attvarabob

Självbetjänings kassor. Så smidigt. Not. Vareviga gång får man stå och vänta på att någon ointresserad medarbetare ska uppmärksamma att man står där och viftar, i ett försök att få hjälp. För vareviga gång kommer det en sån här jädra skylt:

Idag fick jag frågan från en kollega vad jag skulle göra i helgen. Jag svarade "Åh! Jag ska försöka ha sovmorgon!" Själv skulle hon på kryssning. När jag kom hem struntade jag i att handla mat, dammsuga, klippa katternas klor och la mig på soffan och slumrade. En kollega skulle hem och ha middag för vänner. När kollegorna pratade om sina "att göra listor" tänkte jag bara "jobbigt". Jag tror att en ny variant av B.o.B. håller på att växa fram.

Eftersom vi redan konstaterat att det är en sån dag idag så passar jag på att slita upp ett jack i hälen. En jädra kabelhållare hade lossnat vid en tröskel, så spiken stack rakt upp. Nu har jag torkat blodspår genom lägenheten, eftersom jag var så trött att det tog ett tag innan jag märkte att hälen klibbade fast i golvet.

Ibland har man ju "såna där" dagar. Ni vet vad jag menar, "såna där" dagar när allt händer på en gång, när allt strular, när total kaos råder. Idag var en sådan dag. Saker bara händer hela tiden, saker som ingen kan rå för, saker som inte går att förhindra eller förebygga, men saker som måste tas omhand. Än så länge har jag inte utvecklats till bläckfisk, så det enda som finns att göra är att ta några djupa andetag och ta en sak i taget. Vilket är lättare sagt än gjort när allt som händer är lika viktigt. Men är det inte lite fascinerande med sådana dagar? Hur kan det bli på det här viset? Är det någon universell lag som styr att det som händer någon gång per dag plötsligt ska hända en gång var tjugonde minut? Fördelen med total-kaos-dagar är väl att man till slut blir så trött och uppgiven att man inte ens orkar bli arg. Istället fnittrar man lite lätt hysteriskt när nästa problem uppstår, för man kan väl inte annat än skratta åt eländet. Just idag yttrades

Jo. Magen växer. Det ställer till med problem för Katten, hon som lever sitt liv klistrad vid mig. Hon vill gärna sova i mitt knä, så gärna att hon knuffar undan datorer, tidningar, böcker, andra katter, maken, eller vad som kan stå i hennes väg. Nu finns något där som gör det svårt att hitta en skön sovställning, för matte har liksom blivit obekväm. Ska man ligga på magen, ända upp under hakan, eller nedanför magen? Hon bökar, snurrar, kliver upp och ner, gnäller, går till maken, kommer tillbaka, börjar om. Stackarn. Då är det här bara början. Jag väntar med spänning på den dagen hon ligger på min mage och Toshiba bestämmer sig för att ge en taekwando spark rakt ut. Vilken chock hon kommer få. Men jag tvivlar på att hon kommer flytta på sig, för det är inte riktigt hennes stil. Katten har fått konkurrens och än så länge verkar hon inte störtförtjust.

I ett år har jag väntat på att få den ena orkidéen att blomma om. Till slut kom hela tre nya stänglar. Jag blev så stolt. Idag råkade maken ha av en av stänglarna. Jag blev så ledsen. Maken förstår inte alls hur sorglig det är. Jag tror maken får sova på soffan inatt.

Idag var det dags för ny kontroll hos barnmorskan. Allt såg bra ut, mina värden, mitt blodtryck och till slut hjärtljuden på Toshiba. För det tog en stund idag att hitta det lilla livet, tillräckligt länge för att jag skulle hinna bli orolig. Men så till sist hördes det där ljudet vi väntade på; snabba starka slag. Och precis som vid ultraljudet och förra hjärtljuds-kontrollen så tog det bara en hundradels sekund så började tårarna trilla. Vilken makalös upplevelse. Jag tror att det kommer kännas som en makalös upplevelse hela vägen. Lite egoistiskt tänker jag att alla som blir gravida säkert känner det som att de genomgår ett mirakel, vilket alla graviditeter egentligen är, men för oss är det verkligen ett litet mirakel. Vårt lilla mirakel. Makalöst.

Jag började min arbetsdag med ett blodsockerfall. Det var ju lite knepigt. Det blev överlag ett arbetspass präglat av lite svajigt blodsocker, men jag har fördelen av att vara omgärdad av kunnig vårdpersonal hela dagarna, så jag kan känna mig trygg och omhändertagen. Man kan väl se det som en rätt praktisk arbetsförmån. Lite opraktiskt blir det dock när alla kollegor är upptagna, jag skulle behöva äta och en patient behöver tröstas, lugnas och tas omhand. Det uppstod en situation där en patient behövde uppmärksammas i just den stunden, oavsett hur jag mådde. Vilken lättnad att känna att jag kunde åsidosätta mina behov tillräckligt länge för att ge patienten vad den behövde, annars hade jag känt mig något tveksam till min kapacitet på jobbet. Jag kommer kunna ge både mig själv och patienterna vad som behöver den här sommaren. Skönt.

Jag gillar avacado, äter det ofta och gärna. Men känner mig alltid lite lurad när jag öppnar och det är mer kärna än kött. Som att köpa grisen i säcken det där.

Dagens arbete gick så mycket bättre. Jag utnyttjade möjligheten att börja dagen en timme senare och behövde därför inte kliva in på kontoret förrän klockan åtta. För det var där jag skulle spendera dagen. Det blev till att sitta vid skrivbordet och försöka komma ihåg rutinerna från förra året, vilket är den knepiga biten. När jag hoppar in som extra arbetskraft som timmis behöver jag nämligen inte bry mig om den administrativa delen utan bara ägna mig åt patienterna. Nu är det dags att komma ihåg var det var man skulle klicka och vad man skulle skriva. För att inte tala om att saker hinner ändras sen året innan, så det lilla man kommer ihåg gäller inte längre. Men att sitta och knappa på tangenter och ringa samtal var precis vad jag behövde, för när jag kom hem somnade jag inte, istället orkade jag till och med laga middag. Därför tror jag att min plan att promenera hem från jobbet, vilket tar ungefär 45 minuter, kanske kommer vara genomförbar trots allt (även om jag just idag va

Jag trodde jag var av med dom, men nej. Jäkla 031 30 33 206 har börjat ringa igen. Det var tyst ett tag, men nu är de i farten. Jäkla försäljare. Vi har aldrig haft problem med såna förut, det hänt någon gång varannat år att någon enstaka jeppe har ringt med något irriterande erbjudande, that's it. Jag försökte anmäla vårt nummer till sån där Nix för att slippa denna telefonterror, för de ringer var och varannan dag, men se det går inte, just för att vi har skyddat nummer. Har man det så ska telefonförsäljare inte kunna ringa till en. Jasså? Så hur blir man av med dom!?!?

Jag kan ärligt säga att jag har haft en bra graviditet. Lite trött, lite omställning i kroppen, lite märkliga symptom, lite illamående ibland. Men jag vet så väl att det är väldigt lättsamt jämfört med många andra graviditeter. På sätt och vis har jag alltid tänkt mig en bra graviditet, jag har aldrig sett mig själv som spy-fia eller den som får foglossning, graviditetsdiabetes, problem med blodtryck eller andra vanliga problem. Jag har alltid föreställt mig som en hyfsat pigg och kry preggo och det har jag också varit. Däremot har jag varit lite orolig inför sommarjobbet. Jag har märkt att jag har fortare blivit trött, att jag tål mindre ansträngning och undrat hur det ska gå. Men så har jag sett förra sommaren framför mig och bara tagit för givet att den här sommaren ska bli likadan. Det fixar jag, inga problem. Idag var första dagen. Det började med en trasig rulltrappa på väg till jobbet, en riktigt vansinnigt låååång en, som jag blev vimmelkantig av att frusta mig uppför.

Vi var inne i city idag. Mellan skurarna hann vi kliva in på StikkiNikki på Götgatan 46. Har ni varit där? Om man har vägarna förbi utan att gå in där och köpa glass så borde man straffas. Fast straffet är väl att man blir utan stans godaste glass. För det är vad vi talar om; stans godaste glass, till riktigt bra pris dessutom. Jag kommer ha vägarna förbi många gånger i sommar.

Så var det slut på semestern som regnade bort. Imorgon börjar jobbet. Jag klagar egentligen inte, för jag har det oförskämt bra på mitt sommar/extrajobb, men kanske hade det känts mer som att jag har haft semester om vi hade haft några fler soliga dagar att slappa på. Nu har semestern mest handlat om att vänja sig vid det där märkliga som pågår. Det är ju inte heller så illa. Under alla dessa år har jag självklart drömt och längtat där långt inombords. Jag har föreställt mig hur det skulle kännas att berätta, förklara, känna efter, svara på frågor. Nu gör jag det. Det känns jättekonstigt. Att svara att jag är i vecka 16. Att svara att barnet ska komma i december. Att svara att det känns bra. Så många gånger som jag har längtat efter att yttra de ord som nu kommer ur min mun, bara för att se de drömmarna fladdra iväg. Så många gånger som jag har undrat hur det skulle kännas att ha människor klappa på min mage. Nu gör de det. Det känns också jättekonstigt. På jobbet vet de

En dag när allt utom mataffärerna är stängt får man väl ägna åt veckohandling. Det är ju dessutom bekvämligt tomt och skönt, både i trafiken och butiken, såna här dagar. Förutom mat kom håg hem med ett rejält fynd; en trestänglad, extra stor phalaenopsis för 149 kronor. Inte för att jag har någon bra plats till den i mina "phalaenposis-trivs-bra-och-blommar-om-fönster". Än. Men jag kommer ha, inom ett halvår,när projekt "göra-plats-för-en-till" är slutfört. Så den får stå och vara tjusig på en tillfällig plats så länge. För det hade ju varit galet att inte köpa en så fantastisk varelse till ett så fantastiskt pris.

Så hur har ni spenderat midsommarafton? Jag har ätit och skrattat hela dagen, medan jag har blivit lite röd i solen. För det är väl så man ska spendera midsommarafton? Nu är jag proppmätt och totalt slut, också precis som det ska vara, och har kommit hem till idiotiska grannarnas midsommarfest med dunka dunka. En ganska trist avslutning på dagen, men jag hoppas att jag är så trött att jag somnar trots oljudet.

En midsommarafton i sol och värme. Känns unikt. Och trevligt. Och mättande.

Som ännu en förberedelse för småbarnslivet har jag spenderat hela dagen med att fika. Jag började dagen med en morgonfika med Åh så härlig på fiket runt hörnet. Gick hem och åt lunch. Sen kom vitamin C och Greken (tack för blommorna) över för att hjälpa mig att äta upp mitt fikabröd. Nu har jag pratat så mycket hela dagen att jag känner mig hes. Men jag är såååå redo.

Jag förbereder mig på småbarnslivet när katten jagar en fluga genom köket och välter ut den ena vattenskålen. Mycket vatten att torka upp för en liten marodörs skull. Fem minuter senare får jag torka igen, när en hårboll behagar komma upp. Jag är redo.

För att ha något att roa oss med, som innebar att vi kunde spendera dagen ute i solen, så gjorde vi en utflykt till Parken zoo i Eskilstuna. Vi såg ovanligt många av djuren för att vara en solig dag på djurpark och det var mysigt att promenera runt, men inte tog det lång tid att ta sig runt det lilla området. Det som drog ner besöket rejält var maten. Den var katastrof. Vi åt något "asiatiskt" som bestod av stekt Unkle Ben's ris med frysta wokgrönsaker, kryddat till osmaklig sörja och lika smaklösa vårrullar. Allt till ett löjligt pris. Så om man ska besöka Parken zoo bör man packa en picknick att ta med sig. Men mjukglassen var god och solen sken.

Jag läser om mannen som blev dömd för att på ett utdraget och plågsamt sätt ha misshandlat sin hund till döds. Han fick ett rekordlågt straff för sitt dåd; hela ett år och tre månader. Är det inte tragiskt? Killen ska ha, enligt domen, hängt upp upp valpen i kopplet och slagit den och senare kvävt den med plastpåsar. Misshandeln ska ha pågått i en månad. För det får han finkan i drygt ett år. Jag ryser åt eländet. Samtidigt så får ju inte människor som misshandlar människor till döds så värst mycket längre straff, så man kanske inte kan säga så mycket mer om saken. Skönt att domstolarna börjar ta djurplågeri på allvar ändå, även om strafftiden känns löjlig.

Med löfte om solsken tänkte vi att vi skulle kunna ha i alla fall en dag som kändes som en semesterdag. Så vad gör man på semestern, vilken stad man än befinner sig i? Promenerar och äter. Så vi tog ångbåten ut till Vaxholm, promenerade runt, satte oss och åt lunch som följdes av en glass i solen. Det kändes precis som semester.

"Ska ni ta reda på vad det blir?" "Nej." "Vad vill ni ha?" "Ett barn." "Vad tror ni att det blir?" "??? En pojke eller flicka..." Jag är ju, som bekant, lite vetenskapligt torr. Därför köper jag inte alls alla teorier om hur man kan se vilket kön det blir, för jag vet att ingen av de metoderna håller ur ett vetenskapligt perspektiv. Nu kommer någon tänka att jo, jag har en kompis, syrra, arbetskamrat, bekant, hört talas om någon som hade en typisk tjejmage och fick tjejer, eller snurrade på en vindflöjel i Haparanda och fick minsann pojkar. Jo. Det är 50% chans att gissa rätt. Lika stort utfall som alla dessa metoder har visat sig ha. Men jag tycker ändå att det är roligt. Var kommer alla dessa idéer ifrån? Varför tror folk att de fungerar? Jag läser mig till att man kan räkna årtal, se på magen, snurra vigselringar, räkna hjärtslag, se på ätvanor före och under graviditeten, se på huden och många andra saker. E

Vet ni vad det värsta är med att baka världens smarrigaste bullar och kakor? Att de ligger och ropar på en i köket hela tiden. "B.oooooo.B, å B.oooooooo.B! Kom och äääät uuuuupp miiiig!" Äh, håll klaffen nån gång!

Varför jag gillar second hand? För att man kan köpa två par mamma-byxor för 200 kronor. Varav det ena paret var helt oanvända. Därför.

Katten. Hennes nya fixidé är att krypa (knuffa, böka och stöka) in under täcket när jag sover. Sen bökar hon sig ut vid min haka, lägger tassarna på min kudde och vänder sig för att ligga på sidan, nos mot nos med matte. Efter det börjar hon spinna för full motor och trampa med tassarna mot min haka eller hals, tills hon är nöjd och somnar. Fortfarande med en tass utsträckt så att den vilar mot min haka eller hals. Jag ligger vaken. Men är så mesig med mina små lurviga att jag inte har hjärta att knuffa bort henne när hon njuter så.

..."Bron" på vår tv. För det är dåligt väder och jag är tröttmössan själv, så vi hinner plöja några serier. Den här har den skönaste karaktären jag har sett i en serie på länge i polisen Saga.

Jag har haft för mig att göra egen vaniljkräm ska vara jättekrångligt och svårt. Tills jag provade. Jo, det tog några minuter längre än att öppna en påse, hälla pulver i en skål, tillsätta mjölk och vispa. Men det var inte svårt, inte krångligt och blev godare. Dessutom känns det som en bonus att slippa konstiga tillsatsämnen. Om jag orkar fixa det, som gick och la mig klockan 20.30 igår, så orkar vem som helst. Jag kan tipsa om ett bra recept om någon är intresserad. Eller bjuda på smakprov om någon hinner hit inom något dygn. Men varför har det blivit så att man tror att allt sånt som gjordes på egen hand innan påsarna gjorde sitt inträde i hyllorna, ska vara superkomlicerat och bortom ens förmåga? Visst tar det lite längre tid, men det man vinner i smak gör det hela värt det, inte sant? Det gäller bara att komma över tron att man måste vara kandidat till något fånigt matlagningsprogram för att ha möjlighet att få till det. För det handlar inte om att vara utbildad kock eller

När jag tog körkort, för hundra år sedan, fick jag lära mig att läsa skyltar och planera min körning. Det ingår inte i körkortsutbildningen längre, eller? Det känns inte så när man är ute i trafiken i alla fall.

Så har vi varit på ännu en kontroll, denna gång hos doktorn. Alla prover var bra, alla värden kanon. Och vi fick lyssna på starka hjärtslag från knyttet. Så kan man andas ännu lite lättare.

Efter en lunch med E började vi avhandla ämnet hattar. Hur snyggt det är. Hur coolt det är. Hur grymt det är. Hur man aldrig har på sig det, fast man tycker att det är snyggt, coolt, grymt och får höra att man passar i det. Hur när man ser andra i hatt så blir man lite avundsjuk för att man önskar att man själv vågade. Men det gör man inte, jag känner mig utklädd och uttittad, som om jag var på väg till maskerad. Ändå är det inte det jag tänker när jag själv glor lite extra på den som vågar. För glor gör man, uttittad blir man, för man syns lite extra i hatt. Som på beställning kommer J och gör oss sällskap för en fika. Iklädd en hatt. Vilket ser snyggt, coolt och grymt ut, när man glor lite extra på henne. I mitt nästa liv ska jag våga bära hatt. I mitt nästa liv ska jag vara modig. Eller så kanske jag ska vara kunglig, prinsessor får bära hatt hela tiden.

Jag läser en rubrik i Aftonbladet om fotbollsfruarnas lyxiga shoppingvanor. Jag tycker bättre om mina shoppingvanor, de kommer väl till pass nu om inte annat. I ännu en rea-omgång (hur ofta är det rea nu för tiden, en gång varannan månad eller?), går jag lös på de rödmärkta plaggen. Jag är rea mästare, självutnämnd visserligen, men oslagbar. Nu har stora delar av min garderob valt att överge mig då min mage redan växer (Ja, den är redan rund, ja det syns redan, inte visste jag att det var konstigt) vilket gör mig lite förtvivlad. Jag tittar på högarna med undanrensade plagg, fina favoriter som inte vill vara med längre och undrar hur i böveln jag ska få ihop något av det som ligger kvar och tittar lite bedjande på mig. Jag gillar mina kläder, jag gillar att kunna gå fram till garderoben och se ett plagg och genast veta att det plagget funkar med det plagget och på en minut är jag påklädd. Så funkar det inte längre. Jag måste hitta något som fortfarande passar och hitta några pla

Idag kom ett stycke gratis bok med posten. Passar mig fint som läste ut två böcker bara på tåget till och från Malmö. Jag valde denna (för att min hög med böcker just nu mest innehåller biografier, faktaböcker, skräck och deckare).

Jag blev äldre idag. Herregud. Under dagen kom gratulationer in med pikar om vädret, jag fattade inte riktigt. "Vilket härligt födelsedagsväder!" "Ja, absolut!" svarade jag. För trots Stockholms dunder och brak med ihållande skurar så njöt jag av varmt solsken hela dagen. Vi åt lunch ute, satt på en bänk och åt glass, fikade med solglasögon på och jackorna av. Bara för min skull antar jag, för att jag blev lite äldre. Nu är vi på väg hem från vår lilla utflykt (som vi bockar och niger till svärfar för), på ett tåg som har väldigt få upptagna platser. Tänk om SJ skulle ta och sänka biljettpriserna kanske och köra runt fullsatta tåg istället? Bara en tanke.

Det är en frisörsalong. Ingenting annat.

En knökfull och något försenad tågresa förde oss över sundet. Jag blev vansinnigt irriterad under tågresan då jag satt och tittade på en människa som höll upp en hel plats åt sin datorväska-Mollgan, fast tåget var fullt till bristningsgränsen då flera tåg var inställda och tågresan tog över en timme, allt på grund av banarbete. Inte en ansats till att låta någon sätta sig på platsen bredvid henne. Från min plats kunde jag ge henne onda ögat i en timme och tio minuter, men det hjälpte inte. Bruden bara fortsatte luta sin arm mot Mollgan. Men Köpenhamn, staden full av cigarettrök och totalt invaderad av skolklasser och knott. Jag viftade bort alla svarta flugor från ögonfransarna och håret medan jag blev knuffad av hysteriska barn. Vi promenerade, åt en god brunch, promenerade lite till, jag blev jättetrött jättefort som jag alltid blir just nu så vi turistade på riktigt den här gången genom att ta en guidad kanaltur för då kunde jag sitta ner, sen orkade jag promenera lite till, vi

Frukost.

Ahhh. Hotell.

Nu är vi ute och far igen, en liten kort resa för att roa oss på semestern. Malmö är målet, det kan hända att Köpenhamn får lite besök också. Hotellfrukost, slippa diska, bädda, laga mat, se någon annan utsikt genom fönstret, slippa katthår. Det blir korta utflykter den här semestern, jag kände mig inte så sugen på att fara långt bort. Man kan ju ha nya upplevelser ändå, fast man åker till städer man besökt förr, som att ta tåget istället för bilen. Jag är novis på området, någon gång för hundra år sedan åkte jag tåg från Dalarna någonstans, men annars har bilen varit det billigare (om än miljöskadligare) alternativet. Fördelen med tåg: Snabbare, sökt att slippa ratta, slippa dyra parkeringar. Nackdelen: Osociala jag gillar inte att sitta ihopträngd med främlingar i flera timmar. Främlingar som hostar, nyser, snörvlar eller sms:ar konstant med en otroligt irriterande signal. Framme snart?

Som tonåring älskade jag att skrämmas av serien "Twilight zone". Människor upptäckte att de plötsligt befann sig i en helt annorlunda tillvaro där hela deras värld hade förändrats, men ändå var precis som vanligt. Det känns som att jag befinner mig i ett avsnitt av "Twilight zone". Jag tittar mig i spegeln och lägger en hand på den lilla distinkta magen som putar ut och blir lite tårögd. Jag tittar på bilderna från ultraljudet som sitter på kylskåpet för att påminna mig om vad som händer. Där är den. Den där framtiden vi kan planera för på riktigt. Den framtid som vi har planerar för i så många år med prefixet "OM vi får barn" kan vi plötsligt prata om med benämningen NÄR. Vi kan planera för allt som har bubblat i bakhuvudet som drömmar, på riktigt. Det är helt obegripligt. Så mycket tyngd som legat på våra axlar har släppt, den extra tyngd som lades på våra axlar fram till ultraljudet och fick oss att gå på knä, är borta. Vi svävar runt som små lä

Jag är mer trött än vanligt och roar mig gärna med att slöa framför tv:n på kvällen. Förutom när jag tar en promenad då, så klart. Men trots alla kanaler finns det sällan mycket att se, därför var det dags för en ny box. En sommar-box för semestern. Valet föll på "Game of thrones"

Idag tänkte jag påminna mig själv om hur det känns att bara sova sisådär 4 timmar. Det känns inget bra.

Jag tittar på " Du är vad du äter". Anna Skipper 44 år talar om för Grete Philiisson 67 hur det hon äter kommer åldra henne i förtid. När de står bredvid varandra ser de ut som systrar. Visserligen kanske det är lite plastik-hjälp på den ena i sällskapet, men jag tycker ändå att det är vansinnigt roligt.

I brevlådan låg ett erbjudande från KPA pension om en gratis pocketbok. Jag letade genast efter en hake, för man får aldrig något gratis. Något annat företag skicka hem ett liknande erbjudande för en tide sedan, då skulle man självklart skriva upp sig för något som kostade pengar för att få den där gratis boken. Men här var den enda haken att man skulle få utskick med information via mail, som bara är att avbeställa. Då tackar man väl inte nej. Speciellt inte till en gratis bok, nu när jag äntligen har all tid i världen att plöja igenom min bokhylla. Nu väntar jag på en bok i brevlådan från Adlibris inom några dagar. Härligt. Nu vore det dags för lite solsken och några till grader att njuta av böckerna i så här på semestern.

Jag som är barnsligt förtjust i barnsliga nöjen tyckte att det var en bra plan att spendera den här dagen på Skansen. Min tanke var att det trista vädret på morgonen skulle bättra på sig, det gjorde det också. Inte stekhett men soligt och uppehåll innebar ett optimalt Skansen väder, för alla de djur som vanligtvis gömmer sig sprang idag runt fullt synliga. Herregud, vi såg till och med järvar! Dessutom hann vi dit innan alla andra tänkte att det nog skulle bli fint väder så vi fick sittplats när det var dags att fylla magen och mata lilla Toshiba där inne. Egentligen ska man ha den obligatoriska matsäcken med sig till Skansen, men skamligt nog valde vi att köpa mat där. Vilket osökt för oss in på ämnet priser. 140 kronor kostar inträdet. 100 kronor till för akvariet. 95 kronor för en hamburgare. Visst kan det vara värt en del pengar för att ha en mysig dag, men jag tycker att ställen som är så riktade till barnfamiljer borde ha en annan prisnivå. Inte för att de kommer nära de

Tolv år. En bergochdalbana i känslor. Hoppet har alltid funnits där för hoppet är det sista som överger en, om inte hoppet finns har man lagt sig ner för att dö. Hoppet som gör att man längst bak i huvudet gör upp planer för framtiden, som gör att man drivs framåt och orkar ta ett steg till. Men att hoppas är inte bara en styrka, inte bara positivt, det är också en tyngd. När man känner hur hoppet fladdrar och far i maggropen fast förnuftet säger att det inte är någon idè så drar hoppet in en i en spiral av självanklagelser och en obotlig känsla av att vara lurad. Sorgen har också funnits där i alla sina former. Den där sorgliga sorgen som får en att gråta hela tiden, som får tårar att falla när man inte ens själv märker att man gråter, som får en att gråta i sömnen, som får en att gråta så mycket att ögonvråna blir såriga och halsen hes. Den där förlamande sorgen som stänger av alla känslor, som skyddar förståndet genom att helt ta bort förmågan att gråta, som gör att man inte

Ibland kan det vara en god idé att titta noggrant på prislappen.

Medan jag väntar på att maken ska komma hem och komma på någon mat till mig så gör jag det jag är bäst på: glor på tv. Närmare bestämt glor jag på ett matlagningsprogram; "Monikas mat" på 4:an. Det är ruggigt svårt att bli inspirerad när man tittar med en skämskudde framför ansiktet för att undvika alla pinsamheter. Herrejistanes vilket töntigt program! Hela programmet känns som ett käckt barnprogram från 80-talet ungefär. Den där matlagningsprograms-hypen gick lite för långt tror jag.

Idag är dagen betygen skrivs in. Inte alla lärare har koll, som att den ena inte dök upp på sista lektionen, då vi skulle få besked om hur det gått på sista inlämningsuppgiften och på provet. Besked skulle komma på mail hette det. Det har det inte gjort. Det har inte ens svarats på ett mail med förfrågan om hur det gick. Så jag gick in för att kolla om herrn åtminstone hade lagt in betyget och för att se om de andra lärarna skrivit vad de sagt. Jag är sjukt nöjd att ha kunnat behålla samma nivå den här galna terminen. När jag blev lite go å glad kexchoklad så prioriterade jag genast bort tankarna på att klura ut en middag denna lediga dag. Man är väl ingen hemmafru. Istället gjorde jag det viktigaste man kan göra för att hålla det goda humöret på topp en så trist och regnig dag: Bakade snickerskaka och vitchokladmoussepaj med jordgubbar.  Ikväll ska det firas skolavslutning.