En enkel tillvaro.

Vilka dagar är det halvdagar på förskola?
Vilken storlek har barnen på skor?
Har vi ägg hemma?
Behöver vi kattmat?
Har katterna klippt klorna?
Har barnens naglar blivit klippta?
Vilken är favoritsagan?
Behöver vi tvätta?
Var är det vi behöver skruva fast en skruv?
Vilken trasa använder man till att damma och vilken använder man till badrum?
Vad önskade jag mig?
Vilka skickar vi julkort till?

Allt detta jäkla organiserande. Allt jobb som inte syns, inte märks. Att vara någon slags vandrande Google som ska kunna svara på var allt finns, när allt ska ske, och vad som behövs. Lägger man till städning, matlagning och ett evigt dåligt samvete över att allt inte är fixat och över att man har dåligt samvete, för det ska man ju inte ha, är kraschen nära.

Det är så långt ifrån unikt det kan komma, jag känner 6 kvinnor i min egen ålder som någon gång varit sjukskrivna för stress. Det som händer när sjukskrivningen tar slut? Ingenting. De fyller fortfarande i kalendrarna för barnens aktiviteter, skriver listor på det som ska handlas och göras, städar och pyntar, håller kontakten, svarar på alla frågor om det gemensamma hushållet som en slags inneboende SIRI.
Samtidigt som de knaprar Alvedon, smörjer stresseksem, tar migränmedicin, smörjer hemorrojder, tar hand om sina naturliga cykler som väller in som tsunamis varje månad, gör knipövningar för att förlossningar gett framfall och gråter på toaletten fast de inte alltid vet varför.

Men vad stressar vi för. Med våra enkla jobb och simpla nöjen och frihet från ansvar. Stressar över saker som inte finns, över ett ansvar som vi frivilligt tagit på oss (trots att vi inte har någon att lämna över det till). Det är väl ändå inte så stressigt att varenda vaken sekund vara i beredskap och känna att det är något som borde blivit gjort eller inte får glömmas. Det är ju frivilligt. Eller kanske inte. Kanske är det mer samhällsstrukturer det handlar om, som ger oss jobben som verkar så enkla men kör slut på oss, gör att vi knappt har tid för nöjen och bara tar allt ansvar där det inte syns och märks. 

Ansvar. Det är inget man delar på. Det är inget man ber om att få. Det är något man tar.
Gemenskap handlar inte om att få hjälp när man ber om den, det handlar om att få bli sedd innan kraschen kommer.

Fantastiska  konstnären "Villfarelser" (www.villfarelser.nu) säger precis som det känns.

Det värsta är väl att det oftast är någon annan som får en att sluta tro på en själv och bli övertygad om att man bara hittar på och inbillar sig. Som att det där med kvinnofälla, att det skulle vara en grej på riktigt. Jag har det väl inte så jobbigt. Egentligen.