Det är ju en himla tur att Lillfjant inte behöver vara ute och jaga för att få mat, hon skulle nog inte lyckas något vidare. Något hon älskar att jaga här hemma är laserpekaren, jaktinstinkten går igång direkt och hon far över golven som en blixt.
So far so good.
Men. Hon är ju också av det mer pratglada slaget. Så när hon ska till att ta den där pricken så börjar hon jama och kuttra. Lätt som en plätt för mig att veta när jag ska vara redo att flytta pricken, och om det vore ett riktigt byte skulle det fått en redig varning om att den stora jägaren lurade i buskarna. Hon är en väldigt charmig liten lurvig, men utöver småkrypen hon jagar här hemma (som inte varnas av hennes läten) lär hon nog inte fånga något.
Kommentarer