Ingenting än.

Jag har fortfarande mensvärk hela tiden, men ingen mens.
Om den ska komma, så ska den dyka upp på tisdag.
Om den inte kommer för tidigt, vilket har hänt.
Så jag vet ingenting, jag kan inte gissa, jag vet inte vad jag ska tänka, jag vet inte hur jag ska tolka kroppen, jag vet inte vad jag vet.
Jag hoppas, och tänker att det kanske betyder något bra, all denna mensvärk.
Jag slängs ner i förtvivlan och tänker att kan den inte bara dra igång istället för att håna sådär, när den så uppenbart tänker komma.
Varje toalettbesök är som att hoppa bungyjump; jag håller andan, mår illa av spänningen, får hjärtklappning, för att pusta ut och nästan tuppa av av lättnad när ingen blödning har börjat, för att sen tänka att det spelar ju ingen roll, det betyder ju inte att den inte kommer, fast senare.
Jag håller på att bli helt galen.
I natt kunde jag inte ens sova, istället låg jag i soffan och glodde på dålig tv.
Herrejisses vad dålig tv det är mellan 2 och 5 på natten!
Inte ens dålig tv på det sättet att man somnar för att det är så dåligt, utan bara dåligt.
Annars hade det ju varit rätt praktiskt.