Fortsätt till huvudinnehåll

Sällskap.

När jag ska sova har jag sällskap.
Hon lägger sig på mitt bröst innan jag ens fått täcket över benen, och spinner djupt medan jag försöker läsa.
När jag lägger boken åt sidan, och släcker lampan kliver hon ner på min vänstra sida.
Hon lägger hakan, med sin allra mjukaste päls, den som känns sådär fjunig, högt upp på min arm.
Hon ligger så nära att jag känner hennes andetag mot min kind, från den lilla nosen.
Sen följer hon mig hela natten, ligger hela tiden tryckt mot mig, så tätt intill att jag ibland försöker fly undan i sömnen, och vaknar av att jag håller på att ramla över sängkanten.
Om hon lämnar sängen under natten så ser hon till att jag märker det.
Hon väcker mig, antingen genom att klösa lätt på en möbel, eller krafsa på en dörr. När jag skäller på henne kommer hon glatt skuttande upp i sängen, spinner högt, och lägger sig på den plats hon lämnat.
Annars smyger hon upp, spinner högt, och slickar mig i pannan, för att sen lägga sig tillrätta.
Mitt sällskap.
Det är vansinnigt irriterande.
Men också så fullt av kärlek att det är alldeles, alldeles underbart.
Alla borde ha en katt som sällskap.

Kommentarer

Anonym sa…
PUSS! /Malin

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.