än det roliga och mysiga med pyret, men ändå med ett fint hem och mat i magen. Men så såg jag för femtioelfte gången att det snart är Mors dag, vilket jag har registrerat som en det-måste-jag-komma-ihåg-så-jag-grattar-mor sak, helt utan att tänka på att i år är det min dag också. Min allra första Mors dag. Vad sjukt. Då tänker jag utnyttja min lediga önskan den dagen istället. Jag är helt medveten om att jag därmed kliver in i äkta moderskap då Allt jag önskar är att slippa laga mat, diska och städa och så vill jag ha ett snällt barn. Tråkfaktor hundra på den, väldigt långt ifrån spa-weekend, champagne, restaurangbesök, smycken och parfym, men åh så mycket skönare. Om jag skulle önska mig något mer så skulle jag önska mig en dags tystnad. Ingen katt som skriker, inget pyre som skriker. Men det lär ju aldrig hända.

Ibland kan man se såna här i bakrutorna på bilar Jag antar att de ska varna för att bilen kan bete sig lite märkligt då det sitter små skrikmaskiner och stör bilens förare. Jag förstår. Fast jag saknar skylten där det står: FÖRÄLDER I BILEN För vare sig pyret är med i bilen och skriker sig hes eller inte, med sömbrist och en ständig känsla av att det är bråttom, så är man väl inte den bästa bilföraren på planeten. Kanske. Som tur är så är man heller inte den sämsta, verkligen inte.

Idag märkte jag att det finns en belöning för att ha ett pyre som rusar fram som en sopranoskrikande galopphäst. När hon sitter och showar för deltagarna i föräldragruppen (skrattar, studsar, gör munpruttar, vevar med nävarna, skriker),vänd mot dem, så lutar hon med jämna mellanrum huvudet bakåt, tittar mig i ögonen, spricker upp i ett stort leende och sträcker upp handen för att röra vid min kind. Sen fortsätter hon sin föreställning; the show must go on liksom. När hon är vänd mot mig tar hon ibland sina händer och placerar dem på mina kinder, lutar huvudet bakåt och blundar, så jag kan pussa henne på pannan, där mellan ögonen, vilket gör att hon suckar nöjt. Jag får uppleva den där ovillkorliga kärleken, den där du är det bästa som finns , den där nu börjar jag ge tillbaka efter allt du har gett , den där känslan att hon inte bara vet att jag finns där utan också vem jag är för henne, den där känslan av samspel, lite tidigare. Hon är inte längre bara en liten hög som behöver mig

Att åka in till stan med barnvagn är ett äventyr. Man ska ta sig förbi de där människorna som jag står still snabbare än de går. Man ska undvika att köra på de som genar framför vagnen. Man ska ta sig över kanter och genom trånga passager. Man ska åka pisshiss, som det bara finns en av till alla barnvagnar, rullatorer och  rullstolar. Man ska inte dö av irritation och svett. Idag blev dock äventyret än mer spännande då det rullade in ett gammalt tåg på perrongen, ett sånt med trappsteg. Suck. Fast både på och av hjälpte snälla främlingar till att lyfta vagnen. Jag blev så rörd att jag nästan började böla. Livet innehåller rätt banala äventyr nu för tiden, när jag tänker efter.

Jag läser Brooke Shields självbiografiska bok När regnet faller: min väg ut ur förlossningsdepression och känner mig tacksam. Vår resa med pyret, med strulig amning, magknip, hett temperament och ständiga skrikande känns som en promenad i solen jämfört med hur en förlossningsdepression verkar vara. Nog för att jag ibland har känt att jag inte kommer orka, att jag vill trycka på ångra-knappen, att jag inte vetat vad jag ska göra, att jag är inkompetent, att jag vill rymma hemifrån och jag förstår att det eviga skrikandet hade kunnat dra in mig i det kompakta mörker hon beskriver. Men jag slapp gå igenom det helvete jag läser om. Kanske slapp jag det för att jag inte kunde/vågade gå under graviditeten och drömma om framtiden med pyret. Kanske slapp jag för att jag aldrig under de många åren i väntan har tänkt mig småbarnslivet som något fluffigt och sött som sockervadd. Kanske slapp jag för att min kropp hade bättre kemi. Kanske slapp jag för att jag hade tur. Varför jag slapp undan

Pyret är på... ...bestämt humör, så för att gör livet lite lättare för mig tittar vi på hockey-vm. Hon diggar hockey. Skarpt. Det är Finland Slovakien. Jag kan uppskatta hockey men då ska det vara en Sverige match, det här är ointressant för mig. Fast helt politiskt inkorrekt är det ytterst roande att lyssna på kommentatorerna rabbla finska och slovakiska namn. Salminen Kukkonen Jalasvaara Haataja Korpikoski Koskiranta Mot Janus Vydareny Hudacek Kukumberg Satan Stümpel Miklik Jag har roligt för sånt är jätteroligt när man är trött.

Bäst att vara redo för öppen tå-skor.

Maken brukar fråga det när han kommer hem; Vad har du gjort idag? , eller Hur har du haft det idag? . Han får ju inte så fasligt intressanta svar nu för tiden. Vi var på promenad, sen fick pyret mat, sen bytte vi blöja, sen lattjade vi i pyrets rum, sen åt vi lunch och dagens puré var morot, sen bytte vi blöja igen, lattjade lite mer i pyrets rum, sen somnade pyret så då drack jag kaffe, sen fick pyret mer mat, sen diskade och fixade vi flaskor, sen började jag med middagen som med avbrott här och var tog två timmar att laga idag, sen fick pyret mer mat, sen bytte vi blöja och sen kom du hem. Nog för att det händer att tillvaron livas upp med sällskap på promenaden eller till fikat, eller att vi varit på äventyr till öppna förskolan, eller att pyret lärt sig nya tricks. Men generellt så är det ju inget storslaget Hollywood drama eller Fast and the furius del arton jag levererar till middagens konversation. Jag misstänker att detta är en lika stor del i svaret på frågan " Varfö

Att bli arg på saker man inte kan påverka är ju så himla dumt. Jag blir arg på saken i sig, sen blir jag extra arg för att jag inte kan påverka den, då blir jag frustrerad, det gör mig deppig, vilket gör mig ledsen och när jag blir ledsen så blir jag arg. Där sitter jag och är arg gånger tre, utan att kunna ändra situationen. Himla onödigt. När man inte kan ändra en situation så kan man bara ändra sitt eget sätt att handskas med den, sägs det. Det stämmer visserligen, men det skulle vara så mycket bättre att alltid kunna få som man vill och ha full kontroll över allt. Men i mitt nästa liv ska jag bli så där braigt zen-buddhistisk och ta allt med ro, för att gå omkring och vara arg så där i onödan är inte bra för hjärtat. I mitt nästa liv, för man kan ju inte lära gamla hundar att sitta och allt det där.

När pyret vill ha visuell underhållning, ungefär som att gå på vernissage, då snicksnackar vi vid hennes tavelvägg. Konst är väldigt underhållande. Tydligen. Hon gillar det i alla fall väldigt mycket och då gillar jag det med.

Justin Bieber säger i en intervju att hans maskulinitet skulle bli lidande om en kvinna bjöd ut honom. Han och jag har nog inte samma definition på ordet maskulinitet . Jag ser nämligen inte så värst mycket maskulint hos honom över huvudtaget. Så låt brudarna ta initiativ Justin, kliv in i 2000-talet, för det du inte har kan rimligtvis inte heller lida.

Efter många dagar med ett pyre som skrattar lika mycket som hon tidigare har skrikit så tror jag att jag börjar förstå. Det där mysiga. Det där gulliga. Det där härliga. Det där med belöningen när man har barn. De ilskna utbrotten, de ledsamma stunderna och den starka viljan är så lätt att handskas med när det inte är de som dominerar dagarna och så bortglömda när den lilla primadonnan kniper ihop ansiktet och flinar sitt tandlösa leende. När hon gnuggar pannan mot mitt bröst, när hon håller hårt i mitt finger, när hon tittar mig djupt i ögonen, när hon med en nöjd min klappar mitt hår, när hon skrattar åt dagens skämt, när hon leker med whatever, när hon nyfiket ska titta på allt, när hon ivrigt ber om mer mat, när hon storflinar när jag pussar henne, när hon lägger armarna om min hals, när hon pratar sitt språk. Då finns det inte nog plats innanför huden till all glädje, stolthet och kärlek. Vi myser. Vi gullar. Vi har det härligt. Jag får belöning efter utbrott, ilska, tro

Min sargade lekamen hade fått en tid inbokad hos naprapaten som försöker göra människa av herr B.o.B. Det knakade och knäppte. Det klämdes och knådades. Det suckades och kveds. Tidvis höll jag på att klappa till den lilla kvinnan. Jag var tydligen snedbelastad, hade låsningar och var stel, men n u ska den dagliga huvudvärken botas och den begynnande C-formationen av kroppen motas tillbaka. Jäklar vad hon kommer få jobba för pengarna. Jäklar vad öm jag kommer vara.

Dagens skrattsalva levererade pyret när hennes far kom hem och... ja, bara visade sig. Han hälsade på den lilla gröttäckta tyrannen där hon satt på sin tron (matstolen) och hon svarade med ett klingande skratt. Detta följdes av flera skratt bara herr B.o.B. öppnade munnen. Rättvisa är skipad, hon har inte bara tappat respekten för sin mor (eller ordet " mamma" för att vara exakt), hon har lika lite respekt för sin far. Jag är nöjd så.

Pyret kryper! Eller, nja, inte riktigt, premiären blev några hasningar bakåt, följt av några varv ålning-medels-hasning runt och runt igen, för att avslutas med några fler hasningar bakåt, men vem gör något perfekt första gången? De rätta movesen var där så nu är det bara övning som gäller. I like to move it, move it.

På Nyhetsmorgon pratade de om någon fjortonåring med Autism som läste kvantfysik på något universitet och förutspåddes få Nobelpriset i framtiden. Trams. Klockan är inte ens nio på morgonen och jag har: Tränat. Duschat. Sminkat mig. Fixat håret. Ätit frukost. Matat pyret två gånger. Badat pyret. Dammat. Dammsugit. Torkat golv. Tömt tre sophinkar. Med en skrikbebis. Läsa kvantfysik på universitet som fjortonåring, med autism. Jag slår det med hästlängder. Jag bör få mitt egna Nobelpris.

En av dagens skrattsalvor levererade pyret när jag upprepade ordet " mamma ". Så hon är redan tonåring, eftersom jag redan blivit skrattretande i hennes värld. Fast eftersom det där skrattet, det där pärlande, klockrena skrattet, är så beroendeframkallande så bjöd jag på det och ägnade flera minuter åt att säga " mamma " medan hon skrattade så hon kiknade.

Så här på pyrets fem-månaders dag kan det vara läge att se tillbaka på tiden som gått och summera, som alla långkörande tv-serier som har idétorka. " Blev det som ni tänkt er? " har ofta varit frågan sedan hon anlände. " Inte vet jag." har ofta varit svaret. Jag vet faktiskt inte att jag tänkte något särskilt om hur det skulle bli, trots att vi hade väntat så länge. Tur är väl det för jag hör hur man säger att föräldraskapet kan ingen förbereda sig på, så ett liv med vår lilla chilipeppar hade väl varit störtlöjligt att ens fantisera om. Fem månader med en liten dam med så hiskeligt temperament har inneburit tårar, räkna-till-hundra-och-hundra-igen, huvudvärk, oro, ilska och en omfattande trötthet. Det har också inneburit en gigantisk kärlek, enorm stolthet, stor förvåning och många skratt. Inte var vi förberedda på att få en dotter som hoppade över det där med att vara bebis och gick direkt på obstinat tonåring. Inte tänkte jag bli caffe latte-morsa, men at

Pyret är väldigt stor för sin ålder, i utveckling alltså. Tyvärr så är hon ganska liten för sin ålder i storlek. Stor i orden, liten på jorden. Det medför stora små problem. Som att hon gillar hoppgungan, men inte når upp till armhålen. Som att hon gillar gåstolen, men inte når ner till golvet. Som att hon helst vill sitta i vagnen, men drunknar i sittdelen. Det är inte lätt att vara en stor liten tjej.

När ögonen är fulla med grus och det gäspas vitt och brett kan man tänka sig att det är läge att sussa lite. Inte då. Saker lilla damen hellre vill göra än sova: Gnugga fötterna mot varandra. Dra mamma i håret. Gnaga på/leka med nappen. Förmåns-förhandla med tomten (hon är smart nog att inse att hon borde vara ute i god tid). Försöka ta av sig blöjan. Klia sig på magen. Peta mamma i ögonen. Peta mamma i näsan. Peta mamma i munnen. Breakdansa. Dra i sina öron. Dra i mammas kläder. Göra crunches. Snyta sig i mammas kläder. Göra pruttljud. Saker stora damen hellre vill göra än att försöka natta lilla damen : Dricka kaffe. Äta choklad. Titta på hockey. Sova. Saker som de lurviga damerna hellre gör än att vänta på att stora damen blir tillgänglig: Kelar. Får godis. Här hemma är det ingen dam som får som hon vill.

Läser vi föräldrar och ser en annons från Apoteket. Ska jag vara ärlig så såg jag det inte först, jag tittade på väggfärgen, tyckte den var härlig. Något mer som är härligt är att de har två kvinnor i reklamen för "Kosttillskott Lust". Utvecklingen går ständigt framåt.

Pyret rullades in på BVC tidigt denna morgon för ännu lite mer barnmisshadel (vaccination). Med tanke på att hon sedan förra gången har blivit mer rörlig, fått bättre uppfattning om världen och, om möjligt, blivit ännu mer bestämd så tänkte jag att den här gången skulle bli flera resor värre än förra gångens fullskalig panik. Det kändes tråkigt med tanke på att hon har varit ett under av glada miner i ett par dagar. Sisådär trettio minuter senare lämnade två förvånade päron mottagningen. Pyret skrek självklart men efter några krokodiltårar och spanande på personer utanför fönstret så var hon nöjd igen. What? Vi kunde spontant ta en tripp in till söder för att promenera, äta lunch och njuta av solen efteråt. What? Hon somnade snabbt och smärtfritt på eftermiddagen. What? Det verkar vara hennes plan hela tiden, att hålla oss lagom förvånade och chockskadade. Nåväl, jag är nöjd. Jag är också nöjd med att ha en BVC-ssk som förstår hur pyret fungerar och vilka utmaningar hon med

Att pyret har varit på extremt gott humör både igår och idag har med lagen om alltings jävlighet att göra för att imorgon ska vi plåga henne med en ny omgång vaccination och därför bli av med det goda humöret igen? Visst är det så?

Med elementet avstängt och öppet fönster hade vi 26.7 grader i sovrummet i natt. Det bådar gott inför sommaren. Eller inte.

Idag hade jag tänkt städa. Det gjorde jag inte för vi hade viktigare saker för oss. Vi tog två långa promenader i solen. Vi hälsade på mormor och morfar. Pyret listade ut hur hon kunde sitta upp i vagnen och kika ut över kanten genom att hålla i sig i väggarna. Pyret satt själv på golvet, utan stöd , i flera, många, massor med sekunder. Kanske minuter. Jag vet inte, i såna stunder står tiden stilla. Pyret stod själv, utan stöd från mig , genom att hålla i sig i sitt babygym. Inte i lika många, men väldigt viktiga sekunder. Pyret åt puré och gröt med hela kroppen, som vanligt. Pyret skrattade tills hon kiknade när herr B.o.B. lekte Gröna Lund. Pyret skrattade och log mest hela dagen, tro det eller ej. Vi tog kvällspromenad hela familjen. Det var en så hisnande dag att den lilla högen ligger utslagen som... ...en liten hög, på mitt bröst/min mage/mina lår (hon börjar bli lång) och sover fast det är hockey på tv. Hon ska få snusa en stund till på min slitna lekamen innan jag g

När jag idag har fått vila från pyrets heta, heta, heta temperament har jag hunnit fundera lite över tillvaron. Jag minns när jag gick utbildningen till mentalskötare och vi skulle iväg ut på vår praktik inom psykiatrin. På sjukhus. På låst avdelning. Greken och jag hamnade i fyra veckor kaos och kalabalik, personalen bad om ursäkt och talade om för oss att det inte brukade vara så stökigt, så livat, så många krävande patienter på en och samma gång. Vi var dock tacksamma för de intensiva veckorna, tillbaka i skolbänken kunde vi konstatera att vi hade fått uppleva det mesta vi ditintills bara läst om och många gånger mer än våra klasskamrater hade upplevt på sina praktikplatser. Jag var redo för arbetet jag hade utbildat mig till, jag behövde inte oroa mig för hur jag skulle hantera yrkets svårare sidor för jag hade redan känt på dem, jag arbetade mitt första pass som mentalskötare dagen efter min praktik var avslutad. Intensiva veckor där precis allt som kunde hända hände gjorde os

Pyrets crib.

Imorse lämnade jag en söt liten bebis för att sätta mig på tåget och åka och träffa en söt liten grek. Det var ingen som skrek mig i örat. Det var ingen som kladdade mig i ansiktet. Det var ingen som sög mig på hakan. Det var ingen som drog mig i håret. Det var ingen som kräktes på mig. Det var ingen som grät hysteriskt. Det var ingen som smetade mat på mig. Det var ingen som hoppade på min mage. Det var ingen som bankade näven mot min axel. Vilket faktiskt hade kunnat hända om jag suttit på nattbussen bara några timmar tidigare. Istället fick jag prata, höra om någon annans liv, promenera, äta en god brunch och njuta av solen. Herrejisses vad härligt det var! Jag känner mig som en ny människa, redo för nya uppdrag i pyrets tjänst. Så jag niger, bugar och bockar för Grekens insats i dagens mamma-räddning.

Herr B.o.B. tog nattskiftet. Inte bara det, han tog nattskiftet med pyret på soffan. Alltså, jag sov ensam i sovrummet från 22.00 till 7.30. Jag borde därför vara ett under av styrka idag. Det är jag inte. Jädra skit. Men jag tänker som ett mantra att det har gjort fysisk nytta även om jag inte kan känna av den. Eller kanske fungerar det som med träningsvärk; man känner av den först två dagar efteråt. Jag håller tummarna för det senare.

Det där att hon skriker ilsket och frustrerat över minsta sak är jobbigt. När hon nu börjat skrika i falsett när hon är glad och uppspelt har trasat sönder mina nerver så till den milda grad att jag skulle behöva injiceras med Karlssons klister och väggspackel för att bli hel igen. Fast det kanske inte är så himla nyttigt när jag tänker efter.

Det är/har varit kosläpp i trakterna. När jag sett sånt på tv och i tidningarna tidigare år så har det knäppt till i inte-kunna-få-barn-nerven och jag har blivit lite sorgsen. Jag tänkte att det är sånt jag vill göra, ta med barnet och titta på kosläpp. I år när reklamen på tv kom tänkte jag " Åh, nästa år ska vi åka med pyret och titta på kosläpp! " När drömmen blir verklighet ungefär. Fast med tillägget att pyret troligtvis kommer vara den typ av barn som kommer få släppas ut på barnsläpp när våren kommer och skutta vildare än korna. Men vad härligt det kommer bli!

I väntrummet på BVC kommer en mamma in med två barn, en liten och en pytteliten. I bröstfickan på blusen har hon fäst två napphållare som dinglar med varsin napp redo. Som en militär på uppdrag. Så jäkla proffsigt, så rutinerat, det liksom sammanfattar föräldrarollen. Hon blir genast min idol, jag tänker att när jag blir stor och mamma på riktigt så ska jag bli som henne; Generalmorsan, alltid redo.

Nu förstår jag hur dessa självhjälps böcker kan sälja som smör i solsken. Jisses, man blir ju lätt desperat i jakten på lycka ibland. Det där eviga Iiiiiiiiiiiiiiiaaaaaaäääääääääiiiiiiiii som ljuder dagarna igenom, vid glädje, ilska, ledsamhet och, uttråkning,  stör hjärnan, gör mig primitiv och desperat. Jag vill ju bara ha lite kul! känner jag med varenda cell i kroppen. Ge mig en stund att göra något jag njuter av, något som gör mig glad, något jag trivs med. Jag försöker. Pyret ges sysselsättning och jag tänker lite bestämt att hon dör inte av att skrika lite grann när jag står tio centimeter ifrån och roar mig med... vad det nu är för sjuka saker jag njuter av (stryka tvätt, sortera i skåp, inreda). Men, det där skriket. Det där primalskriket. Det där höga C. Det där ständiga ylandet. Det där Birgit Nilsson med födslovärkar. Det går inte att tänka, fungera, koncentrera sig. Det går inte att ignorera. Så nej, jag får inte ägna en stund med det jag trivs med. Jag arbetar med

Hur man gör B.o.B. lugn, rofylld och glad? Ge henne en burk färg, en pensel, en roller, sätt på bra musik och släpp lös henne i ett rum. En del blir harmoniska av yoga, jag bli det av att renovera. Jag är som Lulu Carter, utan läppstift.

Pyret har gjort sig redo för att göra sin röst hörd. Det är ju bara 1:a maj en gång om året