attvarabob

Då försöker vi igen, det där med att pallra sig iväg till skola och jobb.  Dagens outfit bestod bland annat av nya pantaloner: Så kallade ballongjeans, i mörk denim för omväxlings skull. Det är ingen hejd på min varierande garderob. Skoja bara, jag har sådan brist på fantasi. Men när man nu skulle ge sig ut i världen igen kan det ju vara bra att känna sig någorlunda civiliserad och ha något annat än det mjukaste plaggen man äger. Eller så kommer den här pandemin göra att alla kommer gå runt i pyjamas dygnet runt.  Jag kände mig rätt väl rustad ändå. Jag hade ju haft så lite symtom, fortsatt jobba, tagit promenader och bara varit borta en vecka. Men min kropp bara: " Lurad! " Jag hade tänkt träna som vanligt till kvällen men fick nöja mig med promenaderna till och från jobbet. Kroppen blev lite sådär småsur över att jag rörde lite mer på mig, och i lite annan takt möjligen, så den väckte mensen som sovit någon dag, när den ändå höll på. Och alla intryck man får på

Ifall någon missade det så var det lite blåsigt idag. Så där så att inomhusaktiviteter rekommenderades. Jätteroligt när man just haft en veckas karantän. Dagen fylldes av stimulerande aktiviteter som att titta på när arvsmassorna spelade Minecraft. " Mamma, titta när jag gör så här! " " Mamma, titta vad jag byggt här! " " Mamma, titta vad som händer nu! " Det är som att vara tillbaka i lekparksåldern när man tittade på hundra åk på rutschkanan. Jag gav upp efter ett par timmar och tillät mig att vara en usel, icke närvarande mamma och satte mig med det här: Jag tänkte känna efter om jag kanske vill återuppta den gamla hobbyn på ett lite mer strukturerat sätt än när arvsmassorna beställer en teckning. Ren nostalgi bara att ta fram mitt etui med pennor jag köpte i tonåren.  För att inte vår lillfjant skulle ha allt för tråkigt drog jag igång lite underhållning: Innan den startade tömde jag Polarns jackfickor: Detta är en r

Pyrets svenskalektioner har haft dikter i fokus, och då har hon fått lära sig Haiku. Vi har därför på karantän-hemskolningen tränat i att skiva egna Haiku-dikter. Så här säger Svenska haikusällskapet: Jag tänkte att jag ska kommentera dagen med några haiku. Kall morgon börjar  Men ej för alla hemma Någon sover sött Jag och Polarn gick till affären så snart den öppnat och såg till att vi fick en rejäl post-covid frukost. Färskt tranbärsbröd, kvarg med granola, blodapelsinjuice, kaffe och en grapefrukt (utanför bild). Så gott efter veckans havregrynsgröt. Pyret fick presentkort i två butiker till födelsedag och jul. Av olika skäl, såsom eviga virusangrepp, har hon inte haft så många tillfällen att använda dem. Idag var hon nära sin shoppinggräns och frågade nästan med gråten i halsen om vi fick gå i affärer. Lyckan var total när jag svarade ja. Polarn ville shoppa lite hon också med sin veckopeng.  Inte helt lätt att hjälpa två veliga pre-teens med storlekar, stil

Då ska vi se vad facit säger: Steg 1: Ja, och positiv. Steg 2: Ja, beroende på vad man menar med "kan".  Steg 3: Med en stor dos tur råkade det finnas tester att beställa just i måndags morse. Steg 4: Blev sjuk natten till måndag, inte haft feber alls, ont i kroppen två dagar, men nu inte ens snorat på två dagar. Däremot är stämbanden rätt trasiga, men de har ju jobbat övertid i några veckor nu så jag kanske får leva med permanent whiskeyröst. Alltså, om jag inte är helt kass på matte innebär det att imorgon är jag fri!!  Då ska jag göra spännande saker som att gå och handla frukost, vilket jag alltid gör precis efter att de har öppnat klockan sju, för att jag är lätt antisocial även utan corona.

För att kunna sitta och arbeta en hel dag så bara måste jag börja med en promenad. Jag går sönder både fysiskt och psykiskt annars. Så medan resten av familjen fortfarande sover går jag ut och går.  För att kunna arbeta med sekretess så behöver jag låna Polarns rum, när de också är hemma. Tur att det är hon som är den morgonpigga familjemedlemmen. För att arvsmassorna ska klara av sitt hemarbete behöver lunchen ägnas åt att gå igenom deras uppgifter.  För att jag jag ska kunna avgränsa mitt arbete behöver jag helt uppenbart vara på ett kontor och ha arvsmassor som väntar på att bli hämtade. Annars kan jag ju alltid ta ett litet samtal till från den där handläggaren eller kollegan.  För att jag inte ska bli galen av att det inte finns någon tydlig övergång från arbete till hemmet så behöver jag avsluta dagen med en promenad till, även om det regnar. Men om arvsmassorna har varit hemma hela dagen de med, då får de banne mig förra med.  För att jag ska få lite oxytocin innan

Jaha.  Så om jag ska sammanfatta lite så har jag inom loppet av två månader haft en kraftig influensa, en kräksjuka och Covid. En kollega frågade skämtsamt vad jag tänkte satsa på härnäst. Och jag vet inte riktigt, böldpest eller något kanske? Nåväl, jag är i alla fall inte ensam om att vara i just dagens situation, varken på jobbet eller i landet: Lena Melin i dagens Aftonbladet . Men nu tycker jag att det räcker, för i år kanske till och med. 

Dags att planera kalendern och börja känna sig ambivalent igen. Just denna vårtermin känner jag mig extra ambivalent eftersom det är så mycket annat på gång. Har lite svårt att se hur jag ska mäkta med att arbeta 100% på ett jobb där min tjänst är underdimensionerad, studera på 25%, sköta större delen av hushållsansvaret, hjälpa ett barn med läxor, hjälpa det andra barnet med hemarbete vid minsta förkylningssymtom, och säkert ha en vår kantad av sjukdom och vab innan pandemin eventuellt klingar av. För att inte tala om att man ska rodda något slags socialt liv, träning och egna intressen.  Då ska man slänga in lite föreläsningar också, som ska planeras och stressa upp sig över.  Just idag, med hemarbete på grund av förkylningssymtom, akuta saker som dök upp och snodde lunchtid, hinna ta covidtest på den korta lunchtiden innan taxi kom tillbaka, och ytterligare en akut sak som dök upp minuten jag skulle logga ut och gav 30 minuter övertid, då hade jag god lust at

Ibland slås jag av helt självklara saker och blir liksom överrumplad på samma gång som det alltid varit helt uppenbart. Som när Polarn på kvällen kom rusande ut från sitt rum, helt rödgråten och verkligen kastade sig snyftande i min famn. Hon höll mig så hårt och jag omfamnade henne till dess att hon kunde berätta vad som hänt (mardröm). Det blev så himla tydligt att jag är någons första källa till trygghet. När det är oroligt, skrämmande, eller ledsamt, så är jag den hon rusar till. Kanske blir det tydligare ju större de blir. När de är mer självständiga och kan sätta ord på sina känslor. Eller så har det alltid känts så här, men just idag fick känslan lite mer ljus på sig.  Det är en fullkomligt golvande känsla, det ansvaret. Att när någon är sitt allra ledsnaste så är jag den som ska finnas där och skapa lugn. Vara famnen som fångar upp utan att släppa. För fångade gjorde och gör jag, och höll om tills det onda inte gjorde ont längre. Ända tills hon somnade om i min famn. Hon litar

Vår lillfjant tar för sig allt mer, och ställer till det allt mer. Som exempel har hon upptäckt vårt senaste pussel, vilket gjort att vi har fått reparera det 2 gånger. Hon försöker också norpa pusselbitar och ta med sig, som en liten kleptoman. Jag har svårt att tro att det där pusslet kommer vara helt när vi är klara, om vi ens blir klara. De senaste två dagarna har jag letat efter hennes favorit gose, den hon ständig bär omkring på och låtsas jaga. Den har varit spårlöst borta. Jag erbjöd en ersättare i liknande material, men tänkte att den kanske var för stor. Hon accepterade erbjudandet. Inget är för stort för någon med lite storhetsvansinne.  Mest har hon, tyvärr får jag säga, lekt med denna: En helt magisk papperspåse. Hon har så sjukt roligt med den att jag inte haft hjärta att ta bort den, också för att hon är så galet bortskämd. Men det låter så himla mycket och hon leker helst sent på kvällen. Usel kombination. Idag köpte jag en sån där liten lektunne

Det var ju dags att fylla på med tredje dosen vaccin. Jag ägnade ett par dagar åt att hitta en tid på en plats som inte var på andra sidan stan. Första tiden på en hyfsat nära plats var den 8 februari.  Sen fick jag höra att vaccinationsmottagningen 500 meter hemifrån hade drop in på lördagar, söndagar och onsdag kväll. Så jag knatade dit vid lunch. Det var 5 personal som vaccinerade och bara en annan person som ville vaccinera sig. Personalen stod och bara väntade på att få jobba och det hela var klart på fem minuter.  Varför har inte alla mottagningar drop-in? Skulle inte det bli så mycket smidigare? Tidigare har jag fått Pfizer, den här gången blev det Moderna. Det sägs lite olika förstår jag. En del får höra att det ger bättre skydd att blanda. En del säger (som till mig idag) att Pfizer ges till de under 30 och Moderna till de över 30. En del säger att man ska ha samma alla gånger. Jag är lite orolig för att få biverkningar denna gång, enbart utifrån att vänner

Fredagskväll för vissa: Fredagskväll för mig:

- Men säg, är det inte jobbigt att gå till och från jobbet på vintern, när det snöar och så? - Nej då, jag går utmed en väg som är en större cykelväg, sådan som räknas till typ pendlingsväg, så den är alltid saltad och fri från snö. Fast inte denna morgon. Den här morgonen hade de i och för sig plogat, men inte saltat, och det hade hunnit lägga sig ett nytt snötäcke över det plogade. Jag fick därför gå 4 kilometer i snömodd, med mycket uppförsbacke. Härligt. Men det innebar å andra sidan att stegen blev kortare, och därför fler. Stegräknaren blev glad. På vägen hem hade det istället blivit knöligt och halt. Spännande och se om de saltat till imorgon. 

Också: Vara tillbaka på jobbet efter 3 veckor ledigt och en vecka sjuk är väldigt trevligt, men lite sliten är jag.

Får jag be att påpeka att det var ovanligt mycket färg och mönster idag, för att vara jag. Det kändes lite obekvämt, utanför min comfort zone liksom, men jag klarade det. På sätt och vis matchade jag det skådespel som himlen bjöd på under promenaden till arvsmassorna: Och arvsmassorna hävdade att avslöjandet om att tomten var påhittad gjorde tillvaron mindre magisk. Naturen är hästlängder mer magisk än tomten. 

Första arbetsdagen på en månad igår, den tog jag hemifrån, för en liten mjukstart. Då fick jag också bästa sällskapet: Jag fick självklart bära runt henne överallt eftersom hon bara lägger sig tillrätta när man lyfter upp henne. De gamla vanorna från bebistiden att göra allt med en hand kommer snabbt tillbaka. Jag tränade för första gången på en vecka. Tog hjälp av elminasaksi på Instagram för lite styrkeövningar.  Världens bästa sida för att hitta inspiration och variation. Jag uppvisar obligatorisk jag-har-svettats-bild: Det är inte första gången. Inte heller är det första gången testresultatet ser ut så här: Men dubbelvaccinerade kollegans rejäla förkylning visade sig vara en andra omgång Covid. Man går inte säker i detta minfält. På tal om ingenting alls så vill jag bara påminna om att vi har en storkatt också, förutom lillfjant. Hon kan också konsten att sova: Hon kan också konsten att se förbannad ut

Spanar: Är med på familjespel: Är på äventyr: Njuter av solen: Vill in i garderoben: Somnar i famnen: Är söt: