Så kommer man hem till vardagen. Den där förkylningen som legat på lut under helgen bröt ut på tåget hem. Den där mamma ligger på sjukhus med kraftig lunginflammation. Den där barnen också är dunderförkylda. Den där allt som ska fixas fortfarande ska fixas fast på några dagar mindre. Den där känslan som gnagde under helgen om att det kanske skulle hoppa upp och bita en i röven att jag åkte iväg, blev sann. Den där känslan av att jag är bortskämd och har för höga önskemål som tar ledigt en helg, efter allt, blir lite starkare.
Varför dras mammor med detta eviga dåliga samvete och känslan av att man inte är värd att "unna sig"?
Varför tar vi på oss den där jädra projektledar rollen när det bara slutar i att man blir häcklad för att vara fröken duktig?
Varför kan jag inte bara lägga smutstvätten på golvet, ta disken sen, låta dammet samlas i barnens nävar, ta tag i saker om en stund och invänta order?
Helgen var underbar men priset var högt.
Kommentarer