Malin Wollin, som jag gillar att läsa både i bloggar och krönikor, har också skrivit en bok som heter "En mamma blir till".
I den lyckas hon inte bara att skriva om hela den galna resan från Plusset till Bebis på ett träffsäkert och underhållande sätt, hon skriver också väldigt fint om när det inte blir något plus på stickan. Så fint att jag blev tårögd. Och då har hon, så vitt jag förstår, inte själv varit med om det, men hon hon träffar ändå mina känslor mitt i prick.
Klara Zimmergren skriver om när barnen inte vill komma i "Längtan bor i dessa steg".
Hon skriver lika fint hon, och jag känner igen så mycket känslor och tankar. Eller jag ska säga att jag minns.
För tänk att den resan är över. Tänk att vi fick barn till sist, två barn dessutom. Tänk att jag fick uppleva att bära och föda mina döttrar.
Så galet.
Jag tänker också på att jag nog inte hade kunnat läsa de här böckerna tidigare. Alla är vi olika, men jag ville inte höra om andras tankar, känslor eller vägar genom barnlöshet när jag själv var i det. Jag ville att alla andra också skulle vara barnlösa, men jag ville inte höra om andras barnlöshet. Så fantastiskt ologiskt. Även om det finns en förståelse som bara de som levt i det kan förmedla, så är resan ens egen, där förutsättningarna, omständigheterna och känslorna bildar tillsammans en alldeles egen situation som inte är densamma som någon annans. Alla som längtar efter barn ens en endaste månad kan känna igen, alla som oroat sig kan förstå och alla som gått nästa steg till att efter år besöka fertilitetskliniken vet. Men känslan är ens egen.
Först nu är de känslorna inbäddade i lite bomull och inte så sköra, men de försvann inte direkt med barnen, konstigt nog. Först nu orkar jag ta in andras beskrivningar på det där som var.Och det är när jag läser andras beskrivningar som jag förstår varför det har tagit tid. Först nu förstår jag vad vi gick igenom under alla dessa år. Alla rädslor över en framtid utan barn. Alla märkliga bemötande av ens allra mest känsliga känslor Att aldrig få det där plusset. Att alltid känna efter. Att stå inför svåra val. Att få ett plus och sen hamna på operationsbordet. Att behöva förklara och försvara.
Det har tagit tid att komma över, att läka, även fast barnen till sist kom. Till sist. Efter alla de där åren. Men ärren finns kvar, och när det pratas om barnlöshet, vare sig det är min egen eller andras, så blir jag försvarsinställd. Kräver rätten att få vara ifred, rätten att inte få någon annan som ska tala om varför barnen inte kommer, eller varför de kom till sist. Det är den barnlöses rätt att själv tala om varför barnen inte finns där, att försöka förstå vad som hände. Därför blir jag så ledsen när jag hör att min historia används som en inspirerande berättelse för andra barnlösa, en: "Men vet du, jag känner en som efter 12 år, trots alla möjliga fysiska hinder, till sist fick två barn. Ingenting är omöjligt!" Gör inte så. Min resa är inte någon annans. Förklara inte deras liv åt dem. Varför mina barn kom är min berättelse att berätta, förklara, förstå och andra i liknande sits har en annan berättelse att berätta en dag, kanske med ett väldigt annorlunda slut.
Men nu läser jag andras tankar och känslor, medan jag minns och inser hur otroligt lite jag egentligen kände efter då. Samtidigt som jag känner en enorm lättnad över att vara förbi, att ha fått den fantastiska chansen att få vara en av de som kommer förbi. Som håller de där små händerna i mina. En som gått med längtan i stegen och blivit mamma.
Kommentarer