attvarabob

Jag hade som mål att läsa två böcker i månaden i år. Helt utan anledning egentligen, eller kanske mest för att jag och Polarn satte upp läsmål på 28 böcker tillsammans. Vi klarade det gemensamma målet och landade på 30 böcker men jag nådde inte mitt mål utan föll lite på målsnöret och kom bara upp i 23 böcker.  Jag kan konstatera att det var en salig blandning mellan gamla klassiker, deckare, romaner och samhällsskildringar, typ.  Helt oombedd kommer här nu en redovisning av årets skörd, inte helt i läsordning. Jag började året med  Skuggorna av Katarina Wennstam . Det var lite av en besvikelse eftersom reportageboken  Flickan och skammen är så stark.   En okej roman, men inte mer. Tycker mig minnas att jag läst någon annan roman av henne som var bra dock, men klimakteriehjärnan låter mig inte minnas vilken. En klassiker stod i bokskåpet och de vill jag alltid testa. Nu blev det Högläsaren av Bernhard Sclink . En lågmäld och fin berättelse. Sörja för de sina  och Liv till varje pris

När det var dags att plocka fram vinterns vantar och mössor saknades en del. Jag kunde för mitt liv inte komma på var sakerna var och blev lite orolig över att de åkt med till secondhand när vi rensade bort gamla vinterkläder. Stress och hormoner gör en inte till något strukturerat geni direkt. Samtidigt tyckte jag att det verkade sällsynt snurrigt att jag skulle lyckats skänka bort så mycket utan att märka något, eller utan att arvsmassorna skulle reagerat.  Idag skulle jag lägga in en grej i förrådet. Där var den; lådan jag kom på att jag ställt in där för att få mer plats i hallen.  Lite förvirrad är jag, men skönt att veta att jag inte är så förvirrad som jag oroat mig för. Det går att köra på lite till innan jag tappar det helt ändå. 

Den aspirerande tonåringen ville åka till stan och sätta sprätt på presentkorten hon fått i julklapp. Det är många avvägningar som ska göras för att använda slantarna precis rätt, så jag och Polarn väntade utanför många provrum. Polarn hade också presentkort, hon kör dock taktiken: "Den gillar jag, den tar jag." Det går snabbare. För att orka med att spendera en dag på stan inledde jag med ett besök på Adlibris och ett på Panduro. Jag blev sugen på att virka en sån här till psykologens bebis: Polarns absoluta favorit fritidsfröken ska ju också ha bebis i mars, så då ville Polarn att jag skulle göra en till henne med. Så klart jag kan. De verkar dessutom gå ganska fort att virka. Sen belönade jag mig med att packa ihop julen när vi kom hem. Här håller jag undan sammanbrotten så gott det går. 

Nix, inget fan av jul, eller nyår för den delen. Så nu är frågan: Får man börja packa ihop adventsstjärnor och granen? Jag brukar försöka stå ut till efter nyår, men vad är det man väntar på?  Vän av ordning skulle påpeka att det minsann är jul fram till tjugondag knut, men har inte de flesta ätit upp julmaten, öppnat klapparna och ledsnat på pepparkakorna? Jag har i alla fall lite slut på julgrejer att fira.  Grinchen over and out.

Att ha jullov kan lätt leda till domedagsstämning och då känns det inte alls förvånande att läsa sådana här rubriker: Jag tänker att: 1. Läge att ha Terminatormaraton för att plocka upp lite tips. 2. Ligger lite efter Linda Hamilton i träningen, bäst att fortsätta gå upp klockan 5 och få till ett pass eller två. 3. Elon är väl ändå som klippt och skuren för att vara skurken i vilken actionrulle som helst?  För att spä på domedagsstämningen har jag kollat av med vännerna hur deras jul har gått och samlat lite Bergmaniansk känsla vi tänkte sätta upp som pjäs. Den lyckliga julen finns inte, är väl slutsatsen. Och jag valde att ge arvsmassorna ett brädspel i julklapp och idag föreslå att vi skulle spela det. Finns så många sätt att förstöra ett jullov, att spela spel är bara ett av dem. Idag förstörde jag även saker genom att gå med på att vi skulle äta lunch på Pyrets favorit-fin-pizzeria. Det gjorde Polarn surmulen, men hon kunde mutas genom att bli lovad att välj

Jag vaknade 5.24. Jag har vidrig mensvärk. Jag tog en kort runda på morgonen, det var kallt och dåligt plogat. Så allt är som vanligt igen. 

Somnade klockan 22, vaknade 8.40. Det kan röra sig om något slags rekord.  Jag ställde in morgonrundan och gjorde så lite jag bara kunde under dagen, det kändes som att kroppen försökte förmedla något. Medan arvsmassorna var iväg några timmar parkerade jag mig framför Netflix och tittade på Trevor Noah: Senaste föreställningen; Where was I . Sen bytte jag till Mia Skäringer Avig Maria . Till sällskap hade jag senaste virkprojektet Jag måste ta tag i att montera alla andra projekt jag är klar med. Men en annan dag, idag ville jag ha så lite som möjligt av " ta tag i" . Jag är så vansinnigt less på allt som behöver tas tag i; all tvätt och städ, allt som arvsmassorna vill ha lagat eller fixat, all mat, alla inköp, allt till skolan, alla kompisträffar, alla svåra frågor, alla "Kan vi inte?". En liten, liten stund utan att ta tag i något alls, bara göra något som jag vill och mår bra av. Det var min julklapp.

Jag vaknade 4.54. Polarn vaknade 6.00. Sen var det igång. Jag tvingade i arvsmassorna lite risgrynsgröt till frukost innan de skulle ge sig på julklapparna. Det gick sedan som det brukar; de river och sliter i några minuter, några saker ger upphov till små glädjetjut, andra mer dämpade reaktioner, men överlag tror jag att jag prickat rätt. Den där önskelistan jag börjar med i juni är räddningen.  Viktigast, och först, var Lillfjants julklapp. Hon var något skeptisk till sin nya matmaskin, men lyckades under dagen lista ut hur hon ska få ut maten. Roligast, självklart, var kartongen den kom i. Men se, det hade företaget också förstått och därför dekorerat kartongen och markerat var man skulle skära ut ett hål. Ett litet escaperoom. Hon har legat där halva kvällen.  På eftermiddagen var vi hos mamsen och papsen för att äta oss mätta, och öppna fler julklappar. Sen tittade vi på tv och så var dagen över. Det känns lite trist att magin är borta. Att det känns liksom mest som en

Bara lugn, ingen stress. Inte heller någon sovmorgon, för kroppen var redo klockan 4.17. Med snöstorm utanför fönstret blev förmiddagen vikt åt julbak, en av två förberedelser vi hade kvar så här dagen innan julafton. Jag går emot strömmen eftersom jag inte är särskilt förtjust i lussekatter, eller, helt ärligt tycker jag att det är den tråkigaste bullen någonsin. Lussebullar går däremot bra. Idag blev det med vaniljfyllning. Jag tror att vi behöver baka mer, för arvsmassornas idé om att strö över pärlsocker på bullarna lämnade lite att önska. När bullarna var klara gav vi oss ut i snön. Kanske framförallt för att fly julmarknaden utanför, där de även i år spelade julsången " Hejsan, hoppsan, fallerallera " på repeat . När man hört den femtioelva gånger försvinner julstämningen raskt och vansinnet ligger nära. Särskilt när det är så för andra året.  Vi promenerade istället iväg till zooaffären för dagens andra julförberedelse; att köpa jul

Om det står i tidningen måste det vara sant: Nu har jag stämplat ut, stängt av väckarklockan och tagit ett djupt andetag. Nog borde halva ens liv kunna fixas på två veckor ändå? För nu vänder det ju.  Kroppen hinner läka, bort med all stress och press, värken i bröstet blir ett minne blott. Det är alltid lättare när ljuset kommer tillbaka och man kan öppna en ny kalender.  Sen blir löften om förändring lite svårare att vara entusiastisk över lagom i februari, motivationen tryter i juni, hoppet om att semester kommer läka allt grusas i augusti, hösten känns näst intill omöjlig att ta sig igenom, men sen kommer julledigt och vintersolståndet och hoppet väcks igen. The circle of life. Vi är väl för sköna varelser ändå.

Ärad vare gud i höjden, denna har hon gjort i slöjden: Pyret fick hem den hopvikbara pall hon arbetat med under höstterminen. Coolt tycker jag.

När det är extra segt så här ett par dagar kvar till ledighet behövs ett avbrott i vardagen. Som i en kväll med Psykologen, Läkarens och hennes arvsmassor. Snicksnack och god mat på Creperie och logi höjde humöret. Självklart körde vi matcrepes, följt av efterrättscrepes. Det blev sent, och arvsmassorna var både hänförda över att vara ute så länge på en vardag, och svintrötta. Inte det bästa upplägget när det redan är halvt omöjligt att komma upp på morgonen. Men ibland ger saker mer än de tar och vi är ju redan svintrötta så vad gör lite till för skillnad. Femplus kväll.

Dags att förbereda för julaftonsmorgon och då jobbar jag på rätt ställe. Jag gick till närmsta kollegorna och tömde deras hålslagare. Nu har vi tomtespåren säkrade. 

Det märks att det är dags för lite ledighet när den konstanta känslan är " bråttom ". Jag har bråttom överallt, med allt, hela tiden. Bråttom att springa min runda, bråttom att läsa, bråttom att klippa naglarna, bråttom att träna mitt pass, bråttom att vika tvätten, bråttom att stretcha, bråttom att duscha, bråttom att äta, till och med bråttom att somna. Även när det inte är någon brådska, även när det finns all tid.  Som kompis till känslan " bråttom " finns känslan " bort ". Jag vill ta bort saker och situationer, jag vill ta bort planer och måsten. Jag vill låsa in mig och vara ifred.  Allt som allt goda tecken på att börja dra ner tempot, plocka bort måsten, sätta tydliga gränser och ta hand om sig. Så, när arvsmassorna, till sin stora glädje, skulle få korv och makaroner till middag, satte jag en gräns och tog hand om mig. Jag gjorde en mathavresallad som tillbehör istället. Det var jättegott. Jag mår lite bättre bara där. 

Hobbyfotograf: Morgonrundan bjöd på skådespel. Det bjöd även på istäckta trottoarer, så det blev till att springa försiktigt. Fundering: Jag betraktade UPS medan de lastade av paket till ett postombud i fredags. Det gick till som så att paketen blippades med någon manick inne i bilen, för att sen kastas ut på gatan där de låg tills de hämtades av kollegan som gick in till postombudet med dem.  Innan de åkte hämtade de paket från postombudet som skulle åka med bilen. Ett paket låg lite ivägen när föraren skulle gå ur bilen, men sparkades undan.  En påminnelse om att inte beställa ömtåliga saker på nätet. Typ bara köpa kläder och mjukisdjur som tål att bli kastade i gatan.  Lättnad: Stressen och pressen fick nog, och då fick nog vara nog. Jag släppte skiten och lämnade in, för jag hade inte mer att ge. Skattjakt: Den regelbundna kontrollen av vad Lillfjant petat in under soffan gav detta resultat. Hon lyckades peta tillbaka en glitterboll

När man har haft samtal med sina chefer om vilka åtgärder som ska tas för att undvika att smälla in i den berömda väggen, känns det ju härligt att sitta med en arbetsrelaterad examensuppgift hela helgen. Easy peasy lemon squeeeeesy. I tisdags kom synpunkterna på det inlämnade utkastet, det jag inte hunnit jobbat så mycket jag önskat med, på grund av oplanerade åtaganden. Den färdiga produkten ska in denna tisdag.  När man suttit med texten en hel lördag och börjar känna sig klar, det är ju precis då man vill upptäcka att klimakteriehjärnan ställt till det igen. Av någon anledning hade jag " 2700 ord" i mitt huvud, men det ska ju vara max 2400. Så då ska ca 300 ord väck. Det är sjukt hur mycket 300 ord är.  Jag diskuterade med kollegan hur det var att hantera högskolestudier med alla dess regler, många punkter och otydligheter när man var i denna hormondimma. Vi var rörande överens om att det var något av en utmaning. Eller, rättare sagt det var som att läsa utan

Jag blev erbjuden att följa med på middag på DoMa , och det tackade jag ja till. Smart av mig. Det var DoMa Rummet som var bokat, med en meny bestående av 7 serveringar och dryckespaket. Jag valde det alkoholfria alternativet, som var otroligt snyggt genomtänkt. Och maten. Snälla nån.  Först 2 "snacks" som fick betyget " Herregud, kan det bli bättre än så här? " Sedan två förrätter som fick betyget " Näe det här var ju det godaste !" Sedan en huvudrätt som inte fick något omdöme, för alla var helt upptagna av att äta och sucka lustfyllt. Sedan en smakrensare som var en liten kula av himmel. Och så en efterrätt som fick omdömet " Jag är typ kär ." Och det hela avslutades med kaffe och en lite pralin som en del fegade ur och inte orkade. Jag skojar inte när jag säger att det här var den mest fantastiska matupplevelsen i mitt liv. Sedan skadade det inte

Dagens stora nyhet var väl denna: Det är ju vansinnig trevligt att läsa om goda nyheter där vettiga beslut fattas av en myndighet. Föräldern i mig undrar dock hur mycket det där förstörde planeringen.  " Jag önskar mig en enhörning och inget annat!" "Men det är så svårt att få, man måste.....äääähhhh.... ha typ tillstånd och allt." "Då ber jag om tillstånd!" "Absolut, vi skriver till Länsstyrelsen. Men om de säger nej, så kanske det finns något annat du önskar dig?" Plan förstörd. Hur ska föräldrarna få tag i en enhörning nu liksom? Något annat som höjer humöret när man scrollar är felstavningar: Fnissfaktor. Annars scrollar jag för att hitta tips på matleksaker till katter. Efter att Gammelkatt gick bort började Lillfjant äta mycket mer, så jag började lägga större delen av maten i en sån här: Och nu verkar hon helst vilja ha sin mat där. När det är matdags möter hon upp vid matskålen i köket, men springer sed

...so are the days of our lives. Tiden fortsätter röra sig framåt, vad som än händer. Inga undantag. Ingen paus. Ingen möjlighet att spola tillbaka den.  Vad som än händer finns också stunder när jag står och steker rosa pannkakor till Polarn och hennes kompis. För tiden rinner vidare och vardagen fortsätter rulla på. Kontrasterna är ibland totala, men det fortgår. Kanske är det just när tiden rinner vidare lite för fort som det behövs rosa pannkakor, om inte annat än för att påminna sig om att det är också en del av livet. Vad som än händer, det finns också rosa pannkakor. 

Pyret blev 11 år idag. Det är så litet, och så stort på samma gång. En fot in i puberteten och en kvar barnets värld. På önskelistan stod nästan ingenting alls för nu har " Jag vet inte " tiden börjat.  Hur vill du fira? Jag vet inte. Vad vill du äta? Jag vet inte. Vad vill du ha för fika? Jag vet inte. Jag höll mig till att hon allt mer fokuserar på sitt rum i sann pubertal anda, och pratar mycket om vilken typ av inredning hon tycker om. Så en sänggavel i sammet, en pläd i fuskpäls och ett gäng kuddar i sammet och fuskpäls, fick det bli. Det pratas mycket om "lyxigt", jag tror att det här kvalade in. Nu kommer det starta en flodvåg av önskemål om andra saker hon vill ha till sitt rum, men då kommer väl önskelistan bli lite fylligare nästa år.  Jag ägnade en stund åt tanken på att jag har varit förälder i 11 år. Vilken resa det har varit. Och nu kan jag inte ens längre minnas riktigt hur det var utan barn. Hur gjorde man med dagarna då? Nu drar de ju fr

Ibland känner jag mig som ett vilset litet ufo. Jag har svårt att veta vart jag är på väg, men det känns inte som att jag är hemma. Känner mig lite sådär malplacerad och som att jag hör hemma någon annanstans. Typ så här: En liten röd stuga på ett tak, sedda från elfte våningen i en skyskrapa. 

Planen för idag: Mat. Tänker att det kan verka lite enformigt, men fokus på alla mina resor är vad man kan äta och fika, tänker att det har fungerat rätt bra hittills. Lite kultur, något besök någonstans, men sen tillbaka till maten. Morgonen inledde starkt: Jag informerade arvsmassorna att det var bäst att de åt sig lagom mätta, för de skulle stå sig tills vi anlände på den bokade brunchen. Vi tog en tur på stan under förmiddagen. Pyret ville gärna gå till något köpcentrum, så vi tog en sväng till Nordstan. Det var ju sista gången jag besökte butiker innan jul. Herregud vilket kaos. På tal om ålder så är det där med mycket folk och stress något jag tål allt mindre märker jag. Sjukt nöjd med att vara klar med julklapparna så jag kan gå i ide fram till jul. Men sen. Äntligen. Jag har längtat länge, det kan säkert vara två eller tre år, men nu var det dags för amerikansk brunch på Joe Farellis. Ribsen var gudomliga, liksom minib

Vi blev rekommenderade att vara på frukosten så tidigt som möjligt och på morgonen fattade jag varför. De hade en gemensam gigantisk matsal för dessa tre enorma skyskrapor fulla av gäster. Vid 7.30 var det helt okej, men redan 8.15 började det bli jobbigt mycket folk.  Hotellfrukost, gott gott, och värt att vakna tidigt för. Säger jag som ändå vaknar tidigt. Och de hade dekorerat fint. Trots frukostbuffé ville Pyret att vi skulle ta ett besök på Mr Cake , för hon tyckte det var obligatoriskt när vi är i Göteborg. Jag tänkte ju inte säga emot, men det är tur att det är en bit att gå dit. Till ena sidan av staden och tillbaka, för resten av dagen spenderades på Liseberg, tyvärr i lite halvdassigt väder. Jag kan inte säga att jag tycker att det var så mycket att  titta på. En julmarknad med svindyra saker, lotterier som gjorde arvsmassorna besvikna och en massa dyr mat och dryck. Det roligaste för Pyret var en stund i spelhuset, och Polarn fick åka skri