attvarabob

De där virusen som barnen generöst delar med sig av är rent dödligt skit. Herregud. Pyret fick ju feber i förra veckan, det gjorde henne lite tjurig och så småningom lite förkyld, vilket matchade hostan Polarn hade roat oss med på nätterna, men det var allt. Hon dundrade på som en ekorre på Red Bull precis som vanligt, bara lite utsmyckad med grönt slime under nästippen. Men när jag sen uppenbarligen åker på samma sak får jag någon slags ninja variant. Två dagar med över 39 grader, hostar upp onämnbara saker och snyter mig tills hjärnan är på bristningsgränsen. Jag har legat nerbäddad under täcket, med tjock filt över och värmefilt under det, iklädd sockor, pyjamas och kofta eller svettats så att jag skulle kunna fylla en swimmingpool. Halva tisdagen och hela onsdag och torsdag är som en dimma jag har snubblat mig igenom och idag var första dagen jag vågade mig ut utanför dörren. Handla lite däckade mig totalt. De där dagis-virusen är inte att leka med, eller rättare sagt; de där d

Och eftersom jag värmer mig med 39 graders feber så ain't momma happy. 

Så kommer man hem till vardagen. Den där förkylningen som legat på lut under helgen bröt ut på tåget hem. Den där mamma ligger på sjukhus med kraftig lunginflammation. Den där barnen också är dunderförkylda. Den där allt som ska fixas fortfarande ska fixas fast på några dagar mindre. Den där känslan som gnagde under helgen om att det kanske skulle hoppa upp och bita en i röven att jag åkte iväg, blev sann. Den där känslan av att jag är bortskämd och har för höga önskemål som tar ledigt en helg, efter allt , blir lite starkare. Varför dras mammor med detta eviga dåliga samvete och känslan av att man inte är värd att " unna sig "? Varför tar vi på oss den där jädra projektledar rollen när det bara slutar i att man blir häcklad för att vara fröken duktig ? Varför kan jag inte bara lägga smutstvätten på golvet, ta disken sen, låta dammet samlas i barnens nävar, ta tag i saker om en stund och invänta order? Helgen var underbar men priset var högt.

Jag drog iväg med min hemlige älskare över helgen. Vi laddade upp med för att överleva den långa tågresan. När vi kom fram till Malmö på kvällen checkade vi in här och drog ut på stan för att få i oss lite mat. Servitören rekommenderade en oxfilépasta som var totalt smaklös och intetsägande men vi blev mätta. Krispiga, svala, vita lakan höll mig sovande heeela vägen fram till klockan 6, fast jag kom på att det var Ellegulles semester också så jag somnade om efter mycket dividerande med John Blund och väckte henne inte förrän klockan 8.  DÅ VAR DET HOTELLFRUKOST!  Bacon, prinskorv, äggröra, färskt bröd, brieost,  kalkon och nygräddade våfflor. Åh men hallå. Som jag fick äta utan avbrott. Helleluljamoment.  Med välfyllda magar tog vi oss över sundet för att trava runt i dejlige Köpenhamn. Jag blev välkomnad   men vädret var lite ruggigt så vi värmde oss Jag handlade mammafårdåligtsamvete - present till barnen Sen skippade jag det dåliga samvetet och vi valde att uppl

Exakt hur många gånger jag har tänkt ordet hotellfrukost idag vet jag inte, jag gissar på många . Ja, barnen är sjuka så att de gnäller, gråter och får utbrott är för att de mår dåligt och ja, jag tycker synd om dom. Men. Jag mår också dåligt, jag har ont i: fingrar, händer, axlar, huvud, ögon, svanken, höfterna, knäna och fötterna. Dessutom är jag sömnig, konstant hungrig och alltid kissnödig utan att få något behov tillfredsställt. Det är pyttelite synd om mig med (okej jag får också utbrott för att jag mår dåligt men jag får dom inte inne på Clas Ohlson). Så, under dagens alla utbrott och gråtattacker -från barnen, inte från mig- tänkte jag hotellfrukost . När jag kom hem till renoveringskaoset tänkte jag också hotellfrukost . När jag såg det fortsatt usla arbetet målarna gjort med ospacklade hål i snickerier, spacklade men oslipade och övermålade hål i snickerier, rinnande färg på snickerier, ospacklade hål i väggar, till exempel, då tänkte jag hotellfrukost . Imorgon jobbar

Polarn har haft hosta och varit snorig men mått okej. Fast nu har hostan hostat upp sig och underhöll oss hela natten och under den här kvällen låter det som att det är krupp -skallrosselskallrossel. Pyret var varm igår kväll och visade på höstmysiga 38.6 på morgonen. Alltså ingen förskola igen förrän efter höstlovet.  Nu är ju damen pigg även när hon är sjuk, hon har bara -om möjligt- kortare stubin än vanligt. Oooooch målarna skulle idag börja med vardagsrummet och hallarna. Alltså inte läge för att vara hemma med två sjuka barn. Dessutom fick jag börja dagen med att skälla på målarna som försökt fuska på jobbet. Alltså inte läge för att vara hemma hela dagen överhuvudtaget. Herr B.o.B. var hemma idag så vi flydde fältet, imorgon tänkte jag campa hemma hos mina föräldrar (sätt på mycket och starkt kaffe mamma) och på fredag ska jag packa och sen draaaar jag (Hej E!! ). På måndagen är det ny batalj med höstlovs ledig Pyret och målare som ska avsluta sitt arbete. Yey för livet oc

Rum som är färdiga ska ställas i ordning från det komprimerade tillstånd de befunnit sig i. Rum som ska fixas ska komprimeras. En del saker hamnar i vakuum i väntan på torktider. Polarn skriker om jag rör mig en millimeter från henne och Pyret vill sitta i soffan och mysa när hon kommer hem från förskolan. Åh, åh: Vad är saker som inte går ihop!!?? Allt ska hinnas med mellan barnens läggdags, 19.30, och min läggdags, s e n a s t 22.00. Då inkluderar det en kvällsfika och dusch. Att sitta och titta på Disney Jr och samtidigt glo på det som väntar är minst sagt en utmaning.  Det-ärbannemigbästatt-blirfintnärdetärklart.

Renoveringen har inletts. De jobbar snabbt; köket är i stort sett färdigt och två sovrum ska tapetseras imorgon, då ska även båda toaletterna målas. På onsdag ska de börja med vardagsrummet och sista sovrummet. Det är ju skönt om det går fort, kanske blir de färdiga på fredag eller måndag. Å andra sidan så ska vi leka Tetris på kvällarna för att göra plats för målarna och snabbt kan också betyda slarvigt, jag har redan hittat slarvfel. Det skulle ju kännas grymt trist om man äntligen får renoverat av proffs och i slutändan hade kunnat göra ett bättre jobb själv. Med det sagt har jag ju sett proffsjobb som inte alls håller den standard min chef krävde av mig när jag för *harkelhosthost* nästan 20 år sedan jobbade med detta. Nåväl, det är bara början. Ett annat bekymmer är att Pyret nu ska hållas borta från nymålade snickerier och spännande burkar och verktyg. Studsboll i glashus, elefant i porslinsfabrik, Pyret i nymålat hem; same same... Dessutom är det massor av Det ska jag fixa

Vi fick veta att de som flyttade in i vår gamla lägenhet hade börjat få den renoverad, fast vi inte ens hört ett pip från målarna. Vi som gjorde beställningen nästan två månader innan dom. Ett argt samtal till hyresvärden ledde till en stor ursäkt och att målarfirman kommer imorgon. Det kommer ju vara helt underbart när det är färdigt om ett par veckor. Nyrenoverat och fräscht. Vilken lyx. Men vilken jäkla mardröm fram tills dess. Jag tycker att det är lite obekvämt att ha hantverkare hemma, jag vet inte vad jag ska göra av mig själv under tiden liksom. Att ha hantverkare hemma samtidigt som jag ska hantera Polarn känns som snäppet värre. Att näst-nästa vecka ha hantverkare hemma samtidigt som jag ska hantera båda barnen (höstlov för Pyret) känns långt ifrån optimalt. *Sällskap för flykt från två målare sökes* Jag försöker fokusera på efter, som vecka 46, då blir det nice, väldigt nice.

Det finns barn som är mammiga. Sen finns Polarn. Så här: Hon är nu snart 7 månader och har i de flesta av de månaderna skrikit om någon annan än jag; mamma, morsan, mor, moder har burit henne. Periodvis har hon skrikit om någon annan har tittat på henne. Detta gäller även herr B.o.B.; pappa, farsan, far, fader. Sen finns det barn som skriker om någon annan bär. Och så finns Polarn. Hon skriker tills hon börjar hosta, tills hon får liksom kramper, med en attityd som leder tankarna till att hon blir torterad. Herr B.o.B. har burit i timmar utan att hon ger vika men samma sekund som hon sätts i min famn, eller lutas mot mig, så tystnar hon. Kommer hon nära mig i ett sådant läge så lutar hon sig ur bärarens famn och sträcker sig mot mig med vevande armar och väl i min famn gnuggar hon hela ansiktet mot min hals för att sen vända sig mot tidigare bärare och stirra surt; evil eye . Nu gäller detta något överdrivna beteende även min famn. Hon kan nöja sig att sitta på egen hand nära mi

Polarn har gjort små ansatser till att krypa, ja, mer än baklänges och medsols menar jag. Hon står på alla fyra och gungar. Hon tar sats och kastar sig framåt. Hon drar sig framåt med ena armen. Hon skjuter ifrån med tårna. Pyret har blivit hennes PT och kryper cirklar runt henne och säger Så! Pyret kryper, Polarn krypa åsså . Men. Jag undrar om hon ska bli en av dom som satsar på att lära sig gå istället. Hon har länge haft ovanan att sätta ena foten i golvet när hon står där på alla fyra och svajar, vilket har visat sig bero på att hon vill ställa sig upp. Om man tillhandahåller ett par händer att häva sig mot så trycker hon bestämt ifrån med den där foten och drar sig upp i en högst instabil ställning. De senaste två dagarna har intresset för att försöka ta sig fram svalnat betydligt medan hon söker febrilt efter saker att klamra sig fast vid medan hon stampar runt som Stampe. Jag hoppas hon nöjer sig med att krypa först, att ha två som kutar runt kan gärna dröja lite till. Tän

Är du pepp på Malmö!? frågade kompisen. Först skulle jag komma på vad "pepp" kunde betyda (peppad), sen skulle jag lista ut hur jag skulle svara för att hon skulle förstå. Kissar fiskarna i vattnet? Sover Dolly Parton på rygg? Är det långt till månen? Nästa helg drar vi, hon och jag. Vi tar tåget till Malmö, bor på hotell, tänkte dra över till Köpenhamn över lördagen och åker hem igen på söndagen. Jag ska äta. Äta hotellfrukost. Äta måltider med kniv och gaffel, som civiliserade människor gör. Äta färdigt. Äta varm mat. Äta godsaker till varmt kaffe och hinna njuta. Jag ska prata. Prata till punkt. Svara på en annans prat och kunna ge ett genomtänkt svar. Prata i hela meningar. Jag ska försöka sova. Jag ska gå utan att dra barnvagn. Jag ska vila öronen. Jag ska vila armarna och ryggen. Är du pepp på Malmö?! Jo, E, lite grann. Är du?

Herr B.o.B. satt och ritade med Pyret. Det här är en buss (och en bil), ingenting annat. Barasatt nivet.

Jag kom till förskolan och parkerade vagnen för att hälsa på min dotter och alla hennes kompisar. Så ser jag i ögonvrån hur något rör sig från barnvagnens handtag. Sakta men säkert firar en spindel sig ned från en spindeltråd. Den vettiga reaktionen vore ju att vifta frenetiskt med armar och ben och skrika likt en blondin i en skräckfilm eftersom jag inser att spindeln har suttit några centimeter från mina fingrar under hela promenaden till förskolan. Istället säger jag lugnt Men ser ni, en spindel! , tar ett löv och fångar upp spindeln och visar den för barnen. Att vara vuxen är ju onekligen en lite tråkigare tillvaro.

Jag skulle få besök av sköna bönor och bestämde mig för att muta dom med den här: http://blogg.mama.nu/bakverkochfikastunder/2014/10/10/s%C2%B4mores-paj/ Ingen dum idé. 

Jag tror att Pyret har börjat förstå att det kan vara lite behändigt att ha en syster. När det sprids en viss odör runt damen och jag frågar om det kan hända att det är hon som har brakat i brallan så svarar hon snabbt Nä, det är Polarn . Smart.

Polarn är inte som sin syster. Vi introducerade mat, till en början var hon skeptisk, sen hade hon svårt att få till tekniken att få maten från skeden och ner i magen istället för att trycka ut den med tungan, nu får hon inte nog. Ungen äter som att varje måltid är den första och sista, och i galna mängder. I alla fall om man jämför med Pyret, som gillade mat men blev nöjd efter några matskedar ända fram tills typ nu för tiden. Dessutom låter hon hela tiden. Först skriker hon tills hon får syn på skål eller burk, sen låter hon mmmmMmmMmmMm under hela måltiden. En riktig njutare.   Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det, jag är van vid en intresserad men ytterst måttlig ätare och ska plötsligt handskas med en glupsk liten rackare. Så det där med att man vet mer med andra barnet gäller inte så mycket här hemma, jag är nästan lika vilsen som förra gången. Men det säger väl sig självt, det är ju en helt ny individ jag ska ta hand om, inte någon bebis framtagen enligt en mall. F

Vi har kanske inte jobbat hårt på det där med potträning med Pyret, vilket vi kan skylla på Polarns leverans och Pyrets humör. Men vi har lite sparodiskt lagt in ett Vill du sitta på pottan? när den lilla damen har känts mottaglig för ett sådant förslag. Ibland blir det ett solklart Nä! och då tjatar vi inte.  Men ibland säger hon Ja och hjälper till och med ivrigt till med att få av sig byxor och blöja. Väl placerad på tronen säger hon Boka mamma, Pyret boka , vilket betyder att hon vill ha en bok att läsa medan hon sitter och väntar på vad det nu är som ska hända. Precis så gick det till idag. Jag läste ur en bok för henne, medan hon bläddrade i en annan, tills hon plötsligt sa Färdig och ställde sig upp. Där i den chockrosa pottan var det en liten pöl! Men! Har Pyret kissat i pottan!? Yeeeey ! sa jag och applåderade vilt. Hennes lycka blev total när hon fick torka sig med lite toapapper. Jag och mammakompisen pratade nyss om vilka främmande ämnen man diskuterar efter att

Tomt. Min skalle, den är tom. Jag hanterar, sköter, ordnar och håller ut men "all" ledig tid går på tomgång. Så att jag blir liksom lite apatisk och kommer på mig själv att mitt i vila, och visserligen även i göromål, ta små micropauser. En otäck känsla. Vad sa hen? Vad hände nu? Vad var det jag gjorde? Vad var det jag tänkte? Nu hålls alla tummar för en natt med lite mer sömn, det behövs. Så många månader med högst ett par timmars avbruten sömn börjar sätta sina spår tror jag. Eller, tror jag att jag trodde, eller tänkte, eller sa du något? 

När Pyret föddes kom det lite presenter till arvsmassan. När Polarn föddes kom det lite presenter till arvsmassan. Jag får känslan av att folk gillar att köpa snuttefiltar... Då är inte Barbapappa-snutte, som är på förskolan, och borttappade elefant med på den här bilden.  Eller de gosedjur Chiliostbågarna fick. Ett axplock av de som anlänt finns istället här: Jag förstår ju, Herrejisses, det finns ju så mycket sött! Vita ugglan är Pyrets godnatt kompis, för den har blanka tvättlappar, resten har broderade lappar och har därför enbart tjänstgjort som... ...söta. Fast nu har Polarn, som aldrig riktigt diggat napp, fattat tycke för just såna däringa broderade lappar, för vårt lilla Niagarafall tycker om att smaska på dom. Så det verkar som att de andra små raringarna får börja jobba för sitt uppehälle de med. Alla gosedjur får fortsätta att tjänstgöra som söta, förutom mellan Pyrets nycker och hastiga förälskelser, då de är hennes ständiga följeslagare för en stund.

Jag minns att jag var förvånad över hur tidigt Pyret kunde få klara och tydliga vredesutbrott. Likt en treåring slängde hon sig bakåt och gjorde läten som mest liknade en jaguar i fullt revirslagsmål. Detta gav henne smeknamnet Chiliostbågen. Så. Nu borde jag inte bli förvånad. Eller hur? Polarn blir fråntagen sin mamma, ja inte så dramatiskt, jag umgås med min andra dotter medan Polarn får bonda med sin far. Det gör henne lite... ...ilsken. När hon inte kan få tillbaka det hon vill ha genom att hänga framåt och sträcka fram armarna likt en zombie och skrika så blir hon Chiliostbågen second edition. På golvet ligger en sexmånaders bebis med krökt rygg, högrött ansikte och spottar och fräser mellan de sammanbitna vrålen. Du får väldigt envisa barn! Sa vår bvc-sköterska. Det är väl bara förnamnet.

Precis som med Pyret så fick jag ont i handlederna och ryggen efter förlossningen. Fast Pyret var lite nättare och hade slutat leka plåster vid den här tiden. Den senaste veckan har det blivit allt värre och inatt vaknade jag av smärta varje gång jag satte händerna under huvudet eller kudden. Det blir ofta eftersom jag alltid sover med handen under huvudet eller kudden. Lägg till en liten fadäs med hal tröskel och gummistövlar kombo till en redan trött rygg. Nu har ju jag inte ett jobb som är så lätt att ta sjukdag från men sömnbristen, ständiga huvudvärken, illamåendet som gick över till kräkning igår och dessa jäkla leder gjorde att jag gjorde det idag. Det är en vila, äta och bära-fri dag idag.  Dessutom införskaffades detta för att göra mig till Bionoc woman: Lite förbättring kanske man får hoppas på.

En tar sig tid och ork att fika med mig mitt i sin egen sömnlöshet. En offrar tid med sin avkomma så att jag får vila från min avkomma och gå på stan som en vanlig människa. Några tar sig hem till min kvart för att jag inte orkar ta mig ut med mitt senaste plåster. En ska åka på weekend med tantiluran, vilket kommer räknas som ett års semester i småbarnsmamma tid. Några tar sig tid till telefonrådgivning. Föräldrar och bror lånar ut tid till barnvaktstjänst. Det där med ensam är stark är ju helt och hållet skitsnack. Jag hade aldrig överlevt utan rara vänner och familj. När marken har slutat gunga ska jag betala tillbaka alla som gett så ovärderliga gåvor. Om det ens är möjligt.

Jag vet inte hur det är nu för tiden men förut hade Teknikmagasinet någon eller några ploj-saker i sin katalog, något som inte var på riktigt. En sån sak för några år sedan var en pryl som skulle göra att man kunde se tv i sin mobil. Hahaha vad löjligt. Nu fick jag en app nedladdad i telefonen av Samsung. En app som gör att jag kan styra tv-apparaterna och digitalboxen, streama och hyra film. Tekniken går onekligen framåt. Gu va nördigt. Gu vad skoj. Gu vad lite liv jag har.

Jag läser förra numret av Vi föräldrar, för jag har inte hunnit det än, och hittar en artikel om kolik med en intervju med några drabbade. Man kan väl säga att igenkänningsfaktorn är rätt hög. Det är väl märkligt att jag fortfarande blir lite lättad av att höra att jag inte är ensam, som att när man är inne i kolik ellervaddetnuär så känner man sig ensammast i hela världen om det. När jag hör andra som får hela tillvaron satt på undantag och hamnar i en bubbla, så känner jag inte längre lika dåligt samvete över hur kass jag har varit på att hålla hemmet flytande. Eller hur dålig jag är på att höra av mig och föra någon slags social tillvaro i sömnbristens- och B.o.B.s högsäte. Eller hur skadad man blir även efter att det lättat. Eller hur det inte automatiskt går över vid tredje månaden. Eller hur det inte är konstigt att livet känns mest som överlevnad. Eller hur det inte är märkligt att man mår lite dåligt.  Sen är det ju skönt att få svart på vitt att det finns ett efter.

Pyret gillar tvättlappar, men inte vilka som helst, det ska vara de som är lite glansiga. När hon är trött, ledsen eller på myshumör ska hon pilla på en glansig tvättlapp som då helst är fäst på ett gosedjur eller snuttefilt. Hemma är det en uggle-snuttefilt som är livsviktig, vilket självklart gör att den inte får lämna hemmet, därför har hon en annan i vagnen.  Det började med att hon helt sonika snodde Polarns elefant-snuttefilt, som hon fick av sin mormor när hon föddes, innan dess räckte det med napp när vi var ute. Men efter elefanten blev snutte var det väldigt viktigt med glansiga lappar tillhands i vagnen, bilen och alla situationer utanför hemmet.  Elefanten försvann plötsligt.  En björn-snuttefilt fick bli ny kompis. Idag försvann björnen. Trots att jag vet att den försvann någonstans mellan halva mataffären och hemmet, jag upptäckte det inom 20 minuter, packade ner ungar i vagnen och gick en runda - medan Pyret ropade Fiiilten Fiiilten Fiiilten -  så var den borta.

Det är fullt med myror i brallan på Polarn,  hon försöker lära sig krypa med den allra största iver. Frustrationen är på topp och kroppen vägrar vara still, till och med när hon sover vänder hon sig till mage och häver sig upp på alla fyra under frustande och gnäll. Det går ganska bra, hon tar sig upp i grundposition och vet vad hon ska göra men får inte till hur utan drattar på näsan när hon försöker föra fram händerna. När hon står där och häver sig upp för hundrade gången, ilsket vrålande och med tårarna rinnande, och totalvägrar att lägga sig på rygg och vila en stund så beundrar jag henne. Allt detta som de ska lära sig, trots att kroppen inte samarbetar, trots att de inte vet hur, utan hjälp och hårt drivna av sina instinkter. Att de inte bara lägger sig ner och ger upp. Hon jobbar hårt precis hela tiden och det ger resultat; sitta gör hon bra nu, bara efter några dagar, och idag stod hon en kort stund och höll i sig i soffbordet på egen hand. Hon jobbar också så hårt att ho