Mamma bäja Pyret.
Det hör jag hundra gånger om när jag är ensam med Pyret och Polarn.
Mamma kan inte bära dig för jag måste bära Polarn.
Får jag svara hundra gånger om medan Pyret gråter.
Av frustration, sorg och desperation sätter jag ner Polarn någonstans när Pyret till slut storgråtande säger: Polarn sitta där. Mamma bäja Pyret. Vilket bara leder till att Polarn börjar gråta allt mer hysteriskt.
Båda vill bli burna och båda skriker och gråter när de inte får bli det.
All matlagning, alla blöjbyten, all amning, alla toalettbesök och all påklädning sker till ljudet av gråt och besvikelse.
Sen kommer herr B.o.B. hem. Jag får ta hand om Polarn, eftersom hon vägrar vara med sin far i mer än några minuter, medan han ägnar sig åt Pyret. Hon blir buren, kramad, får all uppmärksamhet i världen och från hennes rum hörs ett klingande skratt, precis som hon förtjänar. Men jag får aldrig vara den som ger henne det längre. Jag får inte göra att hon skrattar tills hon kiknar, jag får inte hålla om henne i lugn och tystnad, jag får inte busa och leka, jag får inte ta del av hennes tankar. Jag får bara göra sådant i korta, stressiga stunder till ljudet av stegrande skrik, jag får mest neka henne det hon behöver och förtjänar.
Jag slits i tusen bitar.
Kommentarer