Semestern som regnade bort.

Så var det slut på semestern som regnade bort.
Imorgon börjar jobbet.
Jag klagar egentligen inte, för jag har det oförskämt bra på mitt sommar/extrajobb, men kanske hade det känts mer som att jag har haft semester om vi hade haft några fler soliga dagar att slappa på.
Nu har semestern mest handlat om att vänja sig vid det där märkliga som pågår.
Det är ju inte heller så illa.

Under alla dessa år har jag självklart drömt och längtat där långt inombords. Jag har föreställt mig hur det skulle kännas att berätta, förklara, känna efter, svara på frågor.
Nu gör jag det. Det känns jättekonstigt.
Att svara att jag är i vecka 16.
Att svara att barnet ska komma i december.
Att svara att det känns bra.
Så många gånger som jag har längtat efter att yttra de ord som nu kommer ur min mun, bara för att se de drömmarna fladdra iväg.
Så många gånger som jag har undrat hur det skulle kännas att ha människor klappa på min mage. Nu gör de det. Det känns också jättekonstigt.

På jobbet vet de ingenting.
Inte om försöken, inte om längtan, inte om Toshiba.
Så jag antar att jag kommer få öva mig på att prata om det här med alla härliga människor jag ska spendera sommaren med.