Var är du nu?

Jag brukar fundera över hur mycket tid jag ägnar åt att leta efter saker. Säkert mer än vad jag vill veta. Jag brukar fundera över det när den där frustrationen infinner sig, när jag varken har tid eller tålamod att ränna runt och inte hitta det jag behöver. Eller det någon annan behöver. 

Jag är ju inte sådan person som stjäl rampljuset, för även om jag med åren utvecklat en häpnadsväckande förmåga att inte hitta min telefon, att plötsligt vara utan matlåda, att inte köpt det jag behövde till maten, att ständigt skriva in saker i kalendern som jag måste göra för att jag glömt göra det, så har jag arvsmassor som delar min stjärnglans. De hittar inte hälften av sina saker, och glömmer den andra hälften. Man kan ju tro att jag då skulle övat upp en makalös förmåga att leta efter, och hitta, saker. Det kanske jag har. Men trots allt så genererar det leta- efter-saker-tid. 

Livet i denna hjärndimma har inte underlättats av att årets kleptoman flyttat in. Lillfjant stjäl fortfarande allt hon kan dra iväg med, och jag måste sedan hitta dem. Det kan ta tid.

Idag hittade jag Polarns borste, som varit försvunnen i 4 dagar.

Hon hade troligen tuggat på den, som hon gärna vill göra, och sedan tappat ner den bakom tvättmaskinen.

Den här:

Pyrets nyckelring av lera, i form av en glaserad munk, snoddes för säkert en månad sedan. Jag har letat överallt, idag lekte hon med den. 

Imorgon ska jag leta efter min ork, jag känner att jag tappat den med.