Moder, mamma, morsa.

Med pyret drömmandes i sin säng, tystnad (nåja) omger mig och den rådande dagen nästan bakom mig funderar jag över vad det faktiskt innebär att vara mamma.
Jag har ännu inte vant mig. Att presentera sig för deltagare i föräldragruppen och på öppna förskolan som "pyrets mamma" känns fortfarande helt absurt. Att höra andra kalla mig för mamma känns ännu konstigare. Kanske är det svårare för att vi fick vänta så länge, troligtvis är det svårare för att vi fick vänta så länge. Att det faktiskt har hänt blir liksom omöjligt att ta in, som att vinna jackpot på lotto när man är arbetslös ungefär.
Därför blir det ju lite knepigt att analysera vad min roll som mamma är, för jag är inte helt hemma med att jag faktiskt är mamma, att pyret är min, att vi får behålla henne. Det är lättare att beskriva när jag känner mig som mamma, i vilka stunder känslan infinner sig sådär ända in i djupaste hörnet av själen.
Som när hon gnäller i vagnen och jag måste ta upp henne och bära henne en stund för att hon ska komma till ro. Där går jag och puttar barnvagn med ena handen och bär på pyret med den andra som en mamma.
Som när hon vaknar efter att ha sovit en liten tupplur, ser sig yrvaket och lite tveksamt omkring men skiner upp som en sol när hon ser mig. Mig. Hon ser mig och blir lugn och glad.
Som när hon blir orolig, rädd, nervös eller ledsen och automatiskt vänder sig mot mig för trygghet och tröst. Jag gör henne trygg.
Som när hon blir tveksam över vad hon just har smakat på och mina hurra-rop och glada miner får henne att glatt ta en tugga till. Eller när hon vänder sig lite häftigt över till rygg och blir tveksam till om det är roligt eller ont och samma hurra-rop och glada miner får henne att le.
Som när ett nattlinne med min doft får henne att sova lugnt och tryggt.
Som när jag får henne att skratta det där skrattet som jag inte kan leva utan.
Som när jag tittar på henne när hon sover och blir tårögd av den överväldigande känslan av kärlek som väller in och har svårt att sluta titta på henne.
Som när hon spyr över hela mig.
Som när hon sitter i mitt knä och vi "läser" en bok tillsammans.
Som när hon får ett av sina episka utbrott och jag djupandas, räknar till hundra och till sist får henne att lugna ner sig.
I sådana stunder slår det mig; jag har faktiskt blivit mamma.
Plötsligt händer det.
Så här med facit i hand så känns det löjligt att jag föll i gråt i så många år varje gång någon blev gravid, att det var som att bli knivhuggen att få höra någon säga de orden, att varje mens var som att dö en smula. För jag är på andra sidan nu. Barnlösheten är borta. Jag är mamma nu.
Jag kommer aldrig vänja mig vid att vara så otroligt lyckligt lottad att jag vann på barnlöshetens lotteri.