Ångest på köpet.

Att få barn innebär att man får en drös ångest på köpet. För de flesta i alla fall.
Det är inget jag tycker är särskilt märkligt, viktiga saker ska man oroa sig över, de ska ge en ett visst mått av nervositet, annars tar man kanske inte saken riktigt på allvar.
I just den här situationen är det olika vad man får ångest över. Jag hör många prata om att de får svårt att hitta sin nya roll, att de oroar sig för att inte göra rätt, att de är rädda för att inte kunna knyta an.
Personligen tycker jag inte att det fanns en ny roll för mig att hitta, jag är ju fortfarande jag. Jag tror heller inte att jag kommer göra alla rätt, det gör väl ingen, vi får alla prova oss fram, famla i mörkret så gott det går och det gör man säkert med bravur. Inte räknade jag med att knyta an på en gång heller, jag älskade från första stund, men anknytningen tänkte jag att den får ta lite tid för man kan väl  inte lära känna en helt ny människa hur fort som helst.
Min ångest dyker upp över andra saker.
Som över hur man ska göra pyret till en snäll, omtänksam, stark, självständig och vettig människa med goda värderingar och fötterna på jorden. För det börjar ju redan nu, kanske mest i "De gör inte som man säger, de gör som man gör." Vilka värderingar förmedlar jag? Vad är jag för slags förebild?
Det får mig att snegla på mina matvanor, mina formuleringar, mina åsikter, mina känsloyttringar, mina önskemål, mina rutiner, mina rädslor och allt däremellan.
Det ger mig ångest. Vad det är för arv jag kommer att lämna efter mig, kan man väl summera det till.
Skönt att det är så små och lätthanterliga frågor man plötsligt tampas med.