Tolv år.
En bergochdalbana i känslor.
Hoppet har alltid funnits där för hoppet är det sista som överger en, om inte hoppet finns har man lagt sig ner för att dö.
Hoppet som gör att man längst bak i huvudet gör upp planer för framtiden, som gör att man drivs framåt och orkar ta ett steg till.
Men att hoppas är inte bara en styrka, inte bara positivt, det är också en tyngd. När man känner hur hoppet fladdrar och far i maggropen fast förnuftet säger att det inte är någon idè så drar hoppet in en i en spiral av självanklagelser och en obotlig känsla av att vara lurad.
Sorgen har också funnits där i alla sina former.
Den där sorgliga sorgen som får en att gråta hela tiden, som får tårar att falla när man inte ens själv märker att man gråter, som får en att gråta i sömnen, som får en att gråta så mycket att ögonvråna blir såriga och halsen hes.
Den där förlamande sorgen som stänger av alla känslor, som skyddar förståndet genom att helt ta bort förmågan att gråta, som gör att man inte ens kan gråta på begravningar, som gör att man inte kan skratta, som gör att man glömmer bort hur det egna skrattet låter.
Sorgen som färgar allt i en grå ton, som tar bort meningen med det mesta.
Sorgen som en ilska som förvandlar en till någon osocial människa som tycker illa om allt.
Den där sorgen som bara finns där när livet går vidare, som en del av en själv, man skrattar och gråter, man har trevligt och goda stunder men allt med en gnutta sorg i bakfickan.
I tolv år.
Så ett besök hos fertilitetsenheten, en undersökning hos doktorn inför nästa omgång behandlingar.
En doktor som var så förvånad över att våra fem embryon inte ville fästa, våra embryon som var så otroligt fina, våra embryon som borde ha fäst.
En doktor som blev så chockad, en doktor som tappade fattningen, en doktor som inte kunde behålla lugnet när han gav oss besked om att jag var gravid.
Utan ivf.
Mot alla odds.
Maken och jag kunde ju inte. Det är få saker i livet som är helt omöjliga, men det var väldigt, väldigt osannolikt.
Vi kunde till och med ge alla dessa idiotiska råd som ges till ofrivilligt barnlösa par en rejäl känga. För vi tänkte massor på att vilja få barn just i den perioden och man ska ju tänka på annat.
Jag var jättestressad över en manisk skolperiod och man ska ju vara avslappnad.
Jag mådde inte fysiskt bra av stressen och oron inför en ny omgång ivf, jag hade magkatarr och sömnlösa nätter och man ska ju må så bra.
Jag var i sorg över att ha sagt farväl till min kära kissekatt och man ska ju skaffa nya husdjur / nytt hem / nytt jobb.
Så alla skuldbeläggande råd kan vi lägga åt sidan.
Många veckor av chock har gått sedan dess, många dagar av rädsla och skepticism.
Vi fick se ett ultraljud vid första besöket hos doktorn i vecka fem.
Doktorn ville kolla allt en gång till, så vi fick ett ultraljud igen i vecka sju då vi också fick lyssna på hjärtljud.
Ändå har vi inte vågat hoppas, inte kunnat tro, inte riktigt förstått.
Nu har vi varit på ultraljud igen i vecka tretton och sett vårt yrväder till knytte vinka hej i förbifarten. Vi har mellan rinnande tårar sett en fullt frisk krabat röra sig där inne.
Nu vågar vi tro, nu börjar vi förstå, nu är vi trötta på att vara rädda och oroliga och ägnar oss åt att glädjas.
I tolv år.
Som vi har kämpat.
Många har sagt till mig att jag har varit så stark genom detta, men jag hade inte varit det minsta stark utan min make, för detta har vi kämpat oss igenom tillsammans.
Nu kommer belöningen.
En bergochdalbana i känslor.
Hoppet har alltid funnits där för hoppet är det sista som överger en, om inte hoppet finns har man lagt sig ner för att dö.
Hoppet som gör att man längst bak i huvudet gör upp planer för framtiden, som gör att man drivs framåt och orkar ta ett steg till.
Men att hoppas är inte bara en styrka, inte bara positivt, det är också en tyngd. När man känner hur hoppet fladdrar och far i maggropen fast förnuftet säger att det inte är någon idè så drar hoppet in en i en spiral av självanklagelser och en obotlig känsla av att vara lurad.
Sorgen har också funnits där i alla sina former.
Den där sorgliga sorgen som får en att gråta hela tiden, som får tårar att falla när man inte ens själv märker att man gråter, som får en att gråta i sömnen, som får en att gråta så mycket att ögonvråna blir såriga och halsen hes.
Den där förlamande sorgen som stänger av alla känslor, som skyddar förståndet genom att helt ta bort förmågan att gråta, som gör att man inte ens kan gråta på begravningar, som gör att man inte kan skratta, som gör att man glömmer bort hur det egna skrattet låter.
Sorgen som färgar allt i en grå ton, som tar bort meningen med det mesta.
Sorgen som en ilska som förvandlar en till någon osocial människa som tycker illa om allt.
Den där sorgen som bara finns där när livet går vidare, som en del av en själv, man skrattar och gråter, man har trevligt och goda stunder men allt med en gnutta sorg i bakfickan.
I tolv år.
Så ett besök hos fertilitetsenheten, en undersökning hos doktorn inför nästa omgång behandlingar.
En doktor som var så förvånad över att våra fem embryon inte ville fästa, våra embryon som var så otroligt fina, våra embryon som borde ha fäst.
En doktor som blev så chockad, en doktor som tappade fattningen, en doktor som inte kunde behålla lugnet när han gav oss besked om att jag var gravid.
Utan ivf.
Mot alla odds.
Maken och jag kunde ju inte. Det är få saker i livet som är helt omöjliga, men det var väldigt, väldigt osannolikt.
Vi kunde till och med ge alla dessa idiotiska råd som ges till ofrivilligt barnlösa par en rejäl känga. För vi tänkte massor på att vilja få barn just i den perioden och man ska ju tänka på annat.
Jag var jättestressad över en manisk skolperiod och man ska ju vara avslappnad.
Jag mådde inte fysiskt bra av stressen och oron inför en ny omgång ivf, jag hade magkatarr och sömnlösa nätter och man ska ju må så bra.
Jag var i sorg över att ha sagt farväl till min kära kissekatt och man ska ju skaffa nya husdjur / nytt hem / nytt jobb.
Så alla skuldbeläggande råd kan vi lägga åt sidan.
Många veckor av chock har gått sedan dess, många dagar av rädsla och skepticism.
Vi fick se ett ultraljud vid första besöket hos doktorn i vecka fem.
Doktorn ville kolla allt en gång till, så vi fick ett ultraljud igen i vecka sju då vi också fick lyssna på hjärtljud.
Ändå har vi inte vågat hoppas, inte kunnat tro, inte riktigt förstått.
Nu har vi varit på ultraljud igen i vecka tretton och sett vårt yrväder till knytte vinka hej i förbifarten. Vi har mellan rinnande tårar sett en fullt frisk krabat röra sig där inne.
Nu vågar vi tro, nu börjar vi förstå, nu är vi trötta på att vara rädda och oroliga och ägnar oss åt att glädjas.
I tolv år.
Som vi har kämpat.
Många har sagt till mig att jag har varit så stark genom detta, men jag hade inte varit det minsta stark utan min make, för detta har vi kämpat oss igenom tillsammans.
Nu kommer belöningen.
Kommentarer