Fortsätt till huvudinnehåll

Tiden går.

Det är höga B.o.B. nivåer nu.
Det är nu två år sedan jag var gravid.
Den där graviditeten som var en chans på miljonen, en på nästan 10 år.
Den som blev sex veckor av tvära kast mellan det sköraste av hopp och djupaste förtvivlan och en evig radda besök på sjukhuset.
Alla läkare som kom och gick, alla besked som motsa varann, alla besked som var luddiga, otydliga, svåra att förstå, all personal som var så gulliga och omtänksamma, all personal som hade behövt mer kunskap i empati.
Alla dagar som segade sig fram och slutade på operationsbordet.
Nu är det två år sedan den resan.
När jag påminns om den gör den fortfarande ont.
Mest för att jag påminns om hur orättvist livet är, hur den osannolika turen så snabbt kan vända till höjden av otur.
Det känns bittert, och minnena smakar salt av tårar.

Kommentarer

greken sa…
Du är så jävla stark! Beundrar dig för att du orkar. Försöker skicka kärlek och styrka til dig men du klara dig ju för fan ändå! Stor kram!
B.o.B. sa…
Tack snälla ni.
Och visst finns styrkan där, men ibland är det bara en fasad och jag orkar egentligen inte alls.
Kram tillbaka.

Populära inlägg i den här bloggen

Äkta vara.

Jag har förstått att man som nybliven mamma ska... ...ta det lugnt. Helgad vare mysbrallan, Britney Spears-sunk-tofsen, bristen på mascara, håriga ben, dammråttor och oordning. Hittills har jag vägrat. Jag har klätt på mig, tagit en daglig promenad, fixat snygg tofs, sminkat mig, rakat benen och under minsta sovstund eller med hjälp av Babybjörn och babysitter städat, plockat, tvättat, handlat, lagat mat och tagit hand om katterna. Hittills. Med förkylning i kroppen tog jag time out och blev äkta mamma. Pyret klarar den här förkylningen lika bra som den förra, hon är tämligen oberörd. Hon leker full Stevie Wonder och kladdar mig i ansiktet, petar mig i näsan, drar mig i läppen, tafsar mig på brösten, slår mig på axeln och sparkar mig i magen när det är dags att sova. Hon hoppar jämnfota, skriker, stampar med fötterna och vevar frenetiskt med armarna i förhoppning om att fånga en förbismygande kissekatt. Hon skriker hysteriskt åt favoritleksaken när den rullar iväg och hon inte

Redo.

Vagnen has arrived. En Mountain buggy duet. Den vann på sina få 63 cm och vettiga pris. Lägenhet, trånga hissar, trånga butiker kombinerat med en ovilja att betala lika mycket som för en begagnad bil (speciellt nu när man vet hur lite man får för vagnar när man ska sälja dom) gjorde valet, inte enkelt, men begränsat. När man har rattat de fjuttiga 63 centimetrarna här hemma och det känns som en gigantisk vagn så antar jag dessutom att 74 centimetrar skulle kännas rätt jobbiga. Sen är det väl som många barnvagns säljare verkar säga Den perfekta vagnen finns inte. Nu ska vi bara våga testköra detta vidunder.

En kulinarisk resa.

Pyret har idag tagit sig över hela världen bara med maten. Eller, faktiskt, bara med ris. Till lunch åt hon asiatiskt; stekt ris. Till mellis blev det svenskt; Risifrutti. Till middag tog hon sig söder ut med lite italienskt; risotto. En sådan världsvan liten dam vi har fått. Även om hon blir lite ensidig emellanåt.