attvarabob

Se på * svordom *! Jag/vi hann ro hela * svordom * skiten i land! Hemtentan på 3000 ord lämnades i i onsdags. Måndagens lektion gjordes klart på onsdagen. Torsdagen ägnades åt efterforskning till vår fältstudie. Idag skrev vi klart vårt * svordom * PM på 6 sidor. Jag. Kan. Ta. Helg.

När det regnar kommer det upp daggmaskar. Varenda daggmask som syns ska granskas. Ibland kommer det upp jäkligt mycket daggmaskar under regniga nätter. Pyret kom under sin granskning fram till att en del maskar var döda och frågade vad som hände med dem. Jag var ärlig, för att barn har lättare att ta till sig saker än vuxna som hinner fundera några varv till, och talade om att det finns djur som tycker om att äta döda maskar. Vilka djur då? frågade hon och jag drog till med pippifåglar. Inte vet jag om de bara äter levande maskar eller om de knaprar i sig döda också, men jag tyckte det lät bra. Eller, jag brukar dra till med att de bitar av äpple och päron som arvsmassorna inte orkar äta upp när man är ute, kan de ge till pippifåglarna, och tänkte väl att jag fortsätter att ge fåglarna mat. Sen råkade vi väl se en mask mitt på vägen en dag, som arvsmassorna av någon anledning fick extra feeling för, så jag tog en pinne och "räddade" den genom att lägga den på gräsmattan.

Igår frågade jag Pyret på morgonen vad hon önskade för middag, för att distrahera henne när hon var lite ledsen och sur. "Blodpudding!" svarade hon. "Då ordnar jag det!" svarade jag och hon blev på gott humör. Hon gillar blodpudding, skarpt, så hon åt sedan middagen med god aptit, vilket inte är helt vanligt med det där lilla livet. Hon berättade också väldigt entusiastiskt under middagen att de hade fått räkmuffins till lunch på förskolan och det var jättegott. Räkmuffins ??? Herr B.o.B. var insatt eftersom han hämtat och kunde därför tala om att de fått raggmunk . "Ja! Raggmunk! Det smakade nästan som pannkaka, men ännu godare!" "Jaså, det var så gott?" "Ja! Jag vill äta det hemma imorgon också!" "Vi får väl se vännen." Så var väl lilla damen lite sur och ledsen imorse också, så jag sa till att hon skulle få raggmunk till middag. Hon blev så glad och nöjd. Jag satte igång och göra raggmunkar. Trots att vi ätit n

Dagen: Jag skickade iväg barn och make, tog en dusch och åt jag en frukost bestående av havregrynsgröt med rivet äpple och kanel. Sen tog jag tag i det här: 3000 ord om kvalitativa forskningsmetoder. Det spekulerades i att 3000 ord skulle motsvara 3-4 sidor. Bah humbug! Jag är inne på sida 7. Jag tog paus för lunch En sallad med grönsaker, fetaost, valnötter och lite honung. Jag försöker ta hand om kroppen som inte vill längre. Efter mer filande på de där 3000 orden filade jag lite på fakta jag ska kunna till lektionen min grupp ska hålla nästa vecka. Det gjorde att jag behövde en av dagens totalt fyra sådana här Sen började jag riva i var bland den här högen jag har läst om Sveriges utveckling mot en individualistisk samhällsstruktur. Jag och pluggkompisen behöver hitta det till vårt forsknings PM. Jag hittade det inte. Jag försökte mörda min telefon när den påminde mig om att vara mer aktiv. Alltså hetsplugg gör att man rör sig minimalt, Samsung behöver inte

Vår allra första kurs på socionomprogrammet var lite förvirrande, mest på grund av ett evigt tjatande om att det inte gick att definiera vad socialt arbete var. Det kändes väl lite sisådär att ha tre och ett halvt år framför sig som skulle leda till något obestämbart. Men så var en lärare lite tydligare. " Hur vet du det? " Det var hans mantra; hur vet du det? Man kan väl säga att han påstod att det var det vi främst skulle lära oss, att ständigt ifrågasätta allt, typ, vilket skulle göra oss till en pest för vår omgivning. Själv verkade han trivas i rollen som den som ifrågasatte. Nu är vi inne på sluttampen av den tredje terminen. Genomgående tema i alla kurser vi har travat igenom har varit att lära oss att kritiskt reflektera eller granska ämnen. Forskning, media, lagar, sociala strukturer, individer och kanske mest vår egen inställning. Vad händer? Jag frågar " Hur vet du det? " Till allt. Hela tiden. Det går inte att tro på något alls längre, för det v

Jag hann inte ens in genom grinden på förskolan innan Polarn kom springande och skrek: "Mamma! Min pärlplatta e klar!!" Jag fattade inte ett dugg vad hon menade men sa okej. En fröken förklarade att hon var väldigt stolt över att ha gjort en pärlplatta som nu låg och väntade på hennes hylla. Mer fick inte fröken och jag prata eftersom Polarn stod och drog mig i armen och tjatade om att få gå och hämta den där pärlplattan. Här är den: Polarns första eget gjorda pärlplatta Jag har nog aldrig sett henne så stolt, så jag måste dela med mig av konstverket. Vilket jag kan göra först nu när hon somnat, eftersom hon knappt släppt den en sekund sen vi gick från förskolan. Den skönaste felsägningen levererar hon också: "Mamma, oj, titta! Pippifåglarna har inte gummibjörnar!" Två fåglar gick omkring i en vattenpöl och vi har uppenbarligen drillat arvsmassan väl i att man inte får hoppa i vattenpölar utan att ha gummistövlar på sig. Jag inser att även om jag snabbt ku

Goda vännen skriver om sin frustration över att inte kunna göra mer för det hon brinner för, samtidigt som hon beskriver en människa som gör massor. Faktum är att hon beskriver en människa som har gjort så mycket att hon börjar ta slut lite grann. Jag oroar mig och ber henne att ta hand om sig själv, för om hon går sönder så kan hon ju inte hjälpa någon alls. " Ska hon säga " skriver jag skämtsamt också. Sen svullnar alla mina lymfkörtlar upp. Sen blir jag kokhet utan att ha feber. Sen känner jag mig illamående och lite yrslig. Sen får jag värk i hela kroppen. Sen blir jag så trött att jag ser i kors. Jag mår som jag har en influensa, fast jag inte har influensa. Det är så min kropp brukar reagera vid hög stress. Oh the irony. Så ska jag ta mina egna råd då? Ska jag låta bli att få dåligt samvete över att jag måste dumpa familjeansvaret på maken för annars kommer jag gå sönder? Ska jag prioritera att ta hand om mig själv nu, för annars kommer jag snart inte kunna hjä

Idag fick vi ett första smakprov på att hantera när ett barn ska på kalas, men inte det andra. Ett barn på förskolan hade nämligen bjudit Pyret på födelsedagskalas på Andy's lekland, men inte Polarn. Några saker underlättade: Polarn blev ledsen över att inte få " Åsså gå k'las " men fattar egentligen inte vad det innebär, så hon gick att muta med att vi minsann skulle till parken och åka rutschkana. Och Polarn skulle inte riktigt uppskatta att dra runt på Andy's lekland. Men. Man fattar ju att det kommer bli fler gånger en blir bjuden men inte den andra, de är, och ska vara, två olika individer även om de är så nära i ålder. Men jag känner inte att jag vet hur jag ska hantera det. Ska man lära dem att syrran är iväg på skoj medan vi har en vanlig dag, för att livet är inte alltid rättvist. Eller ska man försöka kompensera med att göra något extra kul så att den andre inte känner sig utanför. Det får ändå bli ett senare problem. Vi börjar med att hantera att

Jag har haft turen att få lära känna några riktigt fina och härliga människor. Sådana människor som har haft betydelse i mitt liv. Sådana människor som stått där när jag svajat, stapplat och snubblat. Hur de står ut med mig är ett mindre mysterium, så jag gräver inte i det utan tackar bara och tar emot. Den senaste tiden har de tillsammans fått ett veritabelt smörgåsbord av livets version av en hinderbana serverat. Det mesta av det man inte vill att de man bryr sig om ska behöva gå igenom, det står de, var för sig, och trampar i. Jag letar efter rätt sak att säga, men kommer inte riktigt på vad som är mest passande. Så jag erbjuder mig att lyssna och jag erbjuder sällskap, men det känns så fjuttigt, jag vill ju kunna göra så mycket mer. Mest av allt vill jag ju bara lösa situationen, kliva in med ett trollspö och simsalabim:a skiten ur allt. Kan inte alla bara få vara friska och lyckliga?

Nu glider jag in på upploppet, typ. Imorgon förmiddag är det presentation av stora gruppuppgiften, då får jag en mindre sak att tänka på. Eftermiddagen ska jag ägna åt ett första möte med gruppen som jag ska hålla en tre timmars lektion med och att pluggkompisen och jag ska börja skissa på vårt forsknings PM. Sen är det "bara" att få ihop en hemtenta, en lektion och ett forsknings PM - inklusive intervjuguide -  under nästa vecka. Jag säger inte att jag är stressad. Jag kallade min dotter för Erika imorse (???) och kunde inte komma på mitt eget förnamn när jag skulle skriva under ett mejl på förmiddagen, det är bara det. Kanske att jag har fått någon slags nerv-hicka i örat som gör att höger öra låter som oregelbundna hjärtslag som dunsar till hela tiden sedan ett par timmar tillbaka. Men inte mer än så. Och möjligen att jag tänkte borsta tänderna med hårborsten efter duschen. Bara. Såna saker, kanske. Det behöver ju inte betyda att man är stressad tänker jag. Kanske mer a

Först hette det: " Mamma, när ska vi skaffa en ny katt? Kan vi inte skaffa en ny katt? Jag vill ha en kissekatt. " Sen började plötsligt: " Åh, jag vill ha en hundvalp mamma! Kan vi inte skaffa en hundvalp? Får jag en hundvalp? " Sen frågade hon: " Mamma, har jag en storasyster? " " Nej, du är en storasyster ." " Kan jag få en storasyster? " " Nej det går inte, du kommer liksom alltid vara störst ." " Hmmm. Kan jag får en till syster då? " Hell no! Uh Uh! Icke sa nicke. Nope. Inte en chans. " Nej hjärtat det går inte ." Jag fattar hennes strategi. Steg för steg låter en förfrågan om en katt inte så himla stor. Det är det jag har sagt sen hon började prata, hon kommer bli förhandlare för någon stor organisation när hon växer upp. För hon har imponerande skillz på området.

Pyret: "Kom mamma, så får vi prata lite. Vänta, jag ska stänga dörren så vi får vara ifred." Jag: "Jaha, vad ska vi prata om då, tycker du?" P: "Vad du vill mamma, du får bestämma." J: "Okej, då kan vi väl berätta om en sak som gjort oss glada och en sak som gjort oss arga idag?" P: "Ja! Du får säga." J: "Okej. Jag blev arg idag när tåget inte ville åka hela vägen till "jobbet" och jag fick lov att gå av och åka tunnelbanan istället. Men sen var det sol ute, inte regn som da hade sagt att det skulle vara idag, så då blev jag glad." P: "Oj, mamma! Var det på sanning?!" J:"Ja, det var sant." P:"Men hände det på riktigt?!" J: "Ja, det hände på riktigt." P: "Oj. Vad coolt! Fast det regnade några droppar idag." J: "Det gjorde det hos mig med, men inte när jag var ute . Vad vill du berätta då?" P: "Inget mamma. Det där var så bra! Kom, nu måst

Jag har känt av pollen tidigare, när det har varit såna där hysteriska år, både i form av pollenmängder och stress. Men alltså bara känt av, inte lidit av. Sen körde jag en klassiker och fick barn. Nu vet jag inte om jag fick problem redan efter Pyrets ankomst, eftersom den våren är en dimma av skrik och kamp för att inte bli helt galen. Men efter Polarn, Oh Yes.  Jag märkte det förra året, ögonen kliade, näsan bråkade, huvudet kändes som fullt av sockervadd och trötthet blev värre än vanligt (för det är tydligen möjligt). Så jag gick till Apoteket och köpte medicin. Som inte hjälpte. I år är besvären värre. I år lider jag av det. Jag mår skit. Så nu provar jag den här igen och håller tummarna för att mer besvär kommer betyda att medicinen hjälper den här gången. För magiskt tänkande är min favorit gren inom psykologi.

Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förklaringar om storlekar duger heller. Till sist kompromissar vi. Hon får ett par billiga tygsneakers täckta i rosa glitter, och vi lyckas få henn

Polarn: " Titta! De e mamma!! " Dålig sömn, mycket plugg och pollenallergi börjar nog ta ut sin rätt...

" Mamma?! Kan vi få blåsa såpbubblor? " " Ja, det kan vi göra medan vi väntar på att maten blir klar ." En minut (och ett blås) senare: " Jag ska fånga bubblan! " " Akta hur du håller burken! Den är öppen! " ... Ps: Vi hade en flaska med påfyllning.

Det är väl något av en rådande diskurs, inom i alla fall vissa kretsar, att barns skärmtid ska begränsas. Skärmar är farligt. Alla skärmar. Allt barn ser och gör i förhållande till skärmar kommer förstöra de små liven för evigt. Eller? Jag har vänner med barn som inte kan slita blicken från skärmar, de blir som paralyserade och totalt omöjliga att kommunicera med så snart det börja flimra. Där förstår jag att man begränsar tiden. Vi begränsar till exempel Pyrets intag av socker, för hon får inte nog, medan Polarn lätt väljer en tomat över en kaka så där behöver vi inte var lika strikta. För hur var det nu igen, alla barn är exakt likadana? Mina arvsmassor har ett mer tvåvägskommunikativt sätt att förhålla sig till skärmar. Det vill säga de är intresserade så länge det inte är mer lockande med något annat, och efter en stund är det alltid mer intressant med något annat. De vill allra helst göra något med dessa livsfarliga saker. Ipad är roligare än tv, till exempel, för där kan

Jag satt där under gårdagens mindfullness föreläsning och kände att det inte var min grej. Så känner jag idag med. Men samtidigt så tänker jag att det kanske är dags att hitta en lite mer nöjd nivå på tillvaron. Lite mer YOLO, som pluggkompisen ofta säger. Jag kom att tänka på det när jag satt där i solen, med kursböckerna uppslagna och stirrade tomt framför mig. Jag kände mig så otroligt ineffektiv. Mitt "jobb" består vissa dagar av att läsa, fundera och sen skriva, och upprepa i åtta timmar. Det är märkligt svårt för mig att känna att jag har gjort något vettigt med min dag när jag har suttit och funderat över om tre olika författare betonar analys av intervjuer på samma sätt eller vad som skiljer dem åt. Och sen plitat ner det. Sen tagit rast och läst och funderat över nästa grej. Jag vet ju att jag gör det jag ska. Jag vet att jag jobbar på bra. Men jag får ändå dåligt samvete över att ha som sysselsättning att sitta i solen och tänka. Nu kan människor tjäna abs

Mobilen ringer när jag är på toaletten efter ett seminarium, jag hinner inte svara. När jag försöker känna igen numret så plingar det till i meddelanden; ett meddelande har lämnats i telefonsvararen. " Meddelandet togs emot klockan 15.55 " " Hej! Det här är ... på förskolan ." (Åh herregud! De ringer mindre än en timma innan hämtning, något allvarligt har hänt, de har skjutsat något av barnen till akuten eller något, för annars skulle de väl bara vänta, vi är ju på väg vid den här tiden!) " Jag ringer för att påminna att vi har APT idag med hämtning senast 15.45. Jag provar att ringa herr B.o.B. också. Hejdå ." ??? Va? Idag? *kollar kalendern* Inget uppskrivet, jag skriver ju upp när de skickar ut sådana datum... Ringer herr B.o.B. " Har de ringt dig?!! Förskolan ." " Nääää?? " Okej, förklara läget, han får ringa förskolan och jag ringer mina föräldrar. För herr B.o.B. har också missat den informationen totalt och kommer fr

Som student lever man ett knasigt liv. Man får extra arbete, utöver det ordinarie, om man blir sjuk. Som ett straff, typ. Man kan inte planera för mer än en kurs (typ månad) i taget, för du vet inte vad du ska göra, eller när. Du måste arbeta genom din vab. Man måste jobba genom hela sommaren för man har ingen betald semester. Man ska gå omkring med konstant pre- eller posttentaångest. Bland annat. Men så kommer det en riktigt varm och solig vårdag och man kan sköta sitt arbete sittande i solen, med en kopp kaffe. För att minst hälften av ens arbete är att läsa, skriva, googla, skriva i Facebook-grupper, och analysera (läs: sitta och grubbla). Förväxla det nu inte med en lätt sysselsättning, jag vill bara påpeka att alla nackdelar med att inte ha en fast anställning blir mindre påtagliga när man kan ha en så givande arbetsmiljö.

" Mamma, någon har kastat den där, det får man inte!! " (En liten kartongbit) " Nä, det har du rätt i, sådana ska man kasta i papperskorgen ." " Ja, för annars kan någon göra illa sig på den! " ??? " Ähhhh, just det... " " Vet du mamma? Då kan jag ta upp den och kasta den i papperskorgen, för man ska hjälpa till att hålla rent! " (Åh fy fan) " Det var snällt av dig hjärtat, gör det du ." " Åh! Får jag det?! Får jag gå och hämta den och kasta den?! Får jag hjälpa till?! " " Såklart du får, mamma väntar här. " När man egentligen inte har tid, för att man skulle varit på förskolan för en kvart sedan och båda barnen vill "köra" (läs mamma och pappa puttar och bär) sina sparkcyklar. Men man inser att den pedagogiska vinsten är för stor för att man kan strunta i den.

" Bäja mej! " Jag tror att det kan vara både Pyret och Polarns vanligaste fras. Bära hit och bära dit, det där begäret av att få blir omkringburen som en liten koala dygnet runt har liksom aldrig släppt taget. Men jag har gett detta eviga bärande mina höfter, jag har gett det mina handleder, mina knän börjar säga tack för sig och den absurda förmågan att skrika i falsett så snart de inte blev burna gav mig tinnitus (på riktigt alltså, som i piiiiip lite då och då). Men nu, nu har vi beviset vi behöver till följande " Bäja mej! ". Vi var ute på promenad i skogen idag. Vi kollade in en massa spännande saker som kryper och krälar, vi hade picknick och vi gick över stockar och sten. Vi var där i tre timmar och ungarna nötte sisådär en två kilometer på egna ben. Två. Kilometer. Och de orkar inte gå till förskolan. Ha! Nu har de avslöjat sig. De orkar visst gå. Möjligen måste man plantera ut lite ödlor, larver, spindlar, kottar och stenar utmed vägen till allt man

Inspirerad av tussilago fyndet och pluggkompisens prat om storstädning blev det en vårlig städa allt dag idag. Ni vet, när man städar allt det där som man kanske hoppar över i den stressade veckostädningen. Dammar ovanpå dörrlister och bakom allt, rensar blommor, torkar av stolar, gå till grovsoporna och framförallt; tvätta fönsterna. Att gå från 6 gigantiska fyrglasfönster, och ett balkongdörrsfönster, till 9 små isolerade fönster, och ett balkongdörrsfönster, kanske inte låter så mycket lättare, men det är det. Bara de som haft fyrglasfönster förstår. Mycket. Lättare. Om man sen för några år sedan dessutom införskaffade en sån här: En Kärscher fönstertvätt. Då är det inte så jäkla jobbigt att få det lite vårfint hemma. Vi hann med den vanliga städningen och tvätten också, förutom golvlister och att torka bort kladdiga fingeravtryck från soffan.  Jag är så nöjd. Nu önskar man ju att någon skulle vara typiskt osvensk och höra av sig för att komma förbi på en spontanfika så att

Nu kommer de börja trilla in på sociala medier, bilderna på våren. Känner mig ändå hyfsat tidig i trendspaningen med just dessa. Varsågoda och bli uppiggade.

Den regnmörka dagen började med att försöka analysera en forskningsartikel skriven på otydlig engelska med ett ytterst otydligt syfte. Vilket är lite problematiskt. Sen bar det av mot pendeltåget för att ta mig till en föreläsning och då halkar jag på gallret vid rulltrappan, eftersom jag har blöta gummistövlar, och metall och blöta gummistövlar är inte kompisar. Räfflorna i gallret och räfflorna i sulan var däremot väldigt bra kompisar, de passade som hand i handske märkte jag medan ena foten bara fortsatte glida åt höger. " Så här vig är jag inte ." och " Där gick axeln åt skogen ." och " Shit, tåget kommer snart! " hann jag tänka medan jag höll i mig i rullbandet för glatta livet och därmed i alla fall slapp dratta på ändan. Jag tänkte också: " Jäkla skitdag ." Sen kom jag till plugget och hamnade på en föreläsning som var full av nyttig information, var lätt att förstå och hade en rolig och engagerad föreläsare. Sånt är man ju inte

Medan jag sitter och pluggar hör jag doktorn på Nyhetsmorgon på tv4 i bakgrunden, han pratar om ämnet "trötthetssyndrom". Han börjar lista de fysiska och psykiska tecknen på när trötthet har gått över till tecken på utbrändhet. Jag har alla. Om man har det är det "fara och färde" om man haft de i mer än två veckor. Skratt. Då ska man ta hjälp. Skratt. Det finns alltid en lösning. Skratt. Man måste se till att få avlastning och tid för återhämtning. Asgarv. Jag fortsätter plugga nu, innan jag ska hinna med livet.

Att lyssna igenom en intervju var otroligt lärorikt. Att transkibera en intervju var också väldigt lärorikt. Att transkibera var också väldigt roligt. Att något med plugget känns väldigt roligt är väldigt roligt. Livet är fullt av överraskningar.

Den här veckan ser ut att bli något av en hell-week. I fredags påbörjade jag uppgiften som kommer ta upp mest tid i veckan; att transkibera en intervju jag har gjort, och att skriva ut 3 minuter tog 30 minuter. Jag har ca en halvtimme totalt att skriva ut. Okej, när man kommer igång går det säkert fortare, men den ska å andra sidan vara inlämnad på fredag kl 9.00 och däremellan ska jag vara i plugget på seminarier och föreläsningar alla dagar utom tisdag. Dessutom startar en ny kurs upp på måndagens morgon som då kommer gå parallellt med den här kursen i tre veckor. Hahahahahaha. Inte roligt. Sen ska jag självklart läsa lite kurslitteratur, klämma in lite grupparbete och börja söka forskning i ett ämne vi ska göra en fältstudie i. Hahahahahaha. Fortfarande inte kul. Därför tog jag ledigt från allt vad plugg heter idag. Pyret deklarerade att hon ville åka båt, så vi tog färjan ut till Djurgården och gick på Nordiska museet för att trycka i arvsmassorna lite kultur. Efter en timme va

Inte nog med att de fick varsin Frost-sparkcykel, nu har de fått varsin Bamse-cykelhjälm. Lyckan är total. Pyret är för övrigt inne i en engelsk period. Hon vill räkna på engelska och hon vill säga alla färger på engelska; "Jag vill ha en bluuu, eller vänta, en greeeeen". Sen är det ju inte alltid helt hundra, som att: "På svenska heter det hund mamma, men på engelska heter det puppy." "Ja, älskling, på engelska heter hund-valp- puppy! Och bara "hund" som i en vuxen hund, det heter dog." "Jahaaa!" Vid lunch fick jag veta att: "Mamma, rita heter rita på svenska, men på engelska heter det rejta." Hon pratar liksom engelska som en tvärtom - svenska kocken i Mupparna, det är helt underbart. Polarn gör exakt likadant, fast med snäppet lägre resultat, eftersom hon gör ALLT exakt som Pyret.  Men mest av allt låter de, båda två, h.e.l.a.  t.i.d.e.n. De pratar, skriker och sjunger, fast inte med varandra eller samma sång, åh nej

Ni med arvsmassor, ni vet väl att Stina Wirsèns fantastiska Vem? böcker har blivit till små filmer (med betoning på små , de är bara 4 minuter) som finns på SVT play? För det gör de. Barnen här hemma fullkomligt älskar böckerna och älskar därför filmerna lika mycket. Underbart.

Bästa leken Pyret och Polarn leker just nu? Ta hand om sjuka. De frågar om man är sjuk, när man svarar ja så hämtar de filtar, kuddar och gosedjur. Sen säger de snällt: " Säg till om du vill ha godis och dricka ." och står redo vid ens sida för att servera en till godis och lite mer dricka. Nu är ju godisarna och drickan bara på låtsas, men det visar ändå på hur väl de känner mig och därmed vet vad som skulle få mig att må bättre, tycker jag. De hämtar också leksaker för att det tydligen är tråkigt att vara sjuk. Jag tänker inte säga emot, för de är uppenbarligen experter på hur det är att vara sjuk efter den här vintern. Att bara ligga ner och bli ompysslad medan de springer benen av sig för att ta hand om mig känns kanske inte vid första anblick som en jättepedagogisk lek men det är det. Den hjälper dem att utveckla sin empatiska förmåga samtidigt som den förbereder dem för att vara förälder. Och jag får ligga still medan de tröttar ut sig. Win win, liksom. Eller mest

Malin Wollin, som jag gillar att läsa både i bloggar och krönikor, har också skrivit en bok som heter "En mamma blir till". I den lyckas hon inte bara att skriva om hela den galna resan från Plusset till Bebis på ett träffsäkert och underhållande sätt, hon skriver också väldigt fint om när det inte blir något plus på stickan. Så fint att jag blev tårögd. Och då har hon, så vitt jag förstår, inte själv varit med om det, men hon hon träffar ändå mina känslor mitt i prick. Klara Zimmergren skriver om när barnen inte vill komma i "Längtan bor i dessa steg". Hon skriver lika fint hon, och jag känner igen så mycket känslor och tankar. Eller jag ska säga att jag minns. För tänk att den resan är över. Tänk att vi fick barn till sist, två barn dessutom. Tänk att jag fick uppleva att bära och föda mina döttrar. Så galet. Jag tänker också på att jag nog inte hade kunnat läsa de här böckerna tidigare. Alla är vi olika, men jag ville inte höra om andras tankar, känslor eller