Jag läser förra numret av Vi föräldrar, för jag har inte hunnit det än, och hittar en artikel om kolik med en intervju med några drabbade.
Man kan väl säga att igenkänningsfaktorn är rätt hög.
Det är väl märkligt att jag fortfarande blir lite lättad av att höra att jag inte är ensam, som att när man är inne i kolik ellervaddetnuär så känner man sig ensammast i hela världen om det. När jag hör andra som får hela tillvaron satt på undantag och hamnar i en bubbla, så känner jag inte längre lika dåligt samvete över hur kass jag har varit på att hålla hemmet flytande. Eller hur dålig jag är på att höra av mig och föra någon slags social tillvaro i sömnbristens- och B.o.B.s högsäte. Eller hur skadad man blir även efter att det lättat. Eller hur det inte automatiskt går över vid tredje månaden. Eller hur det inte är konstigt att livet känns mest som överlevnad. Eller hur det inte är märkligt att man mår lite dåligt.
Sen är det ju skönt att få svart på vitt att det finns ett efter.
Kommentarer