Fortsätt till huvudinnehåll

Finns det ingen som kan hjälpa mig?

En del dagar på jobbet är mer spännande än andra. Just denna morgon klev jag ut i korridoren, letade upp en kollega och bad om hjälp, men fick sedan ragga vidare ett tag innan jag hittade en som var modig nog att assistera mig.
Hon lyckades flytta denna kompis
från denna plats.
Det kändes liksom olämpligt att ha en långbenspindel kravla runt under patientbesöken. 

Nu har jag fått öva upp min tolerans för spindlar genom småbarnsåren men orkade bara inte ta itu med det idag. Jag gav mig själv undantag från exponeringsövningar när jag inte behövde visa arvsmassorna att det inte var någonting att vara rädd för. Jag var dock inte ensam om att vilja avstå från uppgiften, hantera spindlar var inte poppis i personalstyrkan. Till och med kollegan som tog sig an uppgiften avslöjade efteråt att hon inte hade gett sig på det hemma, men nu kände hon sig lite utmanad och ville inte säga nej. 

Nu flyttade kompisen inte så långt, (hur tänkte vi där?) så möjligen är det bara en tidsfråga innan jag behöver anlita avhysningstjänsten igen. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.