Fortsätt till huvudinnehåll

Det gick faktiskt!

Jag har känt mig lite extra trött den senaste veckan. Jag tror att det är en allmän höst-dipp kombinerat med järnbrist, som förvärrades av mensen, som förde med sig en edometrioskänning. Det ena ger det andra liksom.
Därför var jag lite tveksam till att orka med en kväll ute på en fredag. 
Jag fick denna bild imorse:
Tycker den sammanfattar läget bra. Jag vill påpeka att jag drack ett glas cava, ett, så att jag kände mig så här hade mer koppling till att vara vaken länge. Jag tänkte att det inte gick att känna mig tröttare, men det gick ju faktiskt. 

Så idag blev det vila, typ, med veckohandling och veckotvätt som undantag, för hushållsarbetet tar inte ledigt.
Jag roade mig med att ta hand om Lillfjant som blev fri från tratten. Hon fick inte glädjefnatt, som jag trodde hon skulle få, förrän till kvällen, under dagen ville hon bara vara i famnen eller knät.
Jag påbörjade också ett nytt projekt:
En ny stickning alltså, inte chokladen. Choklad är inte ett nytt projekt utan ett ständigt pågående projekt. 
Det mest lockande projektet denna dag är annars att så tidigt som möjligt komma i säng. Men så började jag titta på This England och har svårt att sluta. 
Kenneth Branagh är makalös! Och det är redan svårt att minnas hur det var när pandemin slog till. Kan man sova och titta på tv samtidigt? 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Äkta vara.

Jag har förstått att man som nybliven mamma ska... ...ta det lugnt. Helgad vare mysbrallan, Britney Spears-sunk-tofsen, bristen på mascara, håriga ben, dammråttor och oordning. Hittills har jag vägrat. Jag har klätt på mig, tagit en daglig promenad, fixat snygg tofs, sminkat mig, rakat benen och under minsta sovstund eller med hjälp av Babybjörn och babysitter städat, plockat, tvättat, handlat, lagat mat och tagit hand om katterna. Hittills. Med förkylning i kroppen tog jag time out och blev äkta mamma. Pyret klarar den här förkylningen lika bra som den förra, hon är tämligen oberörd. Hon leker full Stevie Wonder och kladdar mig i ansiktet, petar mig i näsan, drar mig i läppen, tafsar mig på brösten, slår mig på axeln och sparkar mig i magen när det är dags att sova. Hon hoppar jämnfota, skriker, stampar med fötterna och vevar frenetiskt med armarna i förhoppning om att fånga en förbismygande kissekatt. Hon skriker hysteriskt åt favoritleksaken när den rullar iväg och hon inte

Redo.

Vagnen has arrived. En Mountain buggy duet. Den vann på sina få 63 cm och vettiga pris. Lägenhet, trånga hissar, trånga butiker kombinerat med en ovilja att betala lika mycket som för en begagnad bil (speciellt nu när man vet hur lite man får för vagnar när man ska sälja dom) gjorde valet, inte enkelt, men begränsat. När man har rattat de fjuttiga 63 centimetrarna här hemma och det känns som en gigantisk vagn så antar jag dessutom att 74 centimetrar skulle kännas rätt jobbiga. Sen är det väl som många barnvagns säljare verkar säga Den perfekta vagnen finns inte. Nu ska vi bara våga testköra detta vidunder.

En kulinarisk resa.

Pyret har idag tagit sig över hela världen bara med maten. Eller, faktiskt, bara med ris. Till lunch åt hon asiatiskt; stekt ris. Till mellis blev det svenskt; Risifrutti. Till middag tog hon sig söder ut med lite italienskt; risotto. En sådan världsvan liten dam vi har fått. Även om hon blir lite ensidig emellanåt.