Mini-semester.

Imorse lämnade jag en söt liten bebis för att sätta mig på tåget och åka och träffa en söt liten grek.
Det var ingen som skrek mig i örat.
Det var ingen som kladdade mig i ansiktet.
Det var ingen som sög mig på hakan.
Det var ingen som drog mig i håret.
Det var ingen som kräktes på mig.
Det var ingen som grät hysteriskt.
Det var ingen som smetade mat på mig.
Det var ingen som hoppade på min mage.
Det var ingen som bankade näven mot min axel.
Vilket faktiskt hade kunnat hända om jag suttit på nattbussen bara några timmar tidigare.
Istället fick jag prata, höra om någon annans liv, promenera, äta en god brunch och njuta av solen.
Herrejisses vad härligt det var!
Jag känner mig som en ny människa, redo för nya uppdrag i pyrets tjänst.
Så jag niger, bugar och bockar för Grekens insats i dagens mamma-räddning.