Fortsätt till huvudinnehåll

Tiden går.

Det är höga B.o.B. nivåer nu.
Det är nu två år sedan jag var gravid.
Den där graviditeten som var en chans på miljonen, en på nästan 10 år.
Den som blev sex veckor av tvära kast mellan det sköraste av hopp och djupaste förtvivlan och en evig radda besök på sjukhuset.
Alla läkare som kom och gick, alla besked som motsa varann, alla besked som var luddiga, otydliga, svåra att förstå, all personal som var så gulliga och omtänksamma, all personal som hade behövt mer kunskap i empati.
Alla dagar som segade sig fram och slutade på operationsbordet.
Nu är det två år sedan den resan.
När jag påminns om den gör den fortfarande ont.
Mest för att jag påminns om hur orättvist livet är, hur den osannolika turen så snabbt kan vända till höjden av otur.
Det känns bittert, och minnena smakar salt av tårar.

Kommentarer

greken sa…
Du är så jävla stark! Beundrar dig för att du orkar. Försöker skicka kärlek och styrka til dig men du klara dig ju för fan ändå! Stor kram!
B.o.B. sa…
Tack snälla ni.
Och visst finns styrkan där, men ibland är det bara en fasad och jag orkar egentligen inte alls.
Kram tillbaka.

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.