En vända till

23.30.

Jag vaknar av ljud och går tydligen upp, minns det inte ens, men jag minns väldigt väl hur Pyret hängde över sängkanten och kräktes. Över sig själv, över sängen, över golvet, ner i sänglådorna. 

Jag ägnar en god stund att sanera först henne, sedan olycksplatsen, sedan badrummet sedan mig själv. Under tiden har Pyret bäddat ner sig i soffan.

Medan jag skrubbar golv kommer Polarn fullt påklädd med tandborsten i högsta hugg, jag informerar att det är mitt i natten och att hon kan gå och lägga sig igen.

Jag ligger klarvaken i två timmar och har precis slumrat till när Pyret sätter sig upp och upprepar proceduren. Efter en ny sanering säger Pyret att hon inte vågar somna om, så vi sätter oss och tittar på tv. Polarn kommer upp fullt påklädd, åter igen redo för skolan, blir igen ledd tillbaka till sängen. 

Efter ett par timmar och några till incidenter somnar Pyret, jag slumrar halvdant genom natten. När det är dags att till sist väcka Polarn för den skoldag hon inte ville missa så säger Pyret att hon mår bättre. 

Pyret sover större delen av förmiddagen medan jag grundligt sanerar hela lägenheten och steker sjukt mycket plättar. Jag tänker att det är något Pyret säkert kan peta i sig, och det är något arvsmassorna kan värma om jag däckar. 

För det känns omöjligt att komma undan en gång till. Jag har försökt döva ångesten, utan att lyckas nämnvärt. I mitt bakhuvud har en liten kör sjungit "Jag vill inte. Jag orkar inte" oavbrutet hela dagen. Det är plågsamt att liksom bara gå och vänta på om några symtom ska dyka upp eller inte, för jag vill verkligen inte, jag orkar verkligen inte.