Det var ett tag sedan, men snart så.

Nu när det närmar sig slutet på den här delen av historien börjar jag längta efter vissa saker.
Tänk att få äta en köttbit som är rosa i mitten, eller en salami och briesmörgås, eller laxsushi.
Till det en öl eller ett glas bubbel, följt av en whiskey till kvällen.
Jag vill dra på mig ett par smala jeans, en klänning med midja, en pennkjol, en top som slutar ovanför höften, högklackade skor.
Det skulle vara bekvämt att kunna använda linser igen.
Jag ser fram emot att kunna svettas för att jag har ansträngt mig hårt, inte för att jag flyttade på fötterna ett par steg. Köra en timme på crosstrainern eller stampa fötterna i ett löpspår.
Det skulle inte vara så dumt att vrida och vända mig i sängen som jag vill, vilket innebär att jag mer eller mindre ligger som en kringla under täcket.
Om reaktionsförmågan skulle behaga komma tillbaka så skulle det vara trevligt. Att kunna snabbt ta sig upp ur sängen utan att först vänta på att yrseln ska gå över, eller resa sig ur soffan utan att ta sats, eller väja för snabba människor ute på gatan. Svisch, svisch.
Det känns skönt att ha något att se fram emot nu när väntan börjar kännas så lång.