Fokus.
Som en elitidrottare inför en stor tävling tog jag mig an pyret.
Tänk Rocky Balboa.
Med världens bästa coach i ryggen (BVC-sköterskan), alla distraktioner undanstädade och djupandning har vi jobbat på att få en behaglig tillvaro.
Sovrutiner, mycket kaffe, långpromenader med andra i samma sits, jävlaranamma, acceptans, en titt inåt, nya ögon på pyret, känna med hjärtat, förstå med huvudet och ta in i själen.
Var är vi nu?
Under barnets första år ska de gå igenom sju Utvecklingssprång, varje språng kan ta flera veckor och leda till kriser, mental växtvärk, för att barnet inför den nya fysiska och mentala utvecklingen upplever sin tillvaro som kaotisk och främmande. Om man då betänker att pyret, med sin Speedy Gonzales aproach till livet, vid fem månader är inne på det sjätte utvecklingssprånget så är det kanske inte så märkligt att hon ständigt har krisat. Lägger man till att hon föddes med ett temperament som skulle skrämma kungen av kungsan så blir det ännu mindre märkligt att vi märker av varje kris så tydligt.
Så den hetlevrade damen beter sig ju egentligen precis som hon ska, bara att hon gör det lite snabbare, mer högljutt, tydligare och med mindre tålamod.
Annars.
Hon kämpar på med sitt "krypande". Hon sticker upp ändan i luften, snurrar som en breakdansare, och hasar bakåt som ett proffs.
Hon är hopplöst förälskad i rösterna på TV4 som säger Programmet presenterades av....
Hon är vansinnigt förtjust i mosad pannkaka blandat med ersättning.
Hon gnager sig genom tillvaron som om livet hängde på det; allt går att gnaga på.
Hon sprayar ner köksbordet med gröt och puré eftersom det är roligt att säga: ttthhhhhhrrrrr med mat i munnen. Det är i och för sig alltid roligt att säga: tttthhhhhhrr.
Hon är nöjd och glad oftare än hon är arg och ledsen, vilket är ofantligt trevligt, men hon får episka utbrott för allt och inget. Trots sin korta tid på planeten så har den lilla utomjordingen redan lärt sig ostbåge. Det vill säga: när hon blir arg skriker hon sig högröd och böjer hela kroppen bakåt tills hon ser ut som en ostbåge, en med chilikrydda. Hon slår också bort nappen och händer som försöker trösta/lugna, vevar armarna upp och ner och stampar de små hälarna mot underlaget. Jag är trots allt imponerad att en femmånaders bebis utvecklat sådana färdigheter.
Men hon skrattar också så hon kiknar flera gånger per dag. Ett klingande, kluckande skratt, där hon snart inte kan hålla sig utan skrattar innan man hinner göra det som får henne att skratta.
Jag älskar den lilla Speedy Gonzales ostbågen med varje utmattad cell i min kropp.
Som en elitidrottare inför en stor tävling tog jag mig an pyret.
Tänk Rocky Balboa.
Med världens bästa coach i ryggen (BVC-sköterskan), alla distraktioner undanstädade och djupandning har vi jobbat på att få en behaglig tillvaro.
Sovrutiner, mycket kaffe, långpromenader med andra i samma sits, jävlaranamma, acceptans, en titt inåt, nya ögon på pyret, känna med hjärtat, förstå med huvudet och ta in i själen.
Var är vi nu?
Under barnets första år ska de gå igenom sju Utvecklingssprång, varje språng kan ta flera veckor och leda till kriser, mental växtvärk, för att barnet inför den nya fysiska och mentala utvecklingen upplever sin tillvaro som kaotisk och främmande. Om man då betänker att pyret, med sin Speedy Gonzales aproach till livet, vid fem månader är inne på det sjätte utvecklingssprånget så är det kanske inte så märkligt att hon ständigt har krisat. Lägger man till att hon föddes med ett temperament som skulle skrämma kungen av kungsan så blir det ännu mindre märkligt att vi märker av varje kris så tydligt.
Så den hetlevrade damen beter sig ju egentligen precis som hon ska, bara att hon gör det lite snabbare, mer högljutt, tydligare och med mindre tålamod.
Annars.
Hon kämpar på med sitt "krypande". Hon sticker upp ändan i luften, snurrar som en breakdansare, och hasar bakåt som ett proffs.
Hon är hopplöst förälskad i rösterna på TV4 som säger Programmet presenterades av....
Hon är vansinnigt förtjust i mosad pannkaka blandat med ersättning.
Hon gnager sig genom tillvaron som om livet hängde på det; allt går att gnaga på.
Hon sprayar ner köksbordet med gröt och puré eftersom det är roligt att säga: ttthhhhhhrrrrr med mat i munnen. Det är i och för sig alltid roligt att säga: tttthhhhhhrr.
Hon är nöjd och glad oftare än hon är arg och ledsen, vilket är ofantligt trevligt, men hon får episka utbrott för allt och inget. Trots sin korta tid på planeten så har den lilla utomjordingen redan lärt sig ostbåge. Det vill säga: när hon blir arg skriker hon sig högröd och böjer hela kroppen bakåt tills hon ser ut som en ostbåge, en med chilikrydda. Hon slår också bort nappen och händer som försöker trösta/lugna, vevar armarna upp och ner och stampar de små hälarna mot underlaget. Jag är trots allt imponerad att en femmånaders bebis utvecklat sådana färdigheter.
Men hon skrattar också så hon kiknar flera gånger per dag. Ett klingande, kluckande skratt, där hon snart inte kan hålla sig utan skrattar innan man hinner göra det som får henne att skratta.
Jag älskar den lilla Speedy Gonzales ostbågen med varje utmattad cell i min kropp.
Kommentarer